9.1 En plats i Europa

_dsc1563-22

1.

Avgränsat av en motorväg, ett stort nybygge och ett bergsparti med skog på ligger denna plats.1)Ett nytt biokraftvärmeverk byggs, Fortum investerar fem miljarder kronor vilket är den största industriinvesteringen i Sverige, bränslet är restprodukter från skogsindustrin. www.fortum.com/countries/se/kampanjer/biobransle-vartan/pages/default.aspx. [26-07-2016]. Ovanför går en tunnelbanebro. Nedsänkt mitt i den urbana miljön, inte speciellt synlig för förbipasserande, bildar de omgärdande gränserna en triangel där ett slags undantagstillstånd verkar råda – åtminstone för vissa av dem som befolkar platsen. Det är en plats i centrala Stockholm, här rör sig, arbetar och lever ett par hundra människor som kommit hit från olika länder i och utanför Europa, en liten del är svenska medborgare. De har sökt sig hit av olika orsaker, men har som gemensamt möjligheten att få ett mer framgångsrikt liv. Några periodarbetar här, i enlighet med den fria rörligheten, andra sover här tillfälligt. Det är en plats i förändring. Det är en av de många liknande platser i Europa som nu blir allt vanligare. Men det är också en plats som vi har sett förr i Sveriges historia då större folkförflyttningar skett. Därför landar min avhandling på sådan en plats, på den här platsen. Den avslutas genom att öppna en ny undersökning där mina frågor kan sättas i spel på nya sätt och en ny gestaltning påbörjas.

2.

Här står tre femvåningshus varav två är utrymda och tillbommade. När jag söker i stadsbyggnadskontorets planer står det att husen ska rivas men inte när.

Nedanför slänten till det mittersta huset står två husvagnar men inga människor syns till i närheten och jag frågar en förbipasserande byggarbetare om han vet om några bor där. Vi pratar engelska med varsin brytning. Ja, han har sett människor komma ut ur dem vid sextiden på morgonen, han vet inte var de är ifrån för han har aldrig pratat med dem. Han berättar också att det finns många fler liknande boplatser häromkring.

– En del bor där borta, han pekar bakom sig.

– Var är du ifrån, frågar jag.

– Från Portugal och jag jobbar där, säger han och nickar uppåt vägen där ett biokraftvärmeverk byggs. Jag går dit han pekat. På bortre gaveln av det tredje femvåningshuset finns två ståldörrar. Den vänstra dörren leder till ett tillfälligt härbärge, i källarplan, med ett trettiotal sovplatser som sköts av Stadsmissionen. Jag möter ett par män i trettioårsåldern som är från Guinea.

– Oj, ni är många som bor här.

– Vi går och söker arbete på morgonen och sen kommer vi tillbaka hit. De pekar bakom sig och jag ser sju män komma ut ur en källardörr för att röka. En sätter sig, det finns bara en stol. Flera av dem har kommit hit via den fria rörligheten andra är från länder utanför Europa.

– Vi två har uppehållstillstånd i Portugal.

– Hur länge har ni varit här?

– Två månader.

De pratar gärna med mig men vill varken att jag fotograferar dem, deras boplats eller anger deras namn.

kartahus
enplatsieu-2-sv
enplatsieu-3-sv
22ac87d4-d4f1-4a2d-9ff6-2e24e88551e5lan
a03ab367-03b4-4517-924e-98bf4fdb879dlan

Den högra ståldörren är till Convictus härbärge för hemlösa. Nina som är föreståndare på Convictus Bryggan berättar att under det kallaste halvåret har de enbart tagit emot kvinnor på nätterna och män på dagarna. Flertalet av kvinnorna är från Rumänien och Bulgarien och har kommit för att tigga. Männen pantar burkar på kvällar och nätter eller har olika ströjobb. För bara tio år sedan var den allra största gruppen medelålders svenska män med missbruksproblem, idag är flertalet ”tredjelandsmedborgare”, oftast från Nord- och Västafrika.2)En av dem är Tomas från Ghana, han är före detta soldat, flyttade till Italien och fick arbete och uppehållstillstånd men då situationen blev för svår kom han till Sverige och har idag uppehållstillstånd i Sverige. Han har bott ute under Husets lastramp i två och ett halvt år. Tomas delar ut reklam mellan två på natten till nio på morgonen, han går till Convictus, äter, tar en dusch, ibland tvättar han där. Han är en av dem som vill berätta för kameran och kommer fram till oss då han sett att vi återkommer var eller varannan vecka, sedan tre månader, för att filma området och försöker prata med människor. Ungefär lika många kommer från östra Europa, huvudsakligen från Rumänien.3)www.convictus.org/hemloshet/bryggan_ostermalm.html. [18-06-2016]. convictusstatistik1-itextbildconvictusstatistik2-itextbildconvictusstatistik3-itextbild De som vistas här har hamnat ”mellan stolarna”, mellan systemets strukturella uteslutnings- och inneslutningsmekanismer.

sequence-01-still001
sequence

Varje morgon vid halv sju öppnas dörrarna och ett lämmeltåg av människor vandrar iväg med sina tillhörigheter i blå Ikeakassar. De ska till staden för att söka arbete, tigga och kanske kommer de att söka efter en annan sovplats, det är hårt tryck på härbärgena. Samtidigt anländer ett hundratal byggarbetare till en annan ingång i samma hus. De kommer snart ut igen, med illgröna och gula västar, orange eller röda hjälmar. De som ännu inte fått jobb står kvar och röker, de väntar på sin tur.

enplatsieu-7-sv

På vägen tillbaka ser jag en skåpbil vars sidodörr är avtagen och står lutad mot bilen. Efter att ha konstaterat att ingen är där håller jag upp kameran ovanför dörren och trycker av. Jag tittar på bilden, här sover också människor.4)Jag anser inte att det är okej att fotografera andras sovrum utan deras tillstånd men i den här situationen gör jag bedömningen att det är viktigare att visa hur människor bor här. Fotografiet är ett exempel på en av de etisk-estetiska förhandlingar som ständigt uppstår – beslut som måste tas snabbt och på plats. När jag tar med dessa två foton med min skugga vill jag också visa en gränsövergång där jag riskerar betraktarens förtroende för mina bilder och för denna avhandling. Ibland gör jag också felbedömningar, jag välkomnar läsarens och betraktarens reflektion. Diskussionen om det etiska bör hållas öppen. Jag frågar en arbetare, som låser upp bilen bredvid, om han vet något men nej, han har ingen aning om vilket land bilägarna är från, säger han neutralt. Själv är han från Polen.

enplatsieu-6-sv

3.

I och runt det mittersta av de tillbommade husen, det som jag kallar för Huset, pågår en konstnärlig verksamhet – ett självorganiserande kluster av konstnärer har ingripit i miljön med sin konst.

På baksidan har en ny vägbro byggts. Alldeles för nära. Det går en lastramp längs med Husets baksida. Det finns inte längre plats för att komma dit med fordon för lastning efter att den nya vägbron byggts. Men vägbron ger tak över huvudet för några. Intill betongväggen har de inrett sovplatser sammanfogade av träbackar. De bäddas varje natt.

_dsc21992
enplatsieu-7-sv
img_8679

De har ett avskilt läge och kan sova någorlunda ostört, ingen kan se in i deras öppna sovrum förutom patrullerande Securitasvakter som verkar acceptera deras närvaro. Jag har sett många liknande inredda, ordnade sovplatser i centrala Stockholm. Under lastrampen finns det ett tiotal sektioner och i de flesta av dem skymtar jag ihoprullade madrasser, också kläder och täcken, på ett av dessa boställen står det flera par skor uppradade. I femvåningshuset intill lastrampen finns ett trettiotal rum per våning. Här inne, liksom utanför, har konstnärerna AKAY och KPE (KlisterPeter) med flera gjort en serie verk. Om de hade velat och sökt efter möjligheter att ta sig in hade de hemlösa kanske funnit stegen som konstnärerna gömt och sett att fönstret på andra våningen kan öppnas. Men de verkar inte tänka så. De tiggande som jag tidigare har talat med säger att de vill inte störa någon, de vill få leva ett ordnat liv, de vill inte bryta mot regler och förordningar, de vill ha ett hem och ett jobb. Och det gäller förmodligen för flertalet arbetssökande som kommer hit. De vill inte vara där ute, men inte heller där inne.

“Because it never ends”
img_8680

Utanför husen pågår ett slags naket liv5)”Men i varje juridisk ordning finns det ett undantag från ordningen som i ett slags paradox reglerar vad som gäller när ingen ordning längre gäller, i undantagstillståndet. Där blir suveränen åter just suverän – och medborgaren följaktligen åter reducerad till ett naket liv. Agambens tes är att detta är ’den politiska maktens yttersta fundament’ och alltså den politikens essens som föregår varje samhällskontrakt.” Så skriver Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådning vid Göteborgs universitet, i en artikel som handlar om filosofen Giorgio Agambens bok Homo sacer: Den suveräna makten och det nakna livet, översättning, förord och efterskrift av Sven-Olov Wallenstein, Daidalos, 2010. www.svd.se/agamben-visar-hur-politiken-inkraktar-pa-livet/om/kultur:under-strecket. [26-04-2016]. och inne i det ena huset samt utanför pågår ett slags konstnärlig verksamhet. Platsens förvandling ger upphov till båda dessa aktiviteter. Urbana rum – som inte är medräknade i stadsplaneringen, och ändå inrättas i staden av människor, så som tiggandets platser, sovplatser, garderober – är inte en representation av, utan är i sig en politisk form. Vilka krafter verkar i detta gränsland?

4.

enplatsieu-9-sv
enplatsieu-10-sv

Jag följer med konstnärerna in i huset, det är larmat på första våningen så vi får ta oss in på andra våning med en stege.6)Jag har fått tillstånd av AKAY och KlisterPeter, att använda de här dokumentationerna i min avhandling. Jag fotograferade med min telefon då vi var i huset. Konstnärerna hade anlitats av Konstnärliga Forskarskolan, Lunds Universitet för att hålla ett tredagars seminarium. Vi var två doktorander som närvarade.

Målningar är ofta objekt, men inte här.7)Måleri är en av de tvådimensionella framställningsformerna. Även om måleri skulle avbilda en tredimensionell form – visuellt ett objekt – så är vara och föreställa inte detsamma (vilket diskuterats i kapitel 2), det avbildade objektet är på så sätt avobjektifierat. Men här syftas på själva målningen som ett objekt som kan flyttas. I husets före detta kontorsrum täcker målningarna hela väggar, de upplöser väggen visuellt då den blir målningen och målningen blir vägg. Det är ord som målats, mestadels med KlisterPeters signatur KPE och andra konstnärers signaturer, men även meningar, kommentarer.

Jag kommer att tänka på hur graffitimålare från hela världen målat på den israeliska muren sedan den började byggas 2003. Hur människor svärmat kring muren sedan den byggdes och lämnat efter sig ett myller av meddelanden, symboler, bilder.8)Grafitti kommer från grekiskans ”grapho” som betyder skriva, är plural av ”ristning” på italienska. Som för att upplösa det grå och kompakta, öppna det som hindrar synfältet och kroppars rörelse.9)I reportaget om måleriet på den israeliska muren, däribland Banksys, säger jag: ”De som målar verkar vilja öppna muren, upplösa det konkreta med sina bilder och texter.” Reportaget gjordes för programmet KOBRA, SVT, 2006. Det kan ses här: https://vimeo.com/95277443. [26-07-2016].

Jag målar tecken som betyder ”jag var här”, mitt tecken är mitt vittnesbörd. Det betyder något för mig att vara här på de avgränsades sida. När du tyder dessa tecken får de betydelse. Tecknet blir vår länk. Att se bilder är handling.

img_8584
img_8608
img_8595
img_8609

5.

enplatsieu-11-sv
enplatsieu-12-sv
enplatsieu-15-sv
enplatsieu-13-sv
enplatsieu-14-sv

Hur är denna konst kopplad till (förmedling av) mening och innehåll?10)Konstkritikern Fredrik Svensk uttrycker betydelsen av att ständigt försöka förstå inför vilka bilder konsten görs och kan göras: ”För är inte exklusions- och inklusionsmekanismer som först och främst sker på sinnlig grund, idag långt mycket viktigare att förstå, än de som sker genom konventionell urvals- och representationspolitik?” En recension av den nordiska paviljongen i Venedig 2015. www.kunstkritikk.se/kritikk/paviljongen-som-exklusiv-symfoniorkester/?d=se. [26-04-2016]. För vem, för vad, görs denna konst? De två konstnärerna AKAY och KlisterPeter säger då de talar om sin konst, att de ger utan att förvänta sig något tillbaka. Jag uppfattar det som att synen på vad konst är förenar dem; med vänskap, tillit, gör de konst både ensamma och tillsammans med andra konstnärer som kommer dit. Men vad menar de med att de ger? Till vem eller vad ger de? Kan en ge utan att någon finns där som tar emot? Vad är detta för slags givande?

En central konstnär för dem är arkitekten och konstnären Gordon Matta-Clark och hans ”anarchitecture”, ”recycling pieces and spaces”, och ”building cuts”. Gordon Matta-Clarks konst har visats och kunnat diskuteras eftersom han dokumenterade den med foto och film, även de performances som gjordes på plats. Arkitekturen och frågan om dess kompatibilitet med platsens urbana liv, var central. Han berättar hur han tillbringat månader och, efter hemkomsten från Guatemala, vandrat runt i staden New York för att finna den plats – space – där han ville göra The making of pier 52.11)”And so, after coming back from places where architecture and architecture disintegration is in an incredible state of colossus in Guatemala, I was just determined to start something.” Gordon Matta-Clark; Gloria Moure, Gordon Matta-Clark: works and collected writings, Barcelona: Polı́grafa; New York: D.A.P./Distributed Art Pub, 2006, s 180. Han hade inte sökt tillstånd för detta eller flera andra av sina verk men han var inte intresserad av att han – när han skapade verken – eller betraktaren skulle känna sig obekväm, det var inte det otillåtna, gränsöverskridandet eller lagbrottet han var ute efter även om hans verk ofta innebar det. Matta-Clark säger i en intervju att verket inte behöver det, det är snarare belastande. Det han ville visa kunde inte göras på annan plats eller på annat sätt. ”Well sneaking in may be attractive to some people, but I’m not interested in that. That’s maybe a flaw, as far as I’m concerned. Because I think the space and the situation is perfectly valid on it’s own.” Intervjuaren Liza Bear frågar: ”Presumably you spent a fair amount of time working on it, I imagine…”12)Ibid, s 180. GM-C: ”Oh, well that aspect is something else. LB: Considerable expense. GM-C: Well, I mean, whether or not the piece will have a public life of any kind. Of course at the moment, it remains a confiscated work.”13)Ibid, s 180.

Gordon Matta-Clarks praktik införde nya och radikala former av konst. Några av hans mest kända projekt innebar att mödosamt skära hål i golv i övergivna byggnader: ”Well, originally it had to do with cutting out slices or wedges of […] the imperial New York waterfront.”14)Ibid, s 178. Eller, som med Splitting (1974), att dela en förortsvilla i två delar. ”Dealing with nothing more complex than the limits of human scale”. Rum, hus, eller en plats där en viss mänsklig aktivitet försiggått i en viss tid i historien, öppnas och struktureras om för ny aktivitet för den tid som kommer. För AKAY och KlisterPeter handlar valet av hus inte lika mycket om arkitektur. De är vandrare i staden, de finner en plats där de har sin verksamhet för en tid. Är det en ateljé? Nej, för denna konst går inte att förflytta till ett visningsrum. Är det ett visningsrum? Nej, hit kommer inte betraktare. Det här huset är larmat på de två första våningarna; AKAY och KlisterPeter kommer kanske inte in imorgon.

När strukturer förändras kan tomrum – anomier – uppstå, det skapas fiktioner i anomier.

enplatsieu-16-sv

Konst medierar betydelse, vilken betydelse är det frågan om? Orden DAMAGE, BEAUTY och BRICK är uttagna på olika sätt och i olika material. Det handlar inte om förkroppsligade skulpturer utan det omvända – i en skjutvägg har konstnärerna skurit ut ordet BEAUTY, ordet vecklas ut då en drar skjutväggen. Varför har de valt det ordet? Skönhet är ett estetiskt begrepp. Louise Bourgeois säger i en intervju: ”Beauty? It seems to me that beauty is an example of what the philosopher’s call reification, to regard an abstraction as a thing. Beauty is a series of experiences. It is not a noun. People have experiences. If they feel an intense aesthetic pleasure, they take that experience and project it into the object. They experience the idea of beauty, but beauty in and of itself does not exist. […] In fact, beauty is only a mystified expression of our own emotion.”15)Louise, Bourgeois, Deconstruction of the Father, reconstruction of the Father, Violette Editions, 1998, s 358. Ordet BEAUTY skärs ut ur betraktarens projektionsyta – här är betraktarna konstnärerna själva – de både skapar och är betraktare inom sin gemenskap, och som de låter mig förstå kommer det fler konstnärer hit, de ingår i ett kluster, det är en självorganiserad verksamhet – det ihåliga ordet vecklas ihop med dragdörren och kan dras fram. Med ett hålrum avobjektifierar de begreppet och lämnar det öppet. Skönhet ligger öppet, för att fyllas med mening.16)För mig är det en klar tanke och akt, jag har sedan mina arbeten i Sydafrika och Palestina/Israel uttryckt att skönhet är det som öppnar. Jag säger till exempel om filmen A heart from Jenin att gåvan av hjärtat öppnar muren och när den tas emot av familjen i Israel är denna öppning ett faktiskt hål i det språk – och de bilder – som vidmakthåller murkonstruktionen. För som en israelisk vän sa: muren fanns i språket innan den byggdes. BRICK, BEAUTY och DAMAGE – orden har skurits ut i väggarna och blivit öppningar i husets struktur. De öppnar frågan – vem och vad ska fylla dessa öppna begrepp, på denna plats i väntan på förvandling, med mening?

enplatsieu-18-sv
enplatsieu-19-sv
enplatsieu-17-sv

Mellan det som ska utföras och det som utförs, mellan futurum och presens, sker en omvandlingsprocess – en process som kräver sin tid och sitt utrymme. Det kan kännas som ett fritt fall, eller som ett tillstånd av möjligheternas möjligheter, och märkligt nog på samma gång ofrihet; för icke-vetande är ett tillstånd där en blir beroende av det en ska lära sig av (från, med). Den mentala processen är avhängig materiens respons.

Jag går runt i min avhandling; kapitel efter kapitel, rum efter rum, korridor efter korridor. I huset rasar tak och väggar. För det är något som ska visualiseras med andra medel – en givandets ekonomi som inte endast mäter och hör det territoriella till. ”För det tar aldrig slut” står det på en vägg.

6.

I ett av husets rum har fönstrens persienner sammankopplats för att kunna dras upp och fällas ner samtidigt. Persienner är en del av detta hus, de finns i varje rum, många händer har genom åren dagligen dragit upp dem och släppt ner dem – med viss kraft och i visst tempo. Jag drar i ringen och får använda hela min kropp som hävstång för att dra upp arton persienner på en gång, det rasslar, jag blir nästan bländad av ljusinsläppet innan jag släpper ringen och persiennerna far ner med en kraftig smäll.

enplatsieu-20-sv

Det kollektiva ögats betydelse – dess gränssättande gemensamhet. (När jag halkar på gatan och hastigt borstar byxorna och låtsas som inget hänt – vem har då antagits betrakta det som sker? Varför tror jag att någon ser mig på gatan. Jag är sedd med offentlighetens ögon, men jag iklär väl mig själv också denna blick, dessa blickar?). Låt oss kalla den som ser – med alla sina sinnen, hela sin kropp – för en.

AKAY och KlisterPeter, liksom Gordon Matta-Clark, hjälper oss att dela det sinnliga – både i betydelsen split och share.

7.

Deras konst kan inte flyttas eller säljas, inte ingå i ekonomiska transaktioner. Konstnärerna ger sin tid, sin kraft, sin lust, utan krav på återgäldande. Varken deras verk inne i Huset eller de sprayade bilder och meddelanden som finns utanför kan ”delta i cirkulationen av representationer av representationer.”17)Uttrycket har jag lånat från Peggy Phelan, ”Performancekonstens ontologi: representation utan reproduktion”, skriftserien KAIROS #13, översättning Sven-Olov Wallenstein, Koreografier, Raster förlag, 2008, s 211. Se också Läsanvisning, kapitel 1: Inledning, om performance, performativ akt. Varför är då detta (konsten) intressant? Metoden är performativ.18)Thus while performance can be understood as a deliberate ”act” such as in theatre production, performance art or painting by a subject or subjects, performativity must be understood as the iterative and citational practice that brings into being that what it names.” skriver Barabara Bolt, på sidan 134, och hänvisar till Judith Butler ”Butler is very clear that performativity involves repetition rather than singularity. Performativity is ’not a singular act for it is always a reiteration of a norm or set of norm, and to the extent that it acquires an act-like status in the present, it conceals or dissimulates the conventions of which it is a repetition.” Barbara Bolt, ”Artistic Research: A performative paradigm?”, PARSE #3, University of Gothenburg, 2016, s 134. www.parsejournal.com. [12-07-2016]. ”Performance gör motstånd mot finansens balanserade kretslopp. Den sparar inget, den bara spenderar”,19)Phelan, s 212. skriver Peggy Phelan. Men det är inte ett slösaktigt motstånd, inte något förbrukande med en baktanke om ackumulation utan ett lustfyllt gränsöverskridande.20)Michael Richardson har i sin tolkning av filosofen Georges Bataille skrivit ”Håller vi oss till fakta undkommer kapitalismen inte Batailles dialektiska logik: den förbrukar, och förbrukar precis lika meningslöst, precis lika slösaktigt som vilket annat samhälle som helst. Det som saknas i kapitalismen är inte förbrukningen utan varje sorts lustfyllt gränsöverskridande. När vi slösar gör vi det på ett missunnsamt sätt, hela tiden med baktanke om ackumulation i slutändan.” Michael Richardson, Georges Bataille – en introduktion, översättning Mattias Forshage, Vertigo 1997, s 79. En sak till som gör denna konst intressant är att de inte arbetar ensamma, andra konstnärer är verksamma här, men de arbetar inte heller i grupp. ”Kulturens ursprung är inte individuella genier”, som Rasmus Fleischer och Samira Ariadad skriver i sin essä ”Att göra gemensamma rum”.21)”Kulturens ursprung är inte individuella genier, så som påstås av den seglivade myten om upphovsmannen, utan gemenskaper. Även dessa gemenskaper behöver äga rum, särskilt i gråzonerna i form av exempelvis replokaler. Enligt en liberal kultursyn är ’kultur’ dock något som svävar i det blå – kulturen behöver inte äga rum och behöver ingen gemenskap. Samira Ariadad och Rasmus Fleischer, ”Att göra gemensamma rum”, Brand, #1 2010, s 44–46. www.samhallsentreprenor.glokala.se/wp-content/uploads/Att_gora_gemensamma_rum.pdf. [21-03-2016]. De beskriver ett system som anammat den liberala idén att det privata och offentliga skulle vara motsatser, och genom en dialektisk kamp ska inkomster för överlevnad skaffas, likväl som gemenskaper skapas. Men vad finns häremellan, i handlingen att ge utan att få tillbaka; dessa konstnärer är mycket väl medvetna om att de inte kommer att erhålla någon utkomst av sitt arbete. Konsten kommer rivas med huset. Kan det vara så att de undersöker om konsten håller för detta slags givande? Kanske är det just detta slags givande som gör konst intressant och väsentlig? I alla fall en viss sorts konst. Och här, på en sådan här slags plats, finns det möjlighet att utveckla ett sådant givande som inte går ut på att framställa artefakter som ingår i reproduktionens ekonomi.22)En annan konstnär som aktiverar urbana rum, som ifrågasätter avgränsningar visuellt med sin konst men också som reproduktion och transaktion, är Banksy. Hans målningar i Gaza och på den israeliska muren har försökt säljas på konstmarknaden. ”Now I think that even if [Banksy] drew something very small – even a dot – people might cut down their walls and try to sell it.” Säger Ayed Arafah från Bethlehem’s Dheisha flyktingläger. www.bbc.com/news/world-middle-east-32139657. [06-05-2016]. Konstnärerna fann den här platsen och började. De får tillbaka något som ligger bortom det – utrymme, mening, innehåll, frihet? Det är inget gränslöst givande. ”Som antropologen Marcel Mauss beskrev i sitt klassiska verk ’Gåvan’ bidrar transaktioner av gåvor och – gengåvor […] till social sammanhållning.”23)Fullständigt citat: ”Som antropologen Marcel Mauss beskrev i sitt klassiska verk ’Gåvan’ bidrar transaktioner av gåvor och gengåvor – i välfärdsstatliga termer beskattning av arbete i utbyte mot riskspridning och socialt skyddsnät – till social sammanhållning.” Örestig, Bäckström och Persson, EU-migrantdebatten som ideologi; Rättigheter, skyldigheter och ansvar i den kapitalistiska välfärdsstaten, s 245. www.umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:898734/FULLTEXT01.pdf. [26-04-2016]. Se också Fronesis, #52-53, 2015, s 245. När detta sätts i system kan det skapas självorganiserande gemenskaper. De har ingen politisk agenda men det politiska är hela tiden närvarande – de arbetar enligt ett eget system, skapar ett eget socialt script och framställer sin konst. Kanske är det denna mening de vill hälla i det tomma ordet BEAUTY – i sig ett outtömligt begrepp. Husets kollektiva praktiker skapar en viss typ av konstnärligt uttryck. Det finns en slags ”obestämd öppenhet, då estetisk upplevelse kopplas till frihet”, då gemenskaper uppstår och formas, menar filosofen Sven-Olof Wallenstein. ”Denna svävande dimension, mellan begrepp och ting, subjektivt och objektivt, ram och icke-ram, beror på ett annat plan på att lusten ingalunda är något privat eller inre, utan direkt härrör från vår förmåga att kommunicera, från det som öppnar mot intersubjektiv gemenskap – ty detta, säger Kant i den viktiga §9, är ’nyckeln till kritiken av smaken’”24)Sven-Olof Wallenstein, Kant, det sköna och det sublima, Paletten #4, 2015, s 59., enligt Wallenstein. Lusten är också förknippad med en lockelse bortom moralen, bortom det kända, med attraktion till det främmande, och till det ej görbara. Om gränsen överskrids kan det sublima nås, transgression är en del av metoden. Det är inte bara murar, väggar, bevakning, utan även det som är vackert eller fult – och bilder av det som är vackert eller fult – som överskrids då kommunikation öppnas (de sprayade meddelandena utanför och innanför, de utskurna orden i väggarna). Lusten är förknippad med kommunicerbarhet. Men inte via de vanliga kommunikationsvägarna – utan via otillåten sprejburkskommunikation. ”Den estetiska autonomin är alltid beroende av en gräns mellan det inre och det yttre (ramen som ett vid-sidan-av-, utan-verk, par-ergon) som varken hör till det inre eller yttre, och den kan förstås som en inramningseffekt som alltid förblir instabil: ramen är alltid på väg att krackelera, samtidigt som den aldrig helt och fullt kan falla bort, och avramning och inramning är likt två vektorer vars samspel konstituerar det estetiska fältets dynamik, och där den ena alltid kommer att hänvisa till den andra”25)Wallenstein, s 59., som Sven-Olof Wallenstein uttrycker det.

enplatsieu-23-sv
enplatsieu-22-sv

8.

Frågan kvarstår vad detta är för slags plats. Att huset och det omkringliggande området bevakas betyder att området i någon mening är en plats. Det är inte uppenbart en icke-plats, eftersom bevakningen i någon mening gör den till en plats. De som jag ett halvår senare ska samtala med – städ- och saneringsfirman som är med vid avhysningar – kallar sådana här platser för X-platser, men det gillas inte av de som arbetar på härbärgena, situationen som råder här är deras tillvaro, deras verklighet. Därför är det inte heller en ”icke-plats” i antropologen Marc Agués mening där platsen är kontrakterad och människan blir anonym genom platsens beskaffenhet.26)Marc Augé, Non-Places: An Introduction to Anthropology of Supermodernity, Verso, 1995, s 101. Finns också att läsa på www.acsu.buffalo.edu/~jread2/Auge%20Non%20places.pdf. [2016-06-18]. Här bebor också människor platsen, härbärgena, bosättningarna; de tar den i bruk på olika sätt, arbetarnas omklädnings- och rastrum. Thomas och Samuel har bott under lastrampen i två och ett halvt år. Det är någonting mittemellan en plats och en icke-plats. Det är ett gränsområde som skulle kunna beskrivas som ”vag terräng” – en beteckning för improduktiva odefinierade platser som övergivits, ofta placerade mellan exploaterade produktiva platser i en stad.27)Ignasi de Solà-Morales, Catalan architect, historiker och filosof, har myntat termen ”vag terräng” för att beskriva övergivna områden som tagits ur bruk och blivit improduktiva, vars definition och gränser är oklara. https://en.wikipedia.org/wiki/Ignasi_de_Solà-Morales [2016-06-18].
——”With the coining of the term Terrain Vague, Ignasi de Solà-Morales is interested in the form of absence in the contemporary metropolis. This interest focuses on abandoned areas, on obsolete and unproductive spaces and buildings, often undefined and without specific limits, places to which he applies the French term terrain vague. Regarding the generalized tendency to ’reincorporate’ these places to the productive logic of the city by transforming them into reconstructed spaces, Solà-Morales insists on the value of their state of ruin and lack of productivity. Only in this way can these strange urban spaces manifest themselves as spaces of freedom that are an alternative to the lucrative reality prevailing in the late capitalist city. They represent an anonymous reality.” http://atributosurbanos.es/en/terms/terrain-vague. [07-07-2016].
Men inte heller det stämmer, detta område är inte övergivet och ska befolkas, det befolkas och aktiveras. Det är inte en plats i förvandling utan en plats i väntan på – en väntande plats – det är platsens tillstånd som ger förutsättningar för konsten för kanske är det just detta faktum som gör det attraktivt för konstnärerna att göra anspråk på den. De krokar upp sig på eller kopplar upp sig mot – den engelska termen är encroachment – sådana platser.28)”a gradual advance beyond usual or acceptable limits: urban encroachment of habitat” www.oxforddictionaries.com/definition/english/encroachment. [07-07-2016]. Konstnärerna begrundar huset och platsen medan de skapar – med sina bilder reflekterar de över det som sker här och på så sätt relaterar de också indirekt till de migranter och gästarbetare som befolkar platsen. (Och det är kanske till och med så att platsens tillstånd dikterar ett (okänt) antal konstnärers verksamhet.) Också jag kopplar upp mig här. Men mitt arbete tar form på ett annat sätt, jag har en annan metod, men jag hakar i de andra konstnärernas konst genom att den kommer att finnas med i mina bilder och inspelningar. Även jag skapar en verksamhet på denna plats, vilket kräver att jag länkar mig till de människor som bor och arbetar här, och förhandlar om de bilder som ska synliggöras. Platsen är på så sätt ett förhandlingsutrymme. När olika realiteter möts skapas förhandlingar mellan olika aktörer som intar en plats, hemlösa, konstnärer, arbetare, vakter, fastighetsägare, när övergivna och rivningsfärdiga hus tas i bruk på andra sätt än planerat eller förväntat. Platsen som politisk form ställer frågor om när och mellan vilka logiker och aktörer förhandlingar kommer att inledas, hur och om vad. Vilka aktörer kommer att delta? Det är en plats i väntan på att synliggöras.

9.

Fyra månader senare, en kylig och klar höstdag 2015, återvänder jag. Jag vill tala med de som är här. Det har sedan en tid varit omöjligt att ta sig in i Huset, konstnärerna säger att nya larm installerats och deras tidigare ingångar stängts. Jag vandrar runt utanför, där backarna fanns har nu två skjul byggts.

Två män kommer emot mig. Vi hälsar och börjar prata, de är från Algeriet. Den ene, som jag talar engelska med, visar sitt residency card från Spanien, han kan bo där i tolv år. Han har sin familj där och de bor i ett hus, men han förlorade sitt jobb och kom hit för några veckor sedan för att försöka hitta en utkomst och bor nu i ett skjul som han byggt själv.

– Det är inte mänskligt att bo såhär, säger han och visar mig.

– Det börjar bli kallt.

– Ja, jag kommer att resa till Spanien snart, jag ger upp, det går inte att få arbete utan personnummer här och jag vill inte göra som rumänerna – de tigger, det skulle jag aldrig göra.

Nöden är synlig och rå.

_dsc20442
enplatsieu-25-sv
chap9-9
enplatsieu-26-sv

10.

Med filmaren Erik Pauser, fortsätter jag att åka hit under våren 2016. Jag har fått projektstöd för att filma området och med dansaren Anna Westberg vill jag arbeta fram en koreografi. Vi samtalar bland annat med Tomas, 45 år, som har uppehållstillstånd och två arbeten men är hemlös och bor under Husets lastramp. Det gör också Samuel, 35 år, hemlös och papperslös från Ghana/Togo. Och Albert, som är från Nigeria, som har uppehållstillstånd och arbete. Leonas, från Litauen, har förlorat passet och sin mobil och bor på Husets gård. Mohamed är från Libyen och har uppehållstillstånd sedan åtta år, han finner bara tillfälliga jobb, oftast svarta, och bor i ett av skjulen under motorvägen. Said, 38 år, från Marocko, som just fått personnummer och börjat på SFI bor i skjulet mittemot. Nina, från Finland, föreståndare på Convictus. Maria, en tiggande från Rumänien som sover på natthärbärget ibland. Vi pratar med Arne, som själv har levt både i hem och i hemlöshet och nu arbetar på Convictus dagverksamhet och med Michaela från Rumänien som arbetar på nattverksamheten för kvinnor. Vi talar också med några arbetare från Polen och från Irland, och en arbetsförman från Sverige. Men varken Husets förvaltare, städfirman eller larmfirmans ägare, alla etablerade företag i Sverige, vill prata med oss.

img_27382
img_2719
img_2720
img_2721

En eftermiddag i juni kommer lastbil, containrar, städfirman, larmfirman, Husets förvaltare och polisen. De tömmer alla bosättningar som finns på Husets mark, inklusive de under lastrampen på Husets baksida och Leonas bostad under cykelskjulet. Men inte de andra skjulen runtikring, för de står på Trafikverkets eller Stockholms stads tomt. De som river ut och slänger andras personliga tillhörigheter vill inte bli filmade och försöker hindra mig, men eftersom jag står på Stockholms stads mark så kan jag filma det som sker. Det är särskilt de som röjer som inte tycker om att jag filmar, även när jag förklarar att jag inte zoomar in på ansikten utan det de gör. De reagerar starkt och i affekt. Även två poliser är i affekt och vill hindra mig, medan en annan polis kommer och frågar varför och vill lyssna. De hemlösa vars tillfälliga hem åker i containern vill att jag filmar och de berättar inför kameran.29)Synopsis för projektet “En Plats i Europa” finns på www.ceciliaparsberg.com. Från dessa berättelser och händelser vill jag arbeta fram en filmisk koreografi som bygger vidare på mitt arbete med olika former av bilder av tiggandets och givandets gester i det urbana rummet.

11.

Huset har fått rivningstillstånd, men ägarna har inte fått tillstånd att bygga nytt, vilket jag fått reda på efter ett samtal med Stadsbyggnadskontoret. Långt innan avhysningen, då jag precis börjat filma området, hade jag träffat på Anders, ägare till företaget Destroy, som har hand om Husets larm och bevakning. Vi småpratade och jag fick följa med honom in i Huset. Han visade mig BRICK och sa med beundran i rösten ”De har sågat ut detta med handsåg.”30)Sedan dess har jag inte kunnat komma in, ägarna till huset ger mig inget tillstånd trots mina hänvisningar till forskning vid universitetet. I ett av de samtal jag har med dem för att försöka övertyga dem att släppa in mig för att kunna filma utbrister projektledaren ”Du gör väl för guds skull ingen film om uteliggarna på platsen?” Jag anser att denna kommentar är intressant i sammanhanget och lämnar den för läsarens tolkning.

Huset är en struktur där liv levs och inrättas. Eller är det livet – levandet – som avgränsar aktiviteter och ger upphov till huset? Liv som separerats – av en tänkt struktur – kan också sammankopplas – med en levd struktur – men inte utan en förhoppning om något annat.

Så här beskriver Hannah Arendt fenomenet hus: ”Det implicerar att ’vara någons hem’ och ’vara bebott’, så som inget tält som sätts upp idag och tas ner imorgon kan vara någons hem eller en bebodd plats. Ordet hus, Solons ’osedda mått’, ’håller fast gränserna för alla de ting’ som har att göra med att bo; det är ett ord som inte kan existera utan att man förutsätter tankar om att ha en bostad, vara bofast, ha ett hem. Betraktat som ord är hus ett stenogram för alla dessa ting”.31)Hannah Arendt, Tänkande och moraliska överväganden, översättning Annika Persson, i Tanke Känsla Identitet, en antologi redigerad av Ulla M Holm, Eva Mark, Annika Persson, Anamma, 1997, s 55. Hannah Arendt skriver om tänkandet, att genom att begrunda ett ord kan en betydelse återfås: ”Ordet hus kan liknas vid en frusen tanke som tänkandet måste tina upp, liksom frosta av, närhelst det vill ta reda på ordets ursprungliga mening.”32)Meningen fortsätter: ”I medeltida filosofi kallades detta slags tänkande meditation, och det ska uppfattas som något annat än, och till och med motsatt, kontemplation.” Arendt, s 55. Och detta hus står som en tom struktur, en plats i väntan på förvandling. En frusen tanke mitt i Stockholm. På vissa sätt frikopplad från, men ändå sammanlänkad med, den rådande samhällsstrukturen.

På denna plats i väntan på förvandling, finns förhoppningar.33)Varje år utökas Stockholmsregionen med trettiofemtusen personer. Uppgiften är från information om Värta och Hjorthagen där denna plats-icke-plats ligger, www.stockholmshamnar.se/stockholm/vi-bygger-om-vartahamnen. [11-05-2016]. Hos de som kommer för att söka arbete i Sverige och försöker få uppehållstillstånd och personnummer, hos de hemlösa som tills vidare bygger sig ett skjul, hos de som kommer för att tigga, hos de som kommer för att arbeta på Sveriges största biokraftvärmeverk, hos de som arbetar i hjälporganisationerna – civilsamhällets organiserade stöd till de hemlösa och andra som ”faller mellan stolarna”, hos det äldre paret i en av husvagnarna vars son fått arbete i Stockholm, hos det byggbolag som fått rivningstillstånd för husen men inte får tillstånd att bygga nytt, hos konstnärerna om att fortsätta skapa, hos hen som med en återkommande rörelse sträcker ut en hand och inväntar svar, och hoppas att detta svar kommer innebära början på en förhandling.

enplatsieu-28-sv

12.

Den korta inledande berättelsen om mitt icke-möte med en tiggande på gatan innehåller allt som denna avhandling handlat om och utvecklat. Jag har velat visa hur situationen på gatan är en flerdimensionell upplevelse, vilka lager som kan ligga bakom skeendet mellan mig och den tiggande. Genom att börja med den berättelsen har jag velat visa hur en till synes vardaglig handling och reaktion gentemot en annan människa kan synliggöras estetiskt med ett etiskt resonemang. Och vice versa. Jag ägnar mig åt mellanhavanden, mellanrum: platsens etik, sfären mellan en och en annan. Respekt är för mig en fråga om hur vi ska hantera denna atmosfär där också den tredje ska få plats.

Första delen i avhandlingen handlade om att undersöka och synliggöra de bilder som sätts i spel mellan tiggande och givande i gaturummet. Förkroppsligade hegemoniska bilder både separerar och länkar samman kroppar. Därför var nästa steg att försöka avkoda sociala script tillsammans med givare och iscensätta nya rörelser. Det ledde fram till Tiggandets kör och Givandets kör som inte strävar efter att försöka efterbilda en social situation, utan ersattes med en koreografi som synliggör en förhandlingssituation – körernas uppställning demonstrerar en annan ordning som kräver andra insatser, i språk, rörelse och attityd gentemot varandra, och det krävdes träning – det var en social koreografi i den betydelse kulturteoretikern Andrew Hewitt lägger i begreppet: ”I use the term social choreography to denote a tradition of thinking about social order that derives its ideal from the aesthetic realm and seeks to instill that order directly at the level of the body.”34)www.old.tkh-generator.net/en/openedsource/andrew-hewitt-choreography-a-way-thinking-about-relationship-aesthetics-politics-0. [24-05-2016]. I intervjun talar han om sin bok. Andrew Hewitt, Social Choreography: Ideology as Performance in Dance and Everyday Movement, Duke, 2005. När sedan installationen visas synliggörs inte bara körernas interaktion utan också utrymmet mellan dem. Körernas uppställning är en koreograferad ”co-presence” – som anger ett utrymme för social interaktion – och i installationen blir ett rum som behöver betraktaren.35)Koreografi handlar här om hur kroppar disponerar sin performativitet rumsligt. De stod mittemot varandra – på fem meters avstånd – när de filmades och det är projicerat på samma sätt. Det är ett förhandlingsutrymme som synliggörs, och ett handlingsutrymme där betraktaren inkluderas i den förhandlade dialogen som filmats. Mötesplatsen som upprättades då de tränade och sjöng tillsammans blev en politisk form. Som Andrew Hewitt beskriver det: ”Choreography is not just another of the things we ’do’ to bodies, but a reflection on – and enactment of – how bodies ’do’ things, and on the work that the work of art performs. Social Choreography exists not parallell to the operation of social norms and structures, nor is it entirely subject to those structures. It serves – ’catachritically’, we might say – to bring them into being.”36)www.old.tkh-generator.net/en/openedsource/andrew-hewitt-choreography-a-way-thinking-about-relationship-aesthetics-politics-0. [24-05-2016]. Andrew Hewitt som själv inte är praktiker, han är professor i Germanic languages and Comparative Literature, poängterar: ”In a sense, my training in literary studies puts me at something of a disadvantage in talking about my ‘relation to performance studies’ because that relation, I think, might be better explicated from the other side of the dialogue, from the perspective of performance itself. It is certainly not my aim to offer prescriptions to performers, but to raise possibilities – perhaps in the realm of theory only – that they themselves might then articulate.” www.old.tkh-generator.net/en/openedsource/andrew-hewitt-choreography-a-way-thinking-about-relationship-aesthetics-politics-0. [24-05-2016]. Med Tiggandets kör och Givandets kör är syftet att generera nya bilder och rörelser både hos deltagare i och hos betraktare till installationen och därmed också att påverka det sociala livet. Jag har också prövat andra visningsformer, så som street screening i gaturummet eller i parker. Tiggandets kör och Givandets kör kan som verk inte separeras från hur det gjordes, det utgör tillsammans med produktionsfilmen en planskiss för hur ett handlingsutrymme kan upprättas mellan tiggande och givande.37)Det estetiska som oavhängigt det etiska, enligt tidigare resonemang om bild, se särskilt kapitel 2. Se också i inledningens läsanvinsning, stycket om art activism. Och det är vad min avhandling – med min metodiska intention – kan sägas ha lett fram till. Om det etiska ska kunna diskuteras – vilket det politiska inte kan vara utan – behöver processen synliggöras så väl som resultatet, det vill säga metoden som utvecklas i avhandlingen. ”Actions – not just representations – are ideological”, skriver Andrew Hewitt som med social koreografi menar att det är i skiften mellan diskurs och handling som ideologi blir synligt, som det förkroppsligas.38)Hewitt, Social Choreography, s 11. Produktionsfilmen har jag inte gjort som en dokumentär som försöker förklara processen – det skulle bara reducera kraften av ”konstverket”, utan som ett dokument vars syfte inte är att framställa ett exklusivt verk, utan ett inklusivt – som dock inte kan ingå i den cirkulära reproduktionen. Inom konstnärlig forskning kan en sådan praktik utvecklas, metoder tas fram, en annan slags konst framställas. Medan vetenskaplig forskning är avhängig resultatet kan konstnärlig forskning kontra-aktivera (counteract) genom att lägga tyngdpunkten på att avhandlingen är handlingen av att ta emot ”stafettpinnen”, löpa processen vidare och redogöra för överlämnandet.

Kapitel 9: Platserna III
Noter

   [ + ]

1. Ett nytt biokraftvärmeverk byggs, Fortum investerar fem miljarder kronor vilket är den största industriinvesteringen i Sverige, bränslet är restprodukter från skogsindustrin. www.fortum.com/countries/se/kampanjer/biobransle-vartan/pages/default.aspx. [26-07-2016].
2. En av dem är Tomas från Ghana, han är före detta soldat, flyttade till Italien och fick arbete och uppehållstillstånd men då situationen blev för svår kom han till Sverige och har idag uppehållstillstånd i Sverige. Han har bott ute under Husets lastramp i två och ett halvt år. Tomas delar ut reklam mellan två på natten till nio på morgonen, han går till Convictus, äter, tar en dusch, ibland tvättar han där. Han är en av dem som vill berätta för kameran och kommer fram till oss då han sett att vi återkommer var eller varannan vecka, sedan tre månader, för att filma området och försöker prata med människor.
3. www.convictus.org/hemloshet/bryggan_ostermalm.html. [18-06-2016]. convictusstatistik1-itextbildconvictusstatistik2-itextbildconvictusstatistik3-itextbild
4. Jag anser inte att det är okej att fotografera andras sovrum utan deras tillstånd men i den här situationen gör jag bedömningen att det är viktigare att visa hur människor bor här. Fotografiet är ett exempel på en av de etisk-estetiska förhandlingar som ständigt uppstår – beslut som måste tas snabbt och på plats. När jag tar med dessa två foton med min skugga vill jag också visa en gränsövergång där jag riskerar betraktarens förtroende för mina bilder och för denna avhandling. Ibland gör jag också felbedömningar, jag välkomnar läsarens och betraktarens reflektion. Diskussionen om det etiska bör hållas öppen.
5. ”Men i varje juridisk ordning finns det ett undantag från ordningen som i ett slags paradox reglerar vad som gäller när ingen ordning längre gäller, i undantagstillståndet. Där blir suveränen åter just suverän – och medborgaren följaktligen åter reducerad till ett naket liv. Agambens tes är att detta är ’den politiska maktens yttersta fundament’ och alltså den politikens essens som föregår varje samhällskontrakt.” Så skriver Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådning vid Göteborgs universitet, i en artikel som handlar om filosofen Giorgio Agambens bok Homo sacer: Den suveräna makten och det nakna livet, översättning, förord och efterskrift av Sven-Olov Wallenstein, Daidalos, 2010. www.svd.se/agamben-visar-hur-politiken-inkraktar-pa-livet/om/kultur:under-strecket. [26-04-2016].
6. Jag har fått tillstånd av AKAY och KlisterPeter, att använda de här dokumentationerna i min avhandling. Jag fotograferade med min telefon då vi var i huset. Konstnärerna hade anlitats av Konstnärliga Forskarskolan, Lunds Universitet för att hålla ett tredagars seminarium. Vi var två doktorander som närvarade.
7. Måleri är en av de tvådimensionella framställningsformerna. Även om måleri skulle avbilda en tredimensionell form – visuellt ett objekt – så är vara och föreställa inte detsamma (vilket diskuterats i kapitel 2), det avbildade objektet är på så sätt avobjektifierat. Men här syftas på själva målningen som ett objekt som kan flyttas.
8. Grafitti kommer från grekiskans ”grapho” som betyder skriva, är plural av ”ristning” på italienska.
9. I reportaget om måleriet på den israeliska muren, däribland Banksys, säger jag: ”De som målar verkar vilja öppna muren, upplösa det konkreta med sina bilder och texter.” Reportaget gjordes för programmet KOBRA, SVT, 2006. Det kan ses här: https://vimeo.com/95277443. [26-07-2016].
10. Konstkritikern Fredrik Svensk uttrycker betydelsen av att ständigt försöka förstå inför vilka bilder konsten görs och kan göras: ”För är inte exklusions- och inklusionsmekanismer som först och främst sker på sinnlig grund, idag långt mycket viktigare att förstå, än de som sker genom konventionell urvals- och representationspolitik?” En recension av den nordiska paviljongen i Venedig 2015. www.kunstkritikk.se/kritikk/paviljongen-som-exklusiv-symfoniorkester/?d=se. [26-04-2016].
11. ”And so, after coming back from places where architecture and architecture disintegration is in an incredible state of colossus in Guatemala, I was just determined to start something.” Gordon Matta-Clark; Gloria Moure, Gordon Matta-Clark: works and collected writings, Barcelona: Polı́grafa; New York: D.A.P./Distributed Art Pub, 2006, s 180.
12, 13. Ibid, s 180.
14. Ibid, s 178.
15. Louise, Bourgeois, Deconstruction of the Father, reconstruction of the Father, Violette Editions, 1998, s 358.
16. För mig är det en klar tanke och akt, jag har sedan mina arbeten i Sydafrika och Palestina/Israel uttryckt att skönhet är det som öppnar. Jag säger till exempel om filmen A heart from Jenin att gåvan av hjärtat öppnar muren och när den tas emot av familjen i Israel är denna öppning ett faktiskt hål i det språk – och de bilder – som vidmakthåller murkonstruktionen. För som en israelisk vän sa: muren fanns i språket innan den byggdes.
17. Uttrycket har jag lånat från Peggy Phelan, ”Performancekonstens ontologi: representation utan reproduktion”, skriftserien KAIROS #13, översättning Sven-Olov Wallenstein, Koreografier, Raster förlag, 2008, s 211. Se också Läsanvisning, kapitel 1: Inledning, om performance, performativ akt.
18. Thus while performance can be understood as a deliberate ”act” such as in theatre production, performance art or painting by a subject or subjects, performativity must be understood as the iterative and citational practice that brings into being that what it names.” skriver Barabara Bolt, på sidan 134, och hänvisar till Judith Butler ”Butler is very clear that performativity involves repetition rather than singularity. Performativity is ’not a singular act for it is always a reiteration of a norm or set of norm, and to the extent that it acquires an act-like status in the present, it conceals or dissimulates the conventions of which it is a repetition.” Barbara Bolt, ”Artistic Research: A performative paradigm?”, PARSE #3, University of Gothenburg, 2016, s 134. www.parsejournal.com. [12-07-2016].
19. Phelan, s 212.
20. Michael Richardson har i sin tolkning av filosofen Georges Bataille skrivit ”Håller vi oss till fakta undkommer kapitalismen inte Batailles dialektiska logik: den förbrukar, och förbrukar precis lika meningslöst, precis lika slösaktigt som vilket annat samhälle som helst. Det som saknas i kapitalismen är inte förbrukningen utan varje sorts lustfyllt gränsöverskridande. När vi slösar gör vi det på ett missunnsamt sätt, hela tiden med baktanke om ackumulation i slutändan.” Michael Richardson, Georges Bataille – en introduktion, översättning Mattias Forshage, Vertigo 1997, s 79.
21. ”Kulturens ursprung är inte individuella genier, så som påstås av den seglivade myten om upphovsmannen, utan gemenskaper. Även dessa gemenskaper behöver äga rum, särskilt i gråzonerna i form av exempelvis replokaler. Enligt en liberal kultursyn är ’kultur’ dock något som svävar i det blå – kulturen behöver inte äga rum och behöver ingen gemenskap. Samira Ariadad och Rasmus Fleischer, ”Att göra gemensamma rum”, Brand, #1 2010, s 44–46. www.samhallsentreprenor.glokala.se/wp-content/uploads/Att_gora_gemensamma_rum.pdf. [21-03-2016].
22. En annan konstnär som aktiverar urbana rum, som ifrågasätter avgränsningar visuellt med sin konst men också som reproduktion och transaktion, är Banksy. Hans målningar i Gaza och på den israeliska muren har försökt säljas på konstmarknaden. ”Now I think that even if [Banksy] drew something very small – even a dot – people might cut down their walls and try to sell it.” Säger Ayed Arafah från Bethlehem’s Dheisha flyktingläger. www.bbc.com/news/world-middle-east-32139657. [06-05-2016].
23. Fullständigt citat: ”Som antropologen Marcel Mauss beskrev i sitt klassiska verk ’Gåvan’ bidrar transaktioner av gåvor och gengåvor – i välfärdsstatliga termer beskattning av arbete i utbyte mot riskspridning och socialt skyddsnät – till social sammanhållning.” Örestig, Bäckström och Persson, EU-migrantdebatten som ideologi; Rättigheter, skyldigheter och ansvar i den kapitalistiska välfärdsstaten, s 245. www.umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:898734/FULLTEXT01.pdf. [26-04-2016]. Se också Fronesis, #52-53, 2015, s 245.
24. Sven-Olof Wallenstein, Kant, det sköna och det sublima, Paletten #4, 2015, s 59.
25. Wallenstein, s 59.
26. Marc Augé, Non-Places: An Introduction to Anthropology of Supermodernity, Verso, 1995, s 101. Finns också att läsa på www.acsu.buffalo.edu/~jread2/Auge%20Non%20places.pdf. [2016-06-18].
27. Ignasi de Solà-Morales, Catalan architect, historiker och filosof, har myntat termen ”vag terräng” för att beskriva övergivna områden som tagits ur bruk och blivit improduktiva, vars definition och gränser är oklara. https://en.wikipedia.org/wiki/Ignasi_de_Solà-Morales [2016-06-18].
——”With the coining of the term Terrain Vague, Ignasi de Solà-Morales is interested in the form of absence in the contemporary metropolis. This interest focuses on abandoned areas, on obsolete and unproductive spaces and buildings, often undefined and without specific limits, places to which he applies the French term terrain vague. Regarding the generalized tendency to ’reincorporate’ these places to the productive logic of the city by transforming them into reconstructed spaces, Solà-Morales insists on the value of their state of ruin and lack of productivity. Only in this way can these strange urban spaces manifest themselves as spaces of freedom that are an alternative to the lucrative reality prevailing in the late capitalist city. They represent an anonymous reality.” http://atributosurbanos.es/en/terms/terrain-vague. [07-07-2016].
28. ”a gradual advance beyond usual or acceptable limits: urban encroachment of habitat” www.oxforddictionaries.com/definition/english/encroachment. [07-07-2016].
29. Synopsis för projektet “En Plats i Europa” finns på www.ceciliaparsberg.com.
30. Sedan dess har jag inte kunnat komma in, ägarna till huset ger mig inget tillstånd trots mina hänvisningar till forskning vid universitetet. I ett av de samtal jag har med dem för att försöka övertyga dem att släppa in mig för att kunna filma utbrister projektledaren ”Du gör väl för guds skull ingen film om uteliggarna på platsen?” Jag anser att denna kommentar är intressant i sammanhanget och lämnar den för läsarens tolkning.
31. Hannah Arendt, Tänkande och moraliska överväganden, översättning Annika Persson, i Tanke Känsla Identitet, en antologi redigerad av Ulla M Holm, Eva Mark, Annika Persson, Anamma, 1997, s 55.
32. Meningen fortsätter: ”I medeltida filosofi kallades detta slags tänkande meditation, och det ska uppfattas som något annat än, och till och med motsatt, kontemplation.” Arendt, s 55.
33. Varje år utökas Stockholmsregionen med trettiofemtusen personer. Uppgiften är från information om Värta och Hjorthagen där denna plats-icke-plats ligger, www.stockholmshamnar.se/stockholm/vi-bygger-om-vartahamnen. [11-05-2016].
34. www.old.tkh-generator.net/en/openedsource/andrew-hewitt-choreography-a-way-thinking-about-relationship-aesthetics-politics-0. [24-05-2016]. I intervjun talar han om sin bok. Andrew Hewitt, Social Choreography: Ideology as Performance in Dance and Everyday Movement, Duke, 2005.
35. Koreografi handlar här om hur kroppar disponerar sin performativitet rumsligt.
36. www.old.tkh-generator.net/en/openedsource/andrew-hewitt-choreography-a-way-thinking-about-relationship-aesthetics-politics-0. [24-05-2016]. Andrew Hewitt som själv inte är praktiker, han är professor i Germanic languages and Comparative Literature, poängterar: ”In a sense, my training in literary studies puts me at something of a disadvantage in talking about my ‘relation to performance studies’ because that relation, I think, might be better explicated from the other side of the dialogue, from the perspective of performance itself. It is certainly not my aim to offer prescriptions to performers, but to raise possibilities – perhaps in the realm of theory only – that they themselves might then articulate.” www.old.tkh-generator.net/en/openedsource/andrew-hewitt-choreography-a-way-thinking-about-relationship-aesthetics-politics-0. [24-05-2016].
37. Det estetiska som oavhängigt det etiska, enligt tidigare resonemang om bild, se särskilt kapitel 2. Se också i inledningens läsanvinsning, stycket om art activism.
38. Hewitt, Social Choreography, s 11.