2.1 Är detta en bild av en människa?

1.

Inför vilka bilder står tiggaren på knä? Inför vilka bilder ger jag till tiggaren? Hur ska jag hantera dessa bilder som bildmakare?

Elfriede Jelinek skriver: ”Är det en bit människa, det jag ser? Är det en bild av en människa? Är det en människa av en bild? Ja, det är en människa av en bild. Den känner jag ju igen! Nej, det gör jag inte.”1)Elfriede Jelinek, Rosamunde (ur Döden och Flickan I-V: Prinsessdramer), översättning Ia Lind och Magnus Lindman, Atrium, 2011. I original: “Ist das ein Stück Mensch, was ich da sehe? Ist es ein Bild von einem Menschen? Ist es ein Mensch von einem Bild? Ja, das ist ein Mensch von einem Bild. Den kenn ich doch! Nein, doch nicht.” Vem vill vara en människa av en bild? Vill kvinnan vara en människa av mannens bild, svensken en människa av den andra nationalitetens bild, muslimen vara en människa av den kristnes bild och vice versa? Tiggaren vill inte vara en människa av den framgångsrikas bild, liksom en också kan säga att den framgångsrika inte vill vara en människa av tiggarens bild. Men så enkelt är det inte. Tiggaren vill överhuvudtaget inte tigga och givaren vill överhuvudtaget inte att tiggandet ska finnas – det är något som tiggaren och givaren är överens om.

Stockholm, 8 mars 2013.
Stockholm, 8 mars 2013.

2.

Vi delar en tillvaro på gatorna men en avgrund står öppen mellan oss – vi delar den inte.

Hur ser jag på den som tigger? Jag ber en vän att fotografera mig då jag ger till tiggande personer medan vi går runt i centrala Stockholm under en dag. Jag vill se hur jag ser ut; min attityd bör bli synlig i mitt beteende, i min kropps gestalt. Jag undrar också hur våra gestalter ser ut i relation till varandra.

En böjd kropp framför mig, jag ser inte hans ansikte, Jag ser två händer; handflatorna mot varandra. Hans kropp säger: Jag ber. Hans mössa på marken säger: Jag ber dig att ge mig pengar. Min hand letar i fickan men där finns inga mynt och den stannar där i värmen, det är kallt idag. Min andra hand hittar mynt. Jag tittar på figuren nedanför mig och finner det svårt att fästa blicken på hans röda jacka, det röda flyter, jag försöker fixera; röd jacka och svart hår, huvudet nedböjt, min blick är simmig. Lutar mig fram för att ge honom mynten och försöker se honom som en hel figur. Sträcker ut min arm, ner mot skålen, det känns som handen kommer nästan inunder hans huvud, så jag parerar samtidigt bakåt för att för att inte falla över honom, myntet halkar ut över fingertopparna, han lyfter sitt huvud några millimeter, hans blick möter min. Vi är en armlängd från varandra, men det känns som vi befinner oss i olika världar. Min hand är fortfarande i min ficka, kroppsvarm. Min andra arm hänger ner och vet inte vad den ska göra. Mannen framför mig rör sig sina få millimeter tillbaka till sin position. Jag väntar en evighet, jag backar ut ur avgrunden. Jag ser att han tittar på mina skor, vad tänker han? Vad känner han? Tomhet? Han är kanske tom i magen, jag i huvudet. Jag går vidare gatan ner och märker att jag fortfarande har en hinna framför ögonen. Jag vill gnugga mig i ögonen och få bort den, men hur kan jag se honom klart om jag inte ser vad vi gjort?

Stockholm, 8 mars 2013.
Stockholm, 8 mars 2013.

2.2 Inför vilka bilder sker givandet? & Inför vilka bilder sker tiggandet?

Två filmer visas som en installation, ovan i Varbergs Konsthall, oktober 2014–januari 2015.
Två filmer visas som en installation, ovan i Varbergs Konsthall, oktober 2014–januari 2015.

1.

Sommaren 2011 anlitar jag en professionell marknadsundersökare som genomför en kvalitativ marknadsundersökning där givare i Sverige ger sin syn på de som tigger och besvarar frågan om hur de tiggande skulle kunna bli mer framgångsrika.2)En kvalitativ marknadsundersökning försöker ge kunskap om de bakomliggande attityder och värderingar som finns inom ett visst område. Den vill också ge en insikt i olika beteenden och känslor och hur de kan forma våra val och åsikter. En kvalitativ undersökning söker mönster i åsikter och värderingar. Frågorna som ställs handlar om varför människor tycker på ett visst sätt, hur det kommer sig att många väljer en viss produkt och vad som är den bakomliggande orsaken till att ett visst beteende finns. En kvalitativ undersökning ger inte svar på hur många, hur stor andel eller hur stor procent som tycker något speciellt – sådana svar ges i en kvantitativ undersökning. I en kvalitativ undersökning intervjuas ett fåtal personer och stor omsorg läggs på att de personer som intervjuas ska uppfylla de kriterier som är intressanta för undersökningen, till skillnad från en kvantitativ undersökning där representativitet är viktigt. I en kvalitativ undersökning är det endast intressant att intervjua de personer som på ett eller annat sätt berörs av ämnet som skall diskuteras. En kvalitativ undersökning görs med hjälp av djupintervjuer eller gruppdiskussioner vars längd anpassas efter behov och även så antalet intervjuade personer. En vanlig längd på en djupintervju är en timma och på en gruppdiskussion två timmar. Det blir en film. Sedan intervjuar jag tiggande människor som ger sin syn på givare. Det blir också en film. Dessa två filmer visas mittemot varandra.

2.

Inför vilka bilder sker givandet? är titeln på den första filmen (till vänster på bilden ovan).

I det inledande mötet med den som tigger tog jag hens bild och bröt mot min egen hederskodex att inte ta bilder. Jag vill få bilder då jag fotograferar eller i alla fall ta emot dem enligt någon slags transaktion. Jag överträdde både min egen och den andres gräns för vad som är respekt mellan två människor. Det var detta som föranledde en undersökning av min egen position, min syn på den som tigger. Jag tänkte att eftersom jag såg på hen på detta sätt så finns det kanske andra som gör det också.

I samråd med den anlitade marknadsundersökaren kom vi fram till att det behövdes ett antal foton av människor som tigger för att deltagarna ska kunna berätta om sina känslor och reaktioner inför olika typer av tiggeri respektive vad som är tiggeri. Jag fann några bilder på nätet men det var inte tillräckligt. Jag fick gå ut på gatorna och fotografera.

Kontakten med var och en av dem jag fotograferat är speciell, hur våra blickar möts, hur jag närmar mig, hur jag visar kameran, hur jag ger pengar, hur jag frågar om ett foto. Det sker ofta någon slags förhandling redan på avstånd, i gaturummet, mellan oss, med våra respektive kroppsspråk och blickar. Men redan efter ett par dagar och cirka trettio möten inser jag att jag inte vill fotografera dem mer. Hur jag än bär mig åt känner jag mig inte bekväm. Vid varje möte frågar jag mig varför jag ska fotografera denna människa. Jag ber om att få en bild och jag lägger något i den öppna handen, det är en okej förhandling, det är inte det som är problemet.

En utsträckt hand vill något. Den kan ses som en öppen fråga, inte bara till givaren eller den som går förbi den som tigger, utan till hela samhället, till gemenskapen. ”Att höra till varandra betyder alltid också att kunna höra den andre.”3)Hans-Georg Gadamer, Sanning och metod i urval, översättning Arne Melberg, Daidalos, 1997, s 172. Hans-Georg Gadamer beskriver det som att en finner en form av tillhörighet i mötet, förutsatt att den tillfrågade är öppen inför tilltalet, alltså låter sig tilltalas och samtidigt riskerar ställas inför det hen inte vet. ”Frågan träffar den tillfrågade med bestämda avsikter. Frågan bryter s.a.s. upp det tillfrågades Vara. Det logos, som utvecklas ur detta uppbrutna Vara, är alltid redan svar. Det har bara mening i förhållande till frågans mening.”4)Gadamer, s 173. Är det inte orsakerna till och konsekvenserna av tiggeriet som jag ska söka efter och fotografera? Tiggarna finns ju där, att fotografera dem är att dokumentera – vilket förvisso också är viktigt om något ska förmedlas – men blicken stannar vid det avbildande. Det jag ser och saknar är den tiggande människans deltagande. Avbildandet stannar vid ett konstaterande och saknar en dimension – en atmosfär kring denna människa. Fotot tycks bara bekräfta en stereotyp och det är ju det jag vill bryta mot, generaliserandet, bekräftandet. Jag prövar kameravinklar och tekniker men problemet för mig ligger i att just ta ett foto. Om jag vill få reda på vilka bilder som är i spel i givandets situation kan inte det huvudsakliga angreppssättet vara att själv fotografera. Ingen av de som tigger har på förhand bett mig berätta deras berättelse. Det är jag själv som gett mig uppdraget att ta reda på hur jag ska bemöta den fråga jag får: Vill du ge?

”Det här är inte en tiggare!”
”Det här är inte en tiggare!”

Michel Foucault berättar om hur han ser på den belgiske konstnären René Magrittes (1989–1967) målning ”Bildernas opålitlighet”, föreställande en pipa med inskriptionen Ceci n’est pas une pipe (Det här är inte en pipa): ”Och jag ertappar mig plötsligt med att förväxla vara och föreställa som vore de detsamma, som om en bild vore vad den föreställde – och inser att om jag klart vill skilja mellan en bild och vad den föreställer – och det bör jag ju (så som för mer än trehundra år sedan inskärptes i Port-Royals Logik) – så får jag ta tillbaka alla de hypoteser jag just formulerat och multiplicera dem med två.”5)Michel Foucault, Diskursernas kamp, texter i urval av Thomas Götselius och Ulf Olsson, Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2008, s 60. Nu berättar Foucault visserligen om en målning och det går att hävda att detsamma inte skulle gälla för ett foto. Dessutom har synen på målning och fotografi onekligen förändrats sedan Magrittes målning 1929, men jag menar att han uttrycker det som skiljer en bild med innebörd (image) och en avbild (a visual). Detta är en nödvändig distinktion enligt filmkritikern Serge Daney: ”I call ’image’ what still holds out against an experience of vision and of the ’visual’. The visual is the optical verification of a procedure of power (technological, political, advertising or military power)”.6)Serge Daney, Before and after the image, övers Melissa McMahon, Discourse: Journal for Theoretical Studies in Media and Culture #20, 1998, s 1, www.home.earthlink.net/~steevee/Daney_before.html [12-04-2016]. Han menade att det i bilden, ”the image”, liksom i demokrati, finns ”free play”, ofärdiga delar, hål och öppningar. Det jag upptäckte i mina försök att fotografera den tiggande människan var att jag förväxlade tiggaren med tiggandet. Jag hade förväxlat vara med föreställa, alltså representation. Det var tiggandet som verksamhet som jag upprördes av i mitt första möte, inte människan som utförde tiggandet. När det för mig framstår att det är orsaken till hur det kommer sig att tiggandet sker som jag vill undersöka förstår jag min motvilja mot att be om att få fotografera människan som tigger. Och nu var det frågan om att se hur andra människor resonerar om sitt givande eller inte givande och hur de ser på den tiggande. Jag behöver på något sätt ta fram ett trettiotal exempel, så jag framkallar de bilder jag redan fotograferat och kompletterar med ett antal som jag finner på nätet så att dessa bilder beskriver en så stor variation som möjligt av olika tiggande-situationer och -positioner.

I den stunden – om jag skulle ta en bild av hur du ser ut, alltså avbilda dig, eller om jag skulle göra en bild av hur jag upplever dig – avgörs meningen med bilden. Det ligger ingen värdering i det, det är ett konstaterande.

3.

Rekryteringsfirman som har anlitats av marknadsundersökaren har fått direktivet att finna tjugo människor som givit pengar minst en gång till en människa som tigger på gatan samt kan tänka sig att ge igen. Under två timmar berättar åtta personer om sitt bemötande av personer som sitter på gatan och tigger. Därefter samtalar ytterligare en grupp i två timmar.

Marknadsundersökning Cecilia Parsberg

En kvalitativ marknadsundersökning brukar genomföras i en för ändamålet specifik lokal med två rum. Så också i det här fallet: i ett rum pågår samtalen som leds av marknadsundersökaren och i ett angränsande rum sitter uppdragsgivaren – jag – bakom ett spegelglas och betraktar deltagarna.

temp-22

Eva hade förklarat att det är just människors värderingar – deras känslor kring en produkt eller tjänst, känslor kopplade till en produkts eller tjänsts funktion – som hon tar fram i sina marknadsundersökningsuppdrag för företag. Eva sammanställer sedan dessa och i företagets marknadsföring av en produkt översätts de till bilder. Marknadsundersökningen filmades av Erik Pauser med tre kameror för att få med hela gruppen, samt närbilder av var och en. Det fanns dessutom en översiktskamera som lokalen var utrustad med, den är tänkt att dokumentera allt så att marknadsundersökaren sedan kan sammanställa en rapport.

Marknadsundersökning Cecilia Parsberg

4.

Marknadsundersökaren Eva låter dem prata kring bilder som föreställer olika positioner, uttryck och gester som personer som tigger intar och utför för att få pengar. Bakom spegelglaset hör och ser jag människor uttrycka sina känslor: aggressivitet, skuld, skam, önskan att omfatta och innefatta, tro, hoppfullhet, melankoli, brist, maktfullkomlighet och maktlöshet. Även om man ger så finns det ingen som ger till alla och för det måste ursäkter uppfinnas. Alla handlar de om hur tiggare kan hållas på avstånd. Den ena strategin avlöser den andra. Det ställs höga krav på tiggaren i fråga om känslighet inför situationen. Synsättet på tiggarna är att ”de ska göra rätt för sig”. De ska på något sätt förtjäna det som givaren ger.

En mängd bilder av tiggandet och de tiggande framträder i diskussionerna.

– Sen tror jag att det är en del, oftast ungdomar, som bara är lata som sitter där med en lapp: ”Jag är hungrig” och sitter och röker och läser en tidning och pillar med sin mobiltelefon. Oftast nu är det romer. Jag har bott i Östeuropa, jag känner igen… Kanske för folk som tror att det bara är invandrare, men det är romer de flesta då, som kommer hit från Östeuropa, Rumänien och Slovakien.

– Nu när Rumänien har kommit med i EU, så är det ju lättare för dem att ta sig hit. […] Jag har rumänska vänner som säger att de är romer.

– Det är en stor skillnad om en välstruken människa kommer fram till mig och säger hej, jag har tappat bort plånboken, jag har blivit bestulen, jag måste med tåget. Det kanske jag kan köpa. Kanske. För att situationen verkar trovärdig. Om en människa som inte har tvättat sig på väldigt länge och luktar väldigt illa, ska försöka dra samma story så får det inte samma impact.

– Ligor.

– Det känns mer organiserat, det är inte den som sitter och tigger som får pengarna.

– Man sätter fram den som är mest trasig, för det vädjar ju mest.

– Utnyttjande, man tänker att det är någon som ligger bakom. […] Men den andra typen av tiggare, som är svenska, lite yngre, kanske vuxna, mellan 20 och 35 kanske, som man kan se och som troligtvis har en drogproblematik… Då tar jag fram ett äpple att erbjuda. Och det tar de nästan inte emot. Min tanke är att detta inte ska gå till något som är droger eller alkohol. 

Eva: Så man ska inte stödja droger eller alkohol?

– Nej, även om de är beroende och det är det de vill ha, så känner jag att det går inte att lösa den här problematiken, man kan inte bara fylla på kassan. Men det är ganska intressant just när man sträcker fram ett äpple eller en macka.

Eva: De vill inte ha din macka, är det så? Vad tänker du om det?

– Det är sorgligt. Det är ännu sorgligare.

– Varför ställer jag aldrig frågan till tiggarna i tunnelbanan: ”Vad ska du ha pengarna till? Vad har du tänkt?” Det skulle jag kunna göra, men den tanken har inte fallit mig in, jag vill bara snabbt bli av med dem.7)Då marknadsundersökningen gjordes var det inte vanligt att de tiggande hade skyltar som förklarade vad de skulle ha pengarna till. Under de följande åren ökade antalet skyltar, ofta skrivna för hand men några hade även en printad text på fotografiet på barn. Jag vill inte titta på dem ens. […] Jag ursäktar mig. De ger mig dåligt samvete. Men om jag ger pengar till välgörenhet, ett syfte som jag vet vad handlar om, så kan jag få lite gott samvete.

Gruppdeltagarna gör samma förväxling som jag hade gjort då jag skulle fotografera, de diskuterande förväxlar den tiggande med att vara det hen gör för att få sin försörjning. När de samtalar om vad de tänker, känner, hur de beskriver de bilder de har av de som tigger, hör jag också en oförståelse, ett glapp, en tystnad – ingen av dem har någonsin frågat de som tigger varför de har hamnat där de har hamnat, varför de gör det de gör. De har en form av bilder som skulle kunna kallas givna, som uppstår då någon är åskådare till en annan. De pratar utifrån att deras pengar och position har tillkommit dem enkom genom hårt arbete i ett rättvist system, och det antyds endast mycket sällan att:

  1. det kan vara på grund av ett orättvist system som tiggarna tigger.
  2. att deras eget välstånd kan ha något att göra med ett orättvist system.

Jag menar nu inte att dessa människor är dåliga eller onda, människor. Jag känner igen mig i dem, mitt seende fördunklas ofta av givna bilder. Deras prat framstår som ett koncentrat av – och bärs upp av, genomsyras av – idéer och tankesätt som är i omlopp i det samhälle vi lever i idag. Det är våldsamt.

5.

När gruppdiskussionerna är klara får Eva med sig filen från lokalens över­siktskamera, den lyssnar hon igenom då hon skriver sin rapport.8)Denna rapport finns att tillgå i avhandlingssajten arkiv. Jag får rapporten några dagar senare, den är på 36 sidor. I den framgår det att en framgångsrik tiggare:

  1. befinner sig i en mer eller mindre tillfälligt akut situation.
  2. är aktiv – får något på grund av att personen utför något.
  3. är relativt ren – en alltför smutsig person vill ingen vara nära.
  4. är ”vanlig” – en person med ”vanliga kläder” som går att identifiera sig med är lätt att förstå – och får inte göra så att givaren känner sig obekväm och inte utföra några obekanta eller konstiga ritualer.
  5. kan erbjuda en anledning till situationen som personen befinner sig i eller förklara vad pengarna ska användas till.

Svaren diskvalificerar många av de människor som tigger på Sveriges gator. Det framgår att tiggarna på olika sätt bör uppfylla de krav som vi potentiella givare ställer på dem för att framstå som ”autentiska”. Olika tiggartyper rankas i förhållande till det idealet.

Jag frågar en kollega, Karin Green, som har varit delaktig i att bygga upp ett nätverk där immigranter inkluderas i det svenska samhället – och alltså har erfarenhet av att se, möta och bearbeta fördomar – att strukturera det filmade materialet inför redigeringen av filmen.

Denna redigeringsprocess tar fem månader. Under tiden förbereder jag mig för den andra filmen – där tiggande personer intervjuas.9)Filmen är undertextad på engelska ” Market research – which images is a person facing when giving – or not – to a person begging?” (16 min). Den kan ses via denna länk: https://vimeo.com/81892362. [12-04-2016]. Marknadsundersökarens rapport finns att tillgå i arkivet.

6.

Inför vilka bilder sker tiggandet? är titeln på den andra filmen (till höger på bilden som inleder detta kapitel).

Samtidigt som bearbetningen av marknadsundersökningen pågår bestämmer jag mig för att ta reda på vad några av de som tigger tänker och hur de blir bemötta här på gatorna i Sverige. Jag frågar, med hjälp av Ioana Cojocariu som tolk, tolv personer som har kommit till Sverige via den fria rörligheten och tigger på Göteborgs gator, om de vill komma på en halvtimmes betald intervju.10)Ioana Cojocariu, var samordnare och tolk vid filmningen av intervjuer med hitresta tiggande i Göteborg 2011. Hon var också den som klippte och översatte filmen. Ioana är konstnär, se kapitel 4.1 paragraf 8. Ioana är från Rumänien och hon var vid tillfället relativt nyanländ i Göteborg för att följa Valand akademiens Master program i fotografi. Hon hade pratat med några av de rumänska tiggande tidigare och försökt hjälpa dem på olika sätt. Det visade sig inte vara svårt för henne att samla tolv personer som ville berätta och bli filmade.11)Filmen är undertextad på engelska ”Interviews with begging EU citizens – which images is the begging person facing?” (57:30 min). Den kan ses via denna länk: https://vimeo.com/66966202. [12-04-2016]. Samtliga intervjuer finns transkriberade på avhandlingssajten www.beggingandgiving.se De hade förtroende för Ioana och de verkade ha det även för mig där jag satt bredvid henne bakom min kamera. Vi hade ljussatt en studio, kameran stod redo på stativ, myggan låg på den stol där den intervjuade skulle sitta. De övriga fick sitta på stolar längs långväggen och lyssna tills det blev deras tur. Det gjorde att de inte upprepade varandras svar utan snarare kompletterade de andras berättelser. Jag ville att de främst skulle berätta hur de tigger och hur de blir bemötta. Jag bad dem inte att (specifikt) berätta om sin levnadssituation men de ville uppenbarligen gärna berätta om hur de har det och varför de tigger. Ioana berättar för mig att i första hand hade de förväntat sig frågor om varför de tigger, inte hur det går till och hur de blir bemötta och några av dem skakade på huvudet då Ioana envisades med dessa frågor ”svenskarna är inte som de vi mött i andra länder”, sa de, ”de är mycket snälla, givmilda”. Det berättade att de också hade haft dåliga erfarenheter: om att socialtjänsten ville omhänderta ett barn, om någon som spottat, om människor som kastat pengar på dem eller på annat sätt kränkt dem. De berättar dessutom något om hur de har det och vad de önskar sig och på det sättet får också betraktaren ta del av deras situation.

Två av de tolv hade uppenbart kommit endast för pengarna, de svarade kort och oengagerat på frågorna och deras kroppsspråk signalerade att de ville gå därifrån så fort som möjligt. Intervjuerna med dessa två är inte med i filmen.

7.

Båda dessa filmer utgör tillsammans installationen Inför vilka bilder sker givandet? & Inför vilka bilder sker tiggandet?12)Jag lade ut dessa filmer på en nystartad projektblogg www.tiggerisomyrke.se (i engelsk översättning www.beggingasaprofession.eu) 2012 som jag drev under min doktorandtid. Bloggen öppnade ett offentligt fönster för min arbetsprocess. Betraktaren sitter mitt i detta flöde av olika bilder som sätts på spel i varje möte mellan givande och tiggande människor på gatan.

På skylten till installationen står det: ”Med vilka ögon ser jag på hen som tigger; vilka bilder är på förhand givna och vilka bilder kan jag göra av det som sker? Med vilka ögon ser den som tigger på givaren?

Vi bär alla på omedvetna mentala bilder som är sammansatta av element från (nationella) kulturer, strukturer, beslutsprocesser och institutioner men många föreställningar är utbytbara, de är möjliga att förstöra och det är möjligt att skapa nya bilder.”

När jag ställt upp filmen som består av en marknadsundersökning med givare, mittemot filmen med intervjuerna med de som tigger, är det inte för att ställa upp dessa som motsatser inbegripna i en ständig kamp. Snarare handlar det om en dynamisk process kring hur föreställningar spelar med och mot varandra – som en process situerad i tid och rum, en dokumentär. De två filmerna gestaltar de avstånd som finns, visualiserar dem. Det pågår ett främmandegörande – dels välvilligt, dels avogt.

I denna installation är betraktaren den som bär möjligheten att ifrågasätta, förstöra, öppna för nya bilder och möjligen handla. Är då allt upp till betraktaren? Det kan det inte vara. Frågan reflekteras tillbaka till framställaren av denna uppställning, den ligger som en röd tråd genom avhandlingen.

8.

”Begäret och dess objekt är en enhet: det är maskinen, som en maskins maskin. Begäret är maskin och begärets objekt hänger också ihop med en maskin på så sätt att produkten lyfts ur produktionsprocessen och någonting lösgör sig självt från produktion till produkt och efterlämnar en rest åt vagabonden, åt det nomadiska subjektet.”13)Gilles Deleuze och Félix Guattari, Anti-Oedipus: capitalism and scizophrenia (New York) 1977, s 26. Översättningen är från Kairos #7, s 79. I engelsk översättning: www.libcom.org/files/Anti-Oedipus.pdf. [12-04-2016]. ”Desire does not lack anything; it does not lack its object. It is, rather, the subject that is missing in desire, or desire that lacks a fixed subject; there is no fixed subject unless there is repression. Desire and its object are one and the same thing: the machine, as a machine of a machine. Desire is a machine, and the object of desire is another machine connected to it. Hence the product is something removed or deducted from the process of producing: between the act of producing and the product, something becomes detached, thus giving the vagabond, nomad subject a residuum.” Translated from the French by Robert Hurley, Mark Seem, and Helen R. Lane, University of Minnesota Press, 1983.
(Gilles Deleuze och Félix Guattari)

”Hur blir du en framgångsrik tiggare i Sverige?” Det är inte bara språket i som krackelerar i denna mening, utan hela situationen, på gatan, för var och en. I Sverige har civilsamhället reagerat starkt på den nya situationen med människor som tigger på gatorna, och det är huvudsakligen två begärsfåror som dragits upp; att förbjuda eller att hjälpa. Risken är, som påtalas i citatet ovan, att tiggeriet och giveriet förklaras genom att förklara ”tiggaren”. ”Tiggaren” objektifieras och blir problemet, och ibland även ”lösningen”. Min marknadsundersökning med givare genererade ett antal begärsbilder. Den utgick från den privilegierades synsätt – vilka bilder och attityder kring verksamheten tiggeri som cirkulerar hos givarna.14)Marknadsundersökningen genomfördes i juli, 2011 och filmen publicerades i april 2013 samtidigt som intervjufilmen, vilken gjordes parallellt. Genom att ge uttryck för olika strategier försöker ”givarna” kontrollera de emotioner som triggas i mötet med de som tigger. På så sätt förstärks (eller till och med skapas) också självbilden hos givarna. Dessa bilder spelar roll för att undersöka och försöka förstå vad som sker. Tre år senare beskriver Erik Hansson i sin masteruppsats i kulturgeografi att han haft en liknande ingång: ”När det gäller forskning om tiggeri som ett socialt fenomen, har studierna oftast utgått från två huvudsakliga syften och perspektiv. Antingen har det varit att förstå eller förmedla de tiggandes levnadsvillkor i olika samhällen eller hur politiska beslut, system, kampanjer, lagförordningar och institutioner påverkar tiggares levnadsvillkor i olika riktningar. Det finns med andra ord imponerande lite forskning som utgår från den betraktandes perspektiv, den civile medborgaren som i mötet med tiggaren på gatan har valet att antingen hjälpa eller förneka den utsatta.”15)Erik Hansson, Som att världen kommit hit, Stockholmares upplevelser av tiggeri våren 2014, Examensarbete i kulturgeografi, Stockholms Universitet, s 7. Han skriver vidare på samma sida: ”Meningen med det här arbetet är att försöka förstå vad majoritetssamhället projicerar för föreställningar på dessa marginaliserade och utsatta, dvs. att studera vissa mentala processer som leder till sociala konsekvenser.”

I konstnärlig forskning och konstnärliga verk är betraktarens blick och bilder vida diskuterade i olika kritiska teorier. En särskild fråga som ansätter mig – och som faktiskt och praktiskt ständigt bör ansätta mig och andra som gör liknande projekt med utsatta människor – är hur jag kan driva mitt projekt utan att ingå i det som litteraturteoretikern Gayatri Chakravorty Spivak beskriver som det ”imperialistiska subjektskonstituerandet, där man sammanblandar epistemiskt våld med framgången för undervisning och civilisation och den subalterna kvinnan kommer att vara lika stum som alltid.”16)Gayatri Chakravorty Spivak, Kan den subalterna tala?, skriftserien KAIROS #7 Postkoloniala studier, Raster förlag, 2002, s 120.

9.

Året efter min marknadsundersökning i juli och augusti 2012 genomförde konstnärerna och doktoranderna Reich-Szyber ”Tiggarlördag & Persondesign” längs ett shoppingstråk i Stockholm. 35 personer i åldern 17 till 73 år deltog. Var och en hade ett plakat där det stod vad just de tiggde till.17)Följande beskrivning är från deras projektsida: ”Via annonser i bland annat Metro och Situation Stockholm söktes personer som var beredda att tigga till något de ansåg sig behöva (eller ville ge till andra). Lönen var 100 kronor i timmen och man fick behålla hälften av vad man fick in. Den andra hälften skulle gå till Persondesign. 35 personer i åldern 17 till 73 år deltog.” www.reich-zyber.com/blog/portfolio/tiggarlordag-persondesign/. ”När vi går igenom de uppgifter vi fått in så är intrycket att det mest effektiva är att tigga till något som framstår som konkret för givaren (ett tandläkarbesök, en vinterjacka, ett par skor, en present till mormor). Att uppfattas som en trovärdig medelålders skötsam man är bra. Att uppfattas som en ung, glad kvinna med framtiden för sig är också bra. De två grupper som det gick klart sämst för var de vars tiggarbudskap rörde hemlöshet eller fattigdom. Bland de tio tiggare som fick in minst på mest tid var medelåldern högre, fler var kvinnor, flera hade ’utländskt utseende’ eller kunde uppfattas som socialt utslagna.” Reich och Szyber kom fram till att om premisserna är tydliga för vad transaktionen gäller så är det viktigare än att de tiggande är faktiskt behövande – i betydelsen fattiga. Så långt sammanfaller Reich-Szybers undersökande gestaltning med min. Men marknadsundersökningen visade fler nyanser.18)Marknadsundersökarens rapport, http://beggingandgiving.se/referenslitteratur-artiklar/#arkivmaterial I rapporten står det också – förutom de kriterier som den tiggande önskas uppfylla – varför givarna blir besvärade om ovan nämnda kriterier inte uppfylls.

  • Givarna önskar en jämlik relation.
  • Givarna vill inte känna sig besvärade och obekväma.

Och detta beror på att vissa faktorer i de utländska tiggarnas kommunikation är främmande för de svenska givarna, som att:

  • De använder en religiös symbolik som inte förstås, uppfattas eller gillas.
  • De antar en underlägsenhet som upplevs som negativ eller direkt stötande.
  • De använder sig av ett påträngande sätt eller blick för att fånga givarens uppmärksamhet eller intresse.
  • För att en gåva skall vara möjlig eller att givandet ska upplevas som en positiv handling, önskar givaren att respekten för tiggaren alltid bibehålles.
  • Människovärdet får aldrig ifrågasättas eller graderas, flera av givarna anser också tiggandet är en ömsesidig relation, mellan den som tigger och den som ger.

Den projektblogg som jag drivit sedan 2011 hette tiggerisomyrke.se (beggingasaprofession.eu), och med den bloggtiteln hade jag en liknande tankegång som Reich-Szyber. De tänkte i banor av att ”ta bort skamstämpeln från tiggeriet och göra det till ett jobb som andra. Samtidigt skulle företaget gå med vinst.” Kunde en tiggande bli ”framgångsrik” i Sverige”? De misslyckades med att gå med vinst; förlusten blev över 90 000 kr för projektet Tiggarlördag. ”Tankeexperimentet av att applicera en marknadsorienterad affärsdrivande modell på fenomen som nöd och en bön om allmosor, att så att säga tillåta entreprenörsmallen spilla över allt vidare ytor för våra relationer till varandra, synliggör möjligen något av vår samtid för oss alla.”19)www.reich-szyber.com/blog/portfolio/tiggarlordag-persondesign/. [27-04-2016]. De talar om att vara delaktig i och verka i systemet. Ett system där arbetandet är organiserat, effektiviserat och görs i vinstsyfte och utifrån ett behov att tillfredsställa behov hos konsumenten även om dessa behov inte ens funnits förut, ett behovsskapande från begär. Det finns en föreställning om ”spelets regler” om ”anpassning”. 

Fyra år senare skriver finansekonomen och prästen Stanislav Emirov om att ”avdramatisera tiggeri, betrakta det som enskild näringsverksamhet inom välfärdstransferering och påverka dess omfattning och karaktär genom licensiering och fortlöpande kontroll.”20)Stanislav Emirov, Varför tigger romer?, Karneval, 2016, s 229. I Stockholm där Emirov är hjälparbetare vid Kalvinska kyrkan har han med sitt undersökande team (vilka han hävdar vet mest i hela landet om tiggeriproblematiken) graderat de som tigger efter deras motivation på en skala från 1–5 och funnit att flesta finns på nivå 1: ”[…] när tiggaren hatar att tigga, tigger bara för att försörja sig själv och sina nära och kära – och är beredd att sluta så fort han eller hon får ett jobb eller en inkomstkälla.”21)Emirov, s 16. De har beräknat att 2014 tjänar ettor, tvåor och treor 80kr per dag, det är en minskning från föregående år. Han har ännu inte träffat någon fyra eller femma som har tiggeriet som yrke. En fyra har dörren på glänt för annan verksamhet men en femma är ”när tiggaren är fullkomligt tillfreds med att vara tiggare. De tigger trots att det finns realistiska försörjningsalternativ och skulle inte sluta ens om han eller hon blev erbjuden ett, enligt våra västerländska mått, normalt jobb med normal lön.”22)Emirov, s 16. Emirov söker länge för att till sist finna Michel som är en femma. Han är 35 år, bor i Paris i en trerumslägenhet på Montmartre. 2014 reser Emirov till Paris och träffar Michel första gången ”Dröm om min förvåning när en silverfärgard Maserati cabriolet bromsade in framför mig […] mannen var klädd i beige chinos och en randig pikétröja och verkade välvårdad, kultiverad och sympatisk.”23)Emirov, s 153. Emirov blir bjuden på en åktur och en brunch. Emirov får studera hans tiggeriteknik då han tigger i ett gatuhörn i Dusseldorff, han står på avstånd och tittar på honom med kikare i sex timmar. ”Totalt hade han fått ihop 73 euro 12 cent på tre timmar.”24)Emirov, s 178. Efteråt diskuterar de hur Michel gjorde och han berättar att det först och främst platsen som är avgörande, därefter tiden – en tät ström av människor, men de får inte vara för stressade, de ska kunna ha tid för ögonkontakt. Han fortsätter beskriva hur Michel gör och även hans arbetstider och inkomster:25)”’Jag arbetar aldrig 30 dagar i månaden, kommenterade Michel. ’Bara 25. Sexdagars arbetsvecka. Inte åtta timmar om dagen heller, snarare sex. Ren tiggeritid alltså. Man måste ju äta, växla pengar, förflytta sig Men å andra sidan kan jag få fler givar per timme än 30. Det kan bli 50 eller 60. Om strömmen är bra och jag är på hugget. Sista gången jag jobbade i Stockholm åkte jag hem med nästan 4 000 euro efter två veckor och i Göteborg över 7 000 euro efter fem veckor. Men det var för länge sen. Förra året.’”[vi] Hans månadsinkomst verkar ligga som lägst på 50 000. Michel har höga utgifter. Eftersom han aldrig tigger i sin hemstad Paris – någon kan känna igen honom – reser han varje vecka till olika städer i Europa, han nämner Oslo, London, Istanbul, Luxemburg, medelstora städer i Italien, Österrike och Schweiz. Han hyr då antingen ett rum eller bor hos vänner. Michel äger också en mindre lägenhet, en ruffig sådan i förorten där hans tiggarkompisar i gengäld får övernatta när de besöker honom, de vet inte om hans andra lägenhet. Båda lägenheterna i Paris är köpta på avbetalning (banklån kan han inte få eftersom han inte kan redovisa inkomster). Han har en Mazerati cabriolet, han går ofta ut på restaurang med sin flickvän, dessutom skickar han också hem pengar till sin familj i Rumänien – de vet för övrigt inte om hur välbeställd han är. Frågan är hur Michel får ekonomin att gå ihop. ”Många tiggare gör numera mer än bara tigger”[vi] är en av Emirovs rubriker men det framgår inte om även Michel gör andra affärer. Han kommer fortsätta tigga trots att han lever ett dubbelliv och längtar efter ett normalt liv, berättar han. Samtalen som följer med Michel kommer att handla om en rad olika tiggartekniker – enligt honom har en del flera tusen års tradition – såsom skakningar, handikapptrick, lappar, hur en jobbar mot media, det påminner om berättelser som ska avslöja trolleritrick.26)Emirov, s 163–192.

I berättelsen om Michel finns alltså ett svar på hur en person kan bli en framgångsrik tiggare, i Europa eller i världen. Bland de femtiotal jag pratat med under åren 2011–2014 på gatorna i Göteborg och Stockholm har jag dock inte mött eller hört talas om någon som ens liknar Michel. Det finns heller inga citat ur bandupptagningar, bilder eller annan dokumentation som belägg för att Michel existerar. Stanislav Emirov låter inte någon av de andra som han möter under alla sina år som hjälparbetare tala i boken, de som tjänar 80 kr om dagen. Han frågar inte heller någon givare.

Med min marknadsundersökning som tog fram uppgifter om hur du kan bli en framgångsrik tiggare i Sverige, utgick jag ifrån att varje verksamhet – laglig eller olaglig – använder marknadsföringstekniker. Men varför anser jag att det är mer okej för Coca Cola att använda marknadsföringstricks än en tiggare. Emirov låter visserligen Michel säga: ”Tiggarens lögn gentemot givaren tjänar som en ursäkt för givarens egen självlögn.”27)Emirov, s 165. Han beskriver denna lögn närmare: ”De ser omgivningen genom ett prisma av sin roll som givare. De vill vara givare för att tillfredsställa sina emo- och egodrifter. Och för att kunna vara givare måste de inbilla sig att tiggare är ekonomiskt behövande.”28)Emirov, s 165. Men det är en bild som endast en tiggande – Michel som inte tigger från nöd – har av de givande, som i detta påstående generaliseras.

Berättelsen om Michel hamnar också inom en helt annan ram än den jag har. Boken heter Varför tigger romerna? och Michel får statuera exempel på hur romer utvecklat tiggeriet som en konst att överleva i sin egen kultur bredvid ”majoritetssamhället”. De romer som talat för rätten till rättigheter, såsom Katarina Taikon och Soraya Post, avfärdar han som assimilerade. Emirov avslutar med att säga att ingen talar med de tiggande romerna och att assimileringspolitiken inte är en lösning.29)En diskussion om romer finns i kapitel 5.2. Och det verkar som att han vill tala med – men jag står både frågande inför hur han gör det och med vilken intention.

10.

Spivak är en av dem som ifrågasätter det västerländska förnuftets självbild, och som påminner mig om att ifrågasätta både min egen självbild. Som doktorand och subjektskonstituerande konstnär, som genomdriver ett projekt med tiggande, har jag dessutom rollen givare. ”När man försöker lära sig att tala till (snarare än att lyssna på eller tala för) det historiskt tystade subalterna subjektet, ’avlär’ sig den postkoloniala systematiskt kvinnliga privilegier.”30)Citatet följs av meningen: ”Denna systematiska avlärning involverar att lära sig att kritisera postkolonial diskurs med de bästa redskap den kan erbjuda och inte bara att ersätta den förlorade koloniserade bilden av den koloniserade.” Gayatri Chakravorty Spivak, Kan den subalterna tala?, Kairos #7, s 121. Avlärning innebär inte endast att byta ut en bild mot en annan, det är först när intervjuerna med de tiggande visas mittemot marknadsundersökningen som det kan ske någon form av kritik och reflektion av dessa begärsbilder. En kan beskriva det som att installationen ställer upp ett rum – för betraktaren – för att begripa mer om vilka förutsättningar som finns för att begripa det som sker mellan den givande och tiggande. De normativa bilderna av både de som förväntas ge, såväl som av de som tigger behöver omförhandlas och omformuleras men hur kan det ske när diskussionen fortsätter att föras på den plats där dessa bilder skapas?

När marknadsundersökningsfilmen och intervjufilmen sätts upp som en installation sitter betraktaren mitt i bildflödet av en social och samhällspolitisk process. I en sorts ömsesidig handling, även om den enes position är betingad av nöd och den andres position – som är den normerande relationen – blir av nåd given.

Tiggaren avslöjar att vi leker att allt fungerar.

Gestaltning:

( filminstallation för ett rum )

2.3 Om att se bilder

1.

Under några år mellan 1999 och 2001 arbetade jag i Sydafrika. Vid tiden för ett av dessa arbeten, som varade i två månader, var jag bosatt i Soweto. Under den tiden såg jag bara två andra ljushyade människor. Den ene var albino svart sydafrikan och den andre en vit förman för en tillfälligt vägarbete. Jag minns det väl för jag blev så överraskad, de avvek, jag såg ju inte mig själv. Det rådde en ny politisk situation i Sydafrika, med förändrade inställningar, motivationer, något bättre förutsättningar och en vision om andra positioner. Bilderna av kåkstäderna – som ständigt medierats i form av svartvita fotografier av våld, lidande, uppror – hade frusit på min näthinna och blivit till sinnesbilder. De jag bodde hos sa: ”Vi önskar att fler kommer och bor här med oss så att ’whities’ inte ska fortsätta vara så rädda för oss.” De talade om hur de önskade att den konstruktion av bilder som byggts upp mellan vita och svarta under Apartheidtiden skulle nedmonteras och nya bilder uppstå, i samverkan.

Att se bilder är en handling. Det är en tanke och en praktik som för mig grundlades under dessa projekt i Sydafrika.

Jag kom från Sverige, jag var besökare och åskådare – jag såg det som hände på plats med andra ögon, jag häpnade över de skillnader som fanns, det som blivit norm hos dem och det som var mitt normseende. Det stämde inte, jag tog inte upp min kamera på en månad, inte förrän jag visste vad jag ville. Jag ville göra bilder utifrån en ömsesidighet – eller åtminstone ett utbyte. Jag formulerade det som att jag inte ville ta foton – alltså inte enbart stanna kvar i en åskådande position – utan ville få bilden. Jag sökte närhet, för det är i sådana möten vi delar med oss av våra inre bilder, de som skapas både av de intryck vi har av varandra såväl som av den sociala situation i vilken mötet sker. Det kan lika gärna vara gamla bilder som aktualiseras, eller nya som skapas där och då. Vi berättar våra berättelser för att vi vill berätta, för att det är situationen som skapar det snarare än positionen. Jag började se mitt jobb som att ”framkalla” dessa bilder via olika praktiker, och att sedan aktivera bilderna, mediera dem. De ägs inte av mig och jag kan inte sälja dem om vi inte har en överenskommelse sinsemellan. I slutändan blev det en serie verk som också deklarerade vilka sociala och politiska kontexter de tillkommit i.

Jag brottades – och brottas alltjämt – med den fråga som filosofen och litteraturteoretikern Gayatri Chakravorty Spivak formulerat: ”Frågan är hur man kan hindra det etnocentriska subjektet från att etablera sig självt genom att selektivt definiera en Annan. Detta är inte ett program för subjektet som sådant; snarare är det ett program för den välvilliga västerländska intellektuella.”31)Gayatri Chakravorty Spivak, Kan den subalterna tala?, översättning Monica Berntsson och Mikela Lundahl, Skriftserien Kairos, 2002, s 115. Hon ställer den fråga som en privilegierad behöver ställa i relation till en icke-privilegierad, en fråga om hur förhandlingen om makt sker. Det är en fråga som öppnar för hur praktik och teori används. Och jag behövde förstå var och hur dessa projekt skulle förmedlas.

Jag ställde mig vid den tiden starkt kritisk till konstmarknaden, jag kunde inte signera dessa projekt som mina i en utställning. Och mitt galleri på Östermalm såg inte hur dessa arbeten skulle kunna säljas. År 2000 avslutade vi därför vårt kontrakt, och sedan dess har jag producerat och förmedlat i egen regi eller i samarbete med andra (ibland även curatorer). Tiden i Sydafrika förändrade mig, och min verksamhet.

2.

Ett uttryck som ofta används om arbeten liknande mina, även av konstnärer själva, är ”ge någon en röst”. Vare sig det är en kommentar eller en fråga innebär det en positionering från den som säger det. Men ingen kan ge någon annan hens röst, alla människor har en röst. Även om förutsättningar behöver finnas, eller ges eller uppfinnas.

Under de följande sex åren arbetade jag med en rad projekt på de av Israel ockuperade områdena Västbanken och Gazaremsan, numera Palestina, det sista var filmen ”A heart from Jenin”. Jag tvivlade då starkt på min förmåga att återberätta den händelse som skildras i filmen men så fick jag ett råd av den palestinske poeten Kefah Fanni som stannat kvar hos mig sedan dess, han sa: ”Cecilia, du kan aldrig tala för oss, men du kan ge din bild av vad du ser här”.

Samah heter den israeliska flicka som nu lever med Ahmeds hjärta.

Filmen handlar om Ahmed, en palestinsk pojke som levde i flyktinglägret i Jenin, på Västbanken. I november 2005, 12 år gammal, sköts han ihjäl av en israelisk krypskytt. Hans föräldrar beslöt att donera sonens hjärta till andra sidan muren, till Israel. En gåva kan förändra något, när det finns någon på den andra sidan som vill ta emot den. Samah heter den israeliska flicka som nu lever med Ahmeds hjärta. För Ahmeds föräldrar lever deras son vidare genom flickan som en önskan om fred med Israel.32)www.ceciliaparsberg.se/a-heart-from/. [26-07-2016]. 

Kefahs råd fick mig att uppskatta min ”utifrån-blick”, jag blev accepterad som någon som kunde bidra med min närvaro. Jag skildrade den egenmakt som varje enskild människa bör känna att hen har: den palestinska familjen som ger en gåva som ingen politiker förmår ge och med den bryter en isolering i och med kontakten med den israeliska familj som tar emot gåvan. Filmen visades främst i väst, i det sammanhang där jag lever. Jag ville visa upp den handlingen här för att den behövdes här, tänkte jag. Denna film som handlar om gåvan – trots avstånd, givna bilder, ramseende – finns i bakgrunden även för mitt arbete med tiggeri.

När jag intervjuade konstcuratorn och feministen Fataneh Farhani kommenterade hon: ”Internationella konstnärer, det händer hela tiden, kommer till mig med en idé som ser fantastisk ut på papperet, men i den stund de ser hur verkligheten är här, omformulerar de projektet för verklighet dikterar fakta.”33)Cecilia Parsberg, Nätverkande på muren, Glänta #1-2, 2006, www.eurozine.com/articles/2006-05-30-parsberg-sv.html. [26-07-2016].

Jag förstod under mina vistelser på Västbanken att givna bilder – normerade bilder – kan försvaras. ”Klichéer, standardfraser, iakttagande av konventionella, standardiserande mönster för uttryck och beteende har den erkänt sociala funktionen att skydda oss mot verkligheten, det vill säga mot det krav på att uppmärksammas av vårt tänkande som varje händelse och faktum i kraft av sin existens reser. Om vi ständigt svarade på dessa krav skulle vi vara uttömda; Eichmann var annorlunda bara därigenom att han uppenbarligen inte kände av något sådant krav alls.”34)Hannah Arendt, Tänkande och moraliska överväganden: Tanke Känsla Identitet, översättning Annika Ruth Persson, Anamma, 1997, s 42. Så skriver Hannah Arendt. Hon beskriver ”common sense”, ett sunt förnuft som ett sjätte sinne som inte främst karakteriseras av sin sundhet. Hon menar att en sinnlig värld görs begriplig tillsammans då vi lever under likartade betingelser. Så framträder gemensamma bilder.35)Arendt, s 75. Det gemensamma behövs, det gemensamma utvecklas på en plats och dessa (gemensamma) bilder behöver respekteras. Men det betyder inte att de inte också ständigt behöver utmanas. Men hur?

3.

Jag är till viss del – liksom alla – fångad i ett ramseende och det behöver utmanas. Det går att få syn på givna bilder och det går också att få syn de system som bilder görs ur och för, men aldrig helt och hållet, eftersom jag är en del av det system jag lever i. Alla bilder förmedlas med hjälp av ett ramseende, med någon typ av framing. Ett tydligt exempel på framing är när årets bild 2010 valdes ut. Den var fotograferad av Paul Hansen efter jordbävningen på Haiti, en av de allvarligaste naturkatastroferna i modern tid med uppgifter om 212 000 bekräftade dödsfall och omkring 300 000 skadade.

På bilden ligger 15-åriga Fabienne Cherisma död på ett nedrasat hustak i Haitis huvudstad Port au Prince.36)www.dn.se/kultur-noje/paul-hansen-tog-bilden-av-fabienne. [12-04-2016]. Bilden är borttagen 27-07-2016. I efterhand blev bilden ett hett diskussionsämne på nätet – på grund av en annan bild som fångat gruppen av fotografer som samlats runt Fabienne.

Nathan Webers fotografi är ett annat exempel på framing.37)www.prisonphotography.files.wordpress.com/2010/03/cherisma-weber-nathan-photogs-img_7645.jpeg. 12/4 2016. [12-04-2016]. Det är ett metafotografi av en situation som syftar till att visa hur foton tas. Pressetik, gränsdragningar kring bildbearbetning, om huruvida kroppar får arrangeras för en bild, om representation, allt detta griper även in i en konstnärlig dokumentär-praktik (dokumentära metoder som medieras i konstens visningsrum). Om framing skriver Judith Butler ”Det är ingen lätt sak att lära sig se ramen som gör oss blinda för det vi ser. Och om det finns en kritisk roll för visuell kultur i krigstider, är det just att tematisera den tvingande ramen, den som utför den avhumaniserande normen, som begränsar vad som går att uppfatta och till och med vad som kan vara.”38)Judith Butler, Krigets ramar: När är livet sörjbart, översättning Karin Lindeqvist, Tankekraft, 2009, s 97. Under de år jag gjorde arbeten i palestinska och israeliska områden deltog jag i en internationell mejldiskussion som handlade om mediering och fotografens intention. Den israeliska konstnären Bracha Ettinger hade med sig nedanstående bild med en snap-shot från en israelisk check-point på Västbanken, och diskussionen handlade om dessa frågeställningar vilka ständigt bör vara relevanta även i andra situationer där makt utövas.

Fabienne Cherisma. Foto:. Paul Hansen
Fabienne Cherisma. Foto: Nathan Webers.

Fotografen Susan Meiselas reste 1978–79 till Nicaragua och fotograferade upproret mot Somozas regim. När hon är där sker en förändring av hennes bildseende ”It went beyond the question of ’Why am I taking photographs?’ or ’Who am I taking pictures for?’ It was a pivotal moment. It gradually became clear to me that as an American, I had a responsibility to know what the U.S. was doing in other countries.”39)www.susanmeiselas.com/latin-america/nicaragua/#id=somoza_regime. [12-04-2016]. 25 år senare återvänder hon, hänger upp nitton av dessa fotografier, i ”mural size” (cirka 2×3 meter), på platserna där de fotograferats och frågar människor vad de minns från denna tid. Det blir en serie videofilmer och ljudinspelningar.40)www.susanmeiselas.com/latin-america/nicaragua/#id=reframing-history. [12-04-2016]. Dessa berättelser laddar på nytt fotografierna i installationen ”Reframing history” som visats i olika konstutställningar.41)www.susanmeiselas.com/latin-america/nicaragua/#id=exhibitions. [12-04-2016]. I utställningen Crusading, som curatorn Jan-Erik Lundström sammanställt för Bildmuseet i Umeå och Fotografins hus i Stockholm, visades Susan Meiselas installation tillsammans med en installation av mig: ”both explore conflicts of power in a historical perspective.” www.ceciliaparsberg.se/crusading/. [12-04-2016].

Framing finns i inställningen, i intentionen innan bilden fotograferas i fotograferingsögonblicket, i hur medieringen sker, i språket, i formuleringen av förmedlarens frågor.

”Vad har du för bild av det politiska läget i Grekland?” frågar TV-reportern. Vi förstår av frågan att det inte är en person som ska avbildas, det är en kontextuell bild som förväntas och den som svarar ska ge sitt perspektiv, sin syn eller vad det nu ska kallas. En reporter skulle kunna ställa liknande frågor till den som tigger ”Vad har du för bild av det politiska läget i Sverige?” Men reportrarna gör inte det, de ställer andra frågor. De ställer frågor om de tiggandes konkreta situation, hemförhållanden, hälsa, deras etnicitet, studier, om de organiserar sig och ibland med en underton av att organisering implicerar en kriminell sådan. Frågor som skulle handla om till exempel framgång och kreativitet ställs inte heller, det finns en viss ram inom vilken reporterns frågor håller sig. På så sätt förhindras att svaret – den bild som ges – går utanför denna ram. Det är de privilegierades ramseende. Det finns också en viss ram inom vilken de tiggandes frågor håller sig. ”Tjena, en krona, please?” Det finns en förväntan på den andre. Denna för-väntan – som finns från bådas håll, de som förväntas ge såväl som de som ber om att få, riskerar att bli en frusen åskådarpositionering. Det förutsätts att vi inte kan förstå varandra.

images-of-violence
susanmeiselas

4.

Filmskaparen Werner Herzog ska just visa ett filmklipp ur sin film Into the Abyss under en Masterclass-föreläsning vid filmfestivalen i Locarno. Han berättar om en intervju med en nyckelperson som han endast får 40 minuter med. ”He has to be broken open, watch this film clip.” Vi ser kyrkoherden Richard Lopez framför ett fält med gravkors, det är staten Texas kyrkogård och det är här de dödsdömda begravs. Richard Lopez redogör kort för hur han går till väga då han bistår den dödsdömde tills sista andetaget. Werner Herzog hade då frågat vad kyrkoherden gör för att vila från sin plikt, för det måste vara tungt, och prästen börjar berätta att han spelar golf, stämman ljusnar, han blir personlig. På golfbanan finns många ekorrar, säger han. Herzog frågar ”Please tell me about an encounter with a squirrel.” Mannen berättar ivrigt om ett tillfälle då han varit nära att köra över en ekorre men lyckats stoppa bilen. ”Life is precious”, säger han. Och plötsligt kommer tårar, han kan inte upprätthålla fasaden – han kommer tillbaka till det uppdrag han nu är på väg till och säger ”I cannot stop the process for them. But I wish I could”. Kameran stannar kvar en lång stund vid mannen som nu är fylld av sorg. Herzog kommenterar denna händelse: ”All of a sudden we look deeply in his heart. […] I don’t know how I got there but, eh, you see how he started to get a bit mellow but he regained his composure and you have to have the wisdom of a snake, you have to be coiled up, just wait and let him speak and you have to strike at the right moment with the right venom, right question, do the right move” Herzog talar om att få den berättelse som går genom linsen, eller fånga eller locka fram denna bild. ”That’s something I can not teach you, and neither can a film school. You should always try to find a way to look deep into someone.” I transaktionen är filmskaparen ute efter bilderna och berättelserna – Herzog hävdar att cinema verité är en chimär, även om filmaren försöker vara en fluga på väggen så påverkar filmaren skeendet – en etisk förhandling sker.

5.

I det här projektet har jag utgått från min upplevelse av ett icke-möte på en gata i Sverige där jag bor. Jag vill undersöka och pröva detta avstånd, närma mig: kan en omförhandling om utrymmet mellan oss ske så att de bilder som både skapar och upprätthåller avståndet kan förstöras, omförhandlas – så att nya kan göras? Problemet är att det redan finns en massa bilder i vägen.

6.

Ett år efter att Susan Sontags bok Regarding the pain of others publicerades (1993) började Judith Butler skriva de essäer som 2009 ges ut i boken Frames of war: When is Life Grievable? Där diskuterar hon Susan Sontags bok och bland annat den kritik Sontag fick för att hon sa att fotografierna från Abu Ghraib var fotografier av ”oss”. Det fanns de som menade att det påståendet ”[…] återigen var det slags självupptagenhet som paradoxalt och smärtsamt ersätter reflektion över andras lidande.” Men det hon frågade var ’”huruvida policyn som denna administration driver, och hierarkierna som utvecklas för att genomföra den, är av det slaget att den gör sådana handlingar (av tortyr) sannolika. Sedda i detta ljus, är fotografierna ’oss’.”42)Butler, s 96.

På liknande sätt finns tiggandet och givandet i en ekonomisk struktur som utvecklar hierarkier. Tiggandet handlar om ”oss” på så sätt att handlingen är konsekvensen av en viss maktordning i ett visst system. Mitt projekt involverar många människor, och etiska val uppstår i varje steg i denna arbetsprocess i samband med de estetiska valen. Avstånd och närhet, åskådande och interaktion, ständiga förhandlingar om utrymme pågår mellan oss, situationer där benämningar, berättelser och bilder uppstår. Hur dessa blir politiskt betydelsefulla behöver sina exempel, och det här projektet kan möjligtvis vara ett sådant exempel. Att se bilder är en handling.

Kapitel 2: Bilderna
Noter

   [ + ]

1. Elfriede Jelinek, Rosamunde (ur Döden och Flickan I-V: Prinsessdramer), översättning Ia Lind och Magnus Lindman, Atrium, 2011. I original: “Ist das ein Stück Mensch, was ich da sehe? Ist es ein Bild von einem Menschen? Ist es ein Mensch von einem Bild? Ja, das ist ein Mensch von einem Bild. Den kenn ich doch! Nein, doch nicht.”
2. En kvalitativ marknadsundersökning försöker ge kunskap om de bakomliggande attityder och värderingar som finns inom ett visst område. Den vill också ge en insikt i olika beteenden och känslor och hur de kan forma våra val och åsikter. En kvalitativ undersökning söker mönster i åsikter och värderingar. Frågorna som ställs handlar om varför människor tycker på ett visst sätt, hur det kommer sig att många väljer en viss produkt och vad som är den bakomliggande orsaken till att ett visst beteende finns. En kvalitativ undersökning ger inte svar på hur många, hur stor andel eller hur stor procent som tycker något speciellt – sådana svar ges i en kvantitativ undersökning. I en kvalitativ undersökning intervjuas ett fåtal personer och stor omsorg läggs på att de personer som intervjuas ska uppfylla de kriterier som är intressanta för undersökningen, till skillnad från en kvantitativ undersökning där representativitet är viktigt. I en kvalitativ undersökning är det endast intressant att intervjua de personer som på ett eller annat sätt berörs av ämnet som skall diskuteras. En kvalitativ undersökning görs med hjälp av djupintervjuer eller gruppdiskussioner vars längd anpassas efter behov och även så antalet intervjuade personer. En vanlig längd på en djupintervju är en timma och på en gruppdiskussion två timmar.
3. Hans-Georg Gadamer, Sanning och metod i urval, översättning Arne Melberg, Daidalos, 1997, s 172.
4. Gadamer, s 173.
5. Michel Foucault, Diskursernas kamp, texter i urval av Thomas Götselius och Ulf Olsson, Brutus Östlings bokförlag Symposion, 2008, s 60.
6. Serge Daney, Before and after the image, övers Melissa McMahon, Discourse: Journal for Theoretical Studies in Media and Culture #20, 1998, s 1, www.home.earthlink.net/~steevee/Daney_before.html [12-04-2016].
7. Då marknadsundersökningen gjordes var det inte vanligt att de tiggande hade skyltar som förklarade vad de skulle ha pengarna till. Under de följande åren ökade antalet skyltar, ofta skrivna för hand men några hade även en printad text på fotografiet på barn.
8. Denna rapport finns att tillgå i avhandlingssajten arkiv.
9. Filmen är undertextad på engelska ” Market research – which images is a person facing when giving – or not – to a person begging?” (16 min). Den kan ses via denna länk: https://vimeo.com/81892362. [12-04-2016]. Marknadsundersökarens rapport finns att tillgå i arkivet.
10. Ioana Cojocariu, var samordnare och tolk vid filmningen av intervjuer med hitresta tiggande i Göteborg 2011. Hon var också den som klippte och översatte filmen. Ioana är konstnär, se kapitel 4.1 paragraf 8.
11. Filmen är undertextad på engelska ”Interviews with begging EU citizens – which images is the begging person facing?” (57:30 min). Den kan ses via denna länk: https://vimeo.com/66966202. [12-04-2016]. Samtliga intervjuer finns transkriberade på avhandlingssajten www.beggingandgiving.se
12. Jag lade ut dessa filmer på en nystartad projektblogg www.tiggerisomyrke.se (i engelsk översättning www.beggingasaprofession.eu) 2012 som jag drev under min doktorandtid. Bloggen öppnade ett offentligt fönster för min arbetsprocess.
13. Gilles Deleuze och Félix Guattari, Anti-Oedipus: capitalism and scizophrenia (New York) 1977, s 26. Översättningen är från Kairos #7, s 79. I engelsk översättning: www.libcom.org/files/Anti-Oedipus.pdf. [12-04-2016]. ”Desire does not lack anything; it does not lack its object. It is, rather, the subject that is missing in desire, or desire that lacks a fixed subject; there is no fixed subject unless there is repression. Desire and its object are one and the same thing: the machine, as a machine of a machine. Desire is a machine, and the object of desire is another machine connected to it. Hence the product is something removed or deducted from the process of producing: between the act of producing and the product, something becomes detached, thus giving the vagabond, nomad subject a residuum.” Translated from the French by Robert Hurley, Mark Seem, and Helen R. Lane, University of Minnesota Press, 1983.
14. Marknadsundersökningen genomfördes i juli, 2011 och filmen publicerades i april 2013 samtidigt som intervjufilmen, vilken gjordes parallellt.
15. Erik Hansson, Som att världen kommit hit, Stockholmares upplevelser av tiggeri våren 2014, Examensarbete i kulturgeografi, Stockholms Universitet, s 7. Han skriver vidare på samma sida: ”Meningen med det här arbetet är att försöka förstå vad majoritetssamhället projicerar för föreställningar på dessa marginaliserade och utsatta, dvs. att studera vissa mentala processer som leder till sociala konsekvenser.”
16. Gayatri Chakravorty Spivak, Kan den subalterna tala?, skriftserien KAIROS #7 Postkoloniala studier, Raster förlag, 2002, s 120.
17. Följande beskrivning är från deras projektsida: ”Via annonser i bland annat Metro och Situation Stockholm söktes personer som var beredda att tigga till något de ansåg sig behöva (eller ville ge till andra). Lönen var 100 kronor i timmen och man fick behålla hälften av vad man fick in. Den andra hälften skulle gå till Persondesign. 35 personer i åldern 17 till 73 år deltog.” www.reich-zyber.com/blog/portfolio/tiggarlordag-persondesign/.
18. Marknadsundersökarens rapport, http://beggingandgiving.se/referenslitteratur-artiklar/#arkivmaterial
19. www.reich-szyber.com/blog/portfolio/tiggarlordag-persondesign/. [27-04-2016].
20. Stanislav Emirov, Varför tigger romer?, Karneval, 2016, s 229.
21, 22. Emirov, s 16.
23. Emirov, s 153.
24. Emirov, s 178.
25. ”’Jag arbetar aldrig 30 dagar i månaden, kommenterade Michel. ’Bara 25. Sexdagars arbetsvecka. Inte åtta timmar om dagen heller, snarare sex. Ren tiggeritid alltså. Man måste ju äta, växla pengar, förflytta sig Men å andra sidan kan jag få fler givar per timme än 30. Det kan bli 50 eller 60. Om strömmen är bra och jag är på hugget. Sista gången jag jobbade i Stockholm åkte jag hem med nästan 4 000 euro efter två veckor och i Göteborg över 7 000 euro efter fem veckor. Men det var för länge sen. Förra året.’”[vi] Hans månadsinkomst verkar ligga som lägst på 50 000. Michel har höga utgifter. Eftersom han aldrig tigger i sin hemstad Paris – någon kan känna igen honom – reser han varje vecka till olika städer i Europa, han nämner Oslo, London, Istanbul, Luxemburg, medelstora städer i Italien, Österrike och Schweiz. Han hyr då antingen ett rum eller bor hos vänner. Michel äger också en mindre lägenhet, en ruffig sådan i förorten där hans tiggarkompisar i gengäld får övernatta när de besöker honom, de vet inte om hans andra lägenhet. Båda lägenheterna i Paris är köpta på avbetalning (banklån kan han inte få eftersom han inte kan redovisa inkomster). Han har en Mazerati cabriolet, han går ofta ut på restaurang med sin flickvän, dessutom skickar han också hem pengar till sin familj i Rumänien – de vet för övrigt inte om hur välbeställd han är. Frågan är hur Michel får ekonomin att gå ihop. ”Många tiggare gör numera mer än bara tigger”[vi] är en av Emirovs rubriker men det framgår inte om även Michel gör andra affärer. Han kommer fortsätta tigga trots att han lever ett dubbelliv och längtar efter ett normalt liv, berättar han.
26. Emirov, s 163–192.
27, 28. Emirov, s 165.
29. En diskussion om romer finns i kapitel 5.2.
30. Citatet följs av meningen: ”Denna systematiska avlärning involverar att lära sig att kritisera postkolonial diskurs med de bästa redskap den kan erbjuda och inte bara att ersätta den förlorade koloniserade bilden av den koloniserade.” Gayatri Chakravorty Spivak, Kan den subalterna tala?, Kairos #7, s 121.
31. Gayatri Chakravorty Spivak, Kan den subalterna tala?, översättning Monica Berntsson och Mikela Lundahl, Skriftserien Kairos, 2002, s 115.
32. www.ceciliaparsberg.se/a-heart-from/. [26-07-2016].
33. Cecilia Parsberg, Nätverkande på muren, Glänta #1-2, 2006, www.eurozine.com/articles/2006-05-30-parsberg-sv.html. [26-07-2016].
34. Hannah Arendt, Tänkande och moraliska överväganden: Tanke Känsla Identitet, översättning Annika Ruth Persson, Anamma, 1997, s 42.
35. Arendt, s 75.
36. www.dn.se/kultur-noje/paul-hansen-tog-bilden-av-fabienne. [12-04-2016]. Bilden är borttagen 27-07-2016.
37. www.prisonphotography.files.wordpress.com/2010/03/cherisma-weber-nathan-photogs-img_7645.jpeg. 12/4 2016. [12-04-2016].
38. Judith Butler, Krigets ramar: När är livet sörjbart, översättning Karin Lindeqvist, Tankekraft, 2009, s 97.
39. www.susanmeiselas.com/latin-america/nicaragua/#id=somoza_regime. [12-04-2016].
40. www.susanmeiselas.com/latin-america/nicaragua/#id=reframing-history. [12-04-2016].
41. www.susanmeiselas.com/latin-america/nicaragua/#id=exhibitions. [12-04-2016]. I utställningen Crusading, som curatorn Jan-Erik Lundström sammanställt för Bildmuseet i Umeå och Fotografins hus i Stockholm, visades Susan Meiselas installation tillsammans med en installation av mig: ”both explore conflicts of power in a historical perspective.” www.ceciliaparsberg.se/crusading/. [12-04-2016].
42. Butler, s 96.