6.1 BORDER – We are losers and you have to learn from us

1.

Förnedringen var så stor att om jag stannat i den, hade jag varit fullständigt underkastad, men jag gjorde ett skal och det utgör ömsom skydd, ömsom hinder. Jag vet att tomrum inte kan finnas utan gränser. Gränser anger rumsligheter.

Jag, liksom de flesta andra, sätter en gräns för mitt inre rum. Det är vid gränserna jag är sårbar.

Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum skriver i The fragility of goodness: ”Human cognitive limits circumsbribe and limit ethical knowledge and discourse; and an important topic ‘within’ ethical discourse must be the determination of an appropriate human attitude towards those limits.”1)Martha Nussbaum, The Fragility of Goodness. Luck and ethics in Greek tragedy and philosophy, Cambridge University Press, 1986, s 8. I mitt första möte med den tiggande mannen utgick jag inte från det jag inte förstod, det fanns inget begär att få veta mer – men det kom efteråt.

Mellan oss finns allt det som givande och tiggande handlar om. Jag vill synliggöra utrymmen mellan människor. Men om det inte finns något utrymme då? Om det är en avgrund eller en mur? Ska jag överskrida den först? Hur?

BORDER är en två minuters animation, med text av Mara Lee.2) BORDER (animerad film, 2:10 min). ”Den som aldrig darrat när hon passerar en gräns vet inte vad det är att vara mänsklig”, skriver Mara Lee.3)Mara Lee, … sa hon och darrade”, Glänta nr 2, 2011. Denna mening berör mig starkt. Jag har i tidigare arbeten dokumenterat den israeliska muren som avgränsar Västbanken.4)ceciliaparsberg.se/thewall/. Och redan då, våren 2002, började jag att rita två människor på varsin sida om en mur, människor som börjar vibrera och efter en stund krackelerar muren, pulvriseras, och återbildas, krackelerar till pulver och återbildas – det är en loop. Det handlar om två människor som vibrerar av begär, de lär känna varandra, muren faller, men i begärsförhandlingarna växer behovet av att differentiera, sätta gränser för varandra, och så polariseras situationen och en ny mur byggs. Det är en animation som också handlar om att det är i utrymmet mellan oss som förhandlingen, för-handlingen, av kontakten bedrivs, att det är i förhandlingen om en gräns som en blir sårbar. Jag färdigställde denna animation 2013 och den visade sig också handla om avståndet mellan mig och den som tigger, ett avstånd som är avgränsat av en mängd etiska frågor.

När jag darrar inför det okända, är det inför den förändring som kan ske med mig. För att aktivera gränsöverskridandet behöver rörelserna ske tvärs mot invanda identifikationsmönster och nya rörelsemönster genereras, en ny koreografi. Marcia Sá Cavalcante Schuback berättar att ”the word dance originate from trembling or quivering.”5)Cavalcante föreläste på Weaving politics, som var ett forskningsseminarium på Dansens Hus i Stockholm, arrangerat av Christina Caprioli 14–16/12 2012.

En gestaltterapeut upptäckte att mitt vänstra öga överhuvudtaget inte var aktivt, så jag fick övningar jag skulle göra dagligen. I början när jag gjorde dessa började jag darra, som om jag frös. Det var pinsamt, då jag talade med någon i mitt arbete kunde det hända att jag hastigt fick be om en paus eller gå på toaletten tills jag slutat skaka. Gradvis övade jag upp vänstra ögat så att jag kunde se aktivt.

2.

”We are losers, and you have to learn from us”, säger Kefah, poet, bosatt i de av Israel ockuperade palestinska områdena på Västbanken. Att ockupera är en metod att besätta en rumslighet, ett område, en annans egendom. Israel har byggt sin mur för att avgränsa ockuperat område, och för att kontrollera och förhindra rörelsen mellan de ockuperade och Israels invånare. Muren är Israels gränssättning, Israels lag. I internationella domstolen i Haag beslutades 2006 att muren strider mot folkrätten.

Muren innebär för många israeler ett skydd mot vad man befarar skulle kunna hända om den inte fanns. Muren är både fysisk och mental. Den skapades först i tanken, den visualiserades, skissades, planerades och därefter projekterades och byggdes den. Muren är en effekt av beslut grundade på erfarenheter. Muren kan – trots Haagtribunalen – anses stödjas av ett internationellt moraliskt system som genom att inte aktivt försöka upphäva den bifaller ockupationen.

När palestiniern Kefah säger ”We are losers, and you have to learn from us” föreslår han ett mindre vanligt sätt att se på relaterandet och lärandet av de eller det som inte kan utestängas och kontrolleras. Han är poet, en ockuperad sådan. Hans syn på muren är att den förhindrar möjligheter till att relatera och därmed att gemenskaper byggs. Han menar att muren är ett brott i en rörelse, att denna gränsdragning är en lag som bryter gemenskapens utveckling.

Murbyggarnas gemenskap är grunden för en kunskapsproduktion som sprider sig, det gör också de ockuperades gemenskap. Han kallar sig och sin ockuperade gemenskap – som är kringgärdad av muren – för förlorare. För att de har förlorat mot en vinnande makt. Men vinnarna besitter inte all kunskap. Han säger att förlorarnas kunskap är oundviklig. Han säger: Vi har visserligen förlorat, men om er styrka, vinst och framgång beror på att vi förlorat så finns vi i lika hög grad, kanske ännu högre, i er erfarenhet, i ert liv, i er verksamhet, i er kunskapsproduktion. ”We are losers, and you have to learn from us”.

3.

När jag besöker Kefah lär han mig: att endast relatera mot, innebär att döda sin egen handlingskraft i ett beroende, det är att låta sig ockuperas. Han lär mig att relatera till, vara nära, vid sidan av, runt, kring, och vända på värderingar och se utrymmen runtomkring det synliga. Det handlar om egenmakt och hållning. Värdighet, att ge värde, att få värde, värde är inget som går att ta. Som när kvinnor i mitt hemland krävde rösträtt, att bli sedda, hörda och talade med, att få ett svar från samhället, en bekräftelse på att en finns, få värde. De krävde att bilderna av kvinnor förändrades. Kvinnorna var den rådande kunskapens ockuperade område.

Att kvinnors kunskap skulle räknas som kunskap var en kamp mot underställdhet, som bedrevs genom att vårda sitt värde. Den kampen handlar lika mycket om att vårda den kunskap som anses vara värd att föras fram.

Det finns dagar då jag ser att jag inte kan se mitt ansikte i spegeln (mitt självporträtt ser ut som en ofixerad kolteckning som skakats, de skarpa dragen är på väg att suddas ut)6)Eller så ser mitt ansikte ut som de porträtt som konstnären Carl Erik Hammarén målade på sent 70- och tidigt 80-tal? Eller som Lena Cronqvist livsverk där hon avbildar sig själv som barn och som minnen av sin barndom i målning efter målning, eller möjligen som Frida Kahlo vars självporträtt uttrycker olika sinnesstämningar?, dels för att jag inte kan förstå hur andra ser mig, dels för att jag inte längre kan agera på det sätt jag alltid gjort. Mina gränser och konturer har förflyttats och behöver ritas på nytt. Det är ett stadium av förvirring, en osäkerhet som pågår tills en ny position kan uppfinnas.

Judith Butler skriver i Krigets ramar att det som ytterst sett kan vara sant för oss är att: ”Det subjekt som jag är, är bunden till det subjekt som jag inte är, att var och en av oss har makt att förstöra och bli förstörda, och att vi är bundna till varandra i denna makt och denna osäkerhet. I den meningen är vi alla osäkra liv.”7)Judith Butler, Krigets ramar, övers Karin Lindeqvist, Tankekraft, 2009, s 49.

Det är i bara mötet med andra som mina konturer kan dras igen och jag kan bli medveten om vilka gränser jag behöver och inte. Och jag vet att jag inte vill bli förhärdad, dö med en hård kropp som mjuknar endast i köttet, jag vill vara mottaglig. Mitt arbete kan ses som en förberedelse för sådana möten, mina och andras.

6.2 Tänk på avståndet mellan tiggande och givande!

1.

Din kropp på gatan är i vägen! Du hindrar mig. Jag brukar gå här. Bort, du stör mig!

Jag vill inte böja mig ner, och även om jag vill så tar det emot – är det du som gör det svårt för mig att böja mig ner, är det du som sitter i mina muskler? Är du hindret? Vad ”hindrar” mig från dig? Är du falsk? Är du en lögn? Jag har betalat min skatt. Jag är ärlig. Jag kan inte förstå – jag känner inte till det sätt du sitter på, sådär sitter ju en som är underdånig och det är inte jag. Bara under min chef, men jag tigger inte. Ah, jag förstår – du kan inte det jag kan. Eller luras du? Du kanske är en maffia som har större makt än jag någonsin kan förstå? Är det du som har makten egentligen, som manipulerar mig? För jag känner att det är något som styr här som jag inte ser. Vad får dig att stå på knä? Står du på knä inför mig? Varför gör du det? Varför accepterar du det? Varför protesterar du inte? Låter du någon pressa ner dig? Vilken makt? Varför ska jag delta i det här, jag kan inte se någon här som är ansvarig. Res dig upp! Varför ger du mig den här rollen – det är irriterande. Är det här fri rörlighet? Frihet är i så fall en lögn av de som instiftat denna rörelse. Jag står inte ut, vad håller mig samman? Det är våldsamt. Vilken instans kan jag protes­tera hos? Vad ska jag protestera mot?

Strukturella orättvisor har med våra bilder och attityder att göra; dessa ”bilder” – kollektiva likväl som individuella, visuella likväl som språkliga – sätts i spel i samhället. På det sättet hänger det politiska samman med det estetiska. En motvilja, eller en vilja att omfatta, genererar bilder, uppfattningar om varandra.

2.

Också okunskap skapar. Också okunskap skapar bilder. Sverigedemokraternas affischkampanj under Europavalrörelsen hade texten: ”Det är dags att stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator.”

Affischerna sprider en bild av tiggeri som kriminellt. Inom samhällskroppen är det lag och rätt som är tänkt att stoppa verksamheter som anses illegala. Företagande som organiserat entreprenörskap är inom ramen för rådande politik sett som något fruktbart och eftersträvansvärt men med ordet STOPPA framför DET ORGANISERADE blir tiggeri något hotfullt, något som ska tas avstånd till. Den välvillige givaren får en känsla av att bli lurad, det ligger en hotfull bakomliggande organisation bakom det tiggande vi ser på gatorna. Partiet framstår som den rättvisa som ska rädda medborgaren.

Under samma tidsperiod sattes skyltar – av okända avsändare – upp i tunnelbanevagnarna i Stockholm ”Tänk på avståndet mellan fakta och fördom” och ”Se upp för rasismen, dörrarna stängs.”

Hur förhandla detta avstånd?

Jag har så många bilder som hindrar mig från att se dig som människa. Jag kanske ser dig som en av romerna och då måste jag sätta mig in i etnicitetsproblematiken. Eller jag kanske ser dig som en migrant som ska integrera sig i Sveriges strukturer och då måste jag sätta mig in i migrationspolitiken. Tänk på avståndet mellan tiggande och givande människor! Mellan tiggande och givande!

Slussen, juli 2014. Foto: P-O Sännås.
Slussen, juli 2014. Foto: P-O Sännås.
Stockholms T-bana, juli 2014.
Stockholms T-bana, juli 2014.

3.

Ett förhållningssätt, som kanske kan kallas välvilligt, är att se en tiggande människa som en potentiell resurs eller arbetskraft, vilket en grupp i Gnosjö valde att göra hösten 2014. ”Frivilliggruppen har bland annat hjälpt tiggarna att baka bröd som de sedan säljer. De säljer även kantareller och lingon och jobbar med att klyva och packa ved. Att lägga pengar i koppen löser inte problemet, det bara skjuter det framför sig.

Det måste till entreprenörskap och företagande och ett nytt sätt att tänka, genom att försörja sig, säger Mats Johansson, en annan av de Gnosjöbor som hjälper till.”8)www.metro.se/nyheter/gnosjo-sluter-upp-for-att-ge-tiggarna-en-battre-tillvaro/EVHniz!nkJj81V1zs5Y/. [27-04-2015]. Den tredje mars fick de ta emot Faktumgalans pris för ”Årets inkastare”. Den tolfte februari rapporteras det i Smålandsnytt: ”När romerna före jul återvände hem fick de enligt stödgruppen skänkta pengar som skulle räcka för att de skulle kunna vara hemma hos sina barn över vintern. Men efter bara några veckor ska romerna ha varit tillbaka på gatorna i Gnosjö, […] Enligt Mats Johansson anser de sig ha rätt till pengar som stödgruppen samlat in i syfte att göra insatser i Rumänien. Han säger att tiggarna har krävt stödgruppen på hundratusen kronor. […] Vi förstår att de inte tänker som vi. De är misstrogna på ett sätt som vi aldrig hade kunnat ana.

– Förväntningar och kultur har krockat här. Men det är så många andra saker som har hänt i de långsiktiga perspektiven på plats i deras by och kommun som aldrig hade kommit till stånd om vi inte träffat de här vännerna. De har fått bli ambassadörer och ögonöppnare för oss. […] Vi måste ställa frågan; vad vill vi att vår hjälp ska syfta till?”9)www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/konflikt-nar-tiggare-atervande-till-gnosjo. [27-04-2016].

Det verkar inte bara vara tiggandet utan även givandet som är problemet, eller är det själva interaktionen? SD vill lösa problemet med att förbjuda tiggandet, Gnosjöborna vill lösa det med att ordna arbete och utbildning. De senare verkar ha en vilja att fortsätta undersöka problemet, de ska fortsätta processen och formulera syften med sitt givande. De upprättar ett handlingsutrymme med de tiggande som av varierande, tidsbundna, situationsbundna, orsaksbundna skäl behöver tigga och det medför en interaktion med givande. Men i upprättandet av ett handlingsutrymme krävs förhandling. I Värnamo Nyheter rapporteras om ett brev som Mats Johansson sänt till alla de medverkande i Gnosjö där han berättar att några av de tiggande uttryckt att Gnosjöborna hindrat dem från att tigga. “’Det handlade om olika krav på mer pengar, besvikelse, ilska och uttryck som att den hjälp de fått inte varit någon hjälp för de var tvungna att jobba’ står det bland annat att läsa.”10)www.varnamonyheter.se/artikel/125248/brev-om-tiggare-vacker-reaktioner. [27-04-2015]. Detta är förvisso åsikter som ett fåtal – inte alla – uttryckt men det kan ses som ett exempel på att olika värdesystem möts. Att förhandla mellan olika värdesystem är inte enkelt, särskilt inte när det handlar om pengar och förhandlarna har olika maktpositioner. Om tiggandet varit den enda utväg som inneburit en försörjning för den fattige är det ett rimligt synsätt att det är en tryggad, åtminstone ett invant sätt, att få en inkomst. För Gnosjöborna innebär detsamma en otrygg tillvaro. Bilder av trygghet och otrygghet är sällan gemensamma.11)I båda gemenskaperna kan det sociala kapitalet fungera olika. Socialt kapital kan förstås som ”medborgaranda i form av mellan-mänskliga band skapade och underhållna av det civila samhället”. www.miun.diva-portal.org/smash/get/diva2:812217/FULLTEXT02.pdf. [27-04-2016]. Och när dessa gemenskapskulturer möts blir det missförstånd. De har olika bilder av tiggandet och givandet. Citatet är från: Glenn Svedin, En ohyra på samhällskroppen, Brutus Östlings Symposion, 2015. www.miun.se/forskning/kalendarium/disputation-i-historia-glenn-svedin. [27-04-2016].

4.

Det finns en slags kontroll i hur hjälpen är organiserad och det paradoxala i att hjälpen bestämmer villkoren och i värsta fall institutionaliserar (bekräftar) en maktordning, där den som ska hjälpas offergörs och underordnas. Bistånd där fattigas organisering och entreprenörskap villkorar vilken typ av stöd som krävs finns naturligtvis också. Frågan för mig, i detta projekt, handlar om hur konstnärens – mitt – ramseende kan utmanas då jag vill synliggöra situationen givande och tiggande. Jag får ett mejlutskick från Kultur i Väst och prövar att byta ut orden konstnär och kulturarbetare mot fattiga. Jag byter också ut konst mot överlevnadspraktik. Jag vill – genom att förändra ett retoriskt sammanhang – pröva mina egna bilder (på ett liknande sätt som Ioana Cojocariu i sin film prövar hur värderingar är knutna till en knäböjande position genom att byta sammanhanget från gatan till ett yoga-rum). Det som i ett sammanhang anses kreativt nyskapande är i ett annat sammanhang metoder för överlevnad.

Att fattiga går samman, gör gemensam sak och samarbetar är inget nytt. Men runt om i Europa och i Sverige börjar man nu prata om det självorganiserade som en vital kraft och en viktig part. Så i höstas inledde vi på Kultur i Väst arbetet med att ta reda på om det finns något intresse för att starta och driva ett kluster för självorganiserade, bland de fria utövarna i regionen. Vad är det och skulle ett sådant kluster kunna spela någon roll i vår region? Vad är ett kluster för det självorganiserade och behövs det något? Det är de små självorganiserade verksamheterna som ofta står för det första steget i de fattigas ekosystem genom snabba och hybrida arbetsmetoder och informella nätverk.

De tar också den professionella samtida överlevnadspraktiken till mindre orter där ingen annan samtida överlevnadspraktik finns, genom deltagarbaserat och djupt intresse för platsen. På så sätt bidrar de till både överlevnadspraktiska utvecklingen och till samhällsdiskussionen utanför storstaden.

Symposiet tar upp frågor kring autonomi, allmänningar och relationen mellan självorganisering och överlevnadspraktiken. Genom att fokusera på de självorganiserades värde och nätverkspotential är målet att skapa ett sammanhang för inspiration, verktyg och möjligheter till erfarenhets- och kunskapsutbyte för flera än de direkt berörda.”.12)I original stod det såhär (kursiverade feta ord är utbytta): ”Att konstnärer och kulturutövare går samman, gör gemensam sak och samarbetar är inget nytt. Men runt om i Europa och i Sverige börjar man nu prata om det självorganiserade som en vital kraft och en viktig part. Så i höstas inledde vi på Kultur i Väst arbetet med att ta reda på om det finns något intresse för att starta och driva ett kluster för själv­organiserade, bland de fria utövarna i regionen. Vad är det och skulle ett sådant kluster kunna spela någon roll i vår region? Vad är ett kluster för det självorganiserade och behövs det något? Det är de små självorganiserade konstverksamheterna som ofta står för det första steget i det konstnärliga ekosystemet genom snabba och hybrida arbetsmetoder och informella nätverk. De tar också den professionella samtidskonsten till mindre orter där ingen annan samtidskonst finns, genom deltagar­baserade projekt och ett djupt intresse för platsen. På så sätt bidrar de till både den konstnärliga utvecklingen och till samhällsdiskussionen utanför storstaden.
——Symposiet tar upp frågor kring autonomi, allmänningar och relationen mellan självorganisering och den konstnärliga praktiken. Genom att fokusera på de självorganiserades värde och nätverkspotential är målet att skapa ett sammanhang för inspiration, verktyg och möjligheter till erfarenhets- och kunskapsutbyte för flera än de direkt berörda.” Hösten 2015.

5.

Då det talas om de fattiga används ord som: ökad social delaktighet och egenmakt.13)”Det övergripande målet för Fead är att personer som befinner sig i en socialt utsatt position ska få ökad social delaktighet och egenmakt. Mer specifikt handlar det främst om EU- och EES-medborgare som stannar kortare tider i Sverige.” www.esf.se/Documents/Våra%20program/FEAD/Utlysning/Utlysning%20Fead%202015.pdf. [10-05-2016]. Frågan om vad de orden kan betyda i praktiken och hur det kan uppstå utan hjälpverksamhet – den traditionella – ligger på förhandlingsbordet. De bilder vi har av varandra behöver synliggöras och förhandlas – och därigenom prövas – eftersom de idag framkallar ett våld mot människor. Det är ”våra” bilder, de bilder som skapas i en objektifiering av andra – när andra görs (endast) instrumentella för varandra. När någon annan (endast) görs instrumentell för mig skapas tomhet. Och det händer att jag även gör det med mina bekanta i min vardag. Att bearbeta sina attityder till andra är en färskvara.14)Den 1 april, 2015 skrev jag i ett sms till en av de jag brukar dansa tango med: ”För mig handlar det om att möta andra (en vän, en man, en danspartner) som också har visioner, som fattar att vi inte är (endast) instrumentella för varandra – bara ska tillfredsställa vardagens behov – utan är skapande varelser. Det finns en dimension som går utöver just det vi gör tillsammans (det är skillnaden mellan att ta danssteg och att dansa!). Jag har alltid tänkt så med dig – det är kul så länge det varar. Men det skapar ju bara tomhet! Istället för att det öppnas möjligheter och fortsättningar. En annan människa får inte bli instrumentell – i min moral – då objektifierar jag denne. Jag tappar fullständigt meningen med livet om jag skulle göra så. Och äventyret i att möta en annan människa. Allt det som pågår som kan upptäckas (det osynliga, det sinnliga, det jag inte förstår, det som jag bara anar…) – det som gör att jag kan skapa mig själv också! Och det är inte romantikertänk, det är människa-tänk! Att inte objektifiera varandra, människor är organiska varelser. Patriarkatets synsätt på kvinnan är objektifiering och att vägra gå med på det är att gå till människan. Men jag finner mig insnurrad i dessa vävar av maktstrukturer, som lindar in och om mig i andra…”

Gradinaris romske borgmästare säger att ”Under Ceaușescu, efter Ceaușescu, i Rumänien eller i Sverige är det aldrig någon som frågat vad romerna själva vill. Utgångspunkten är alltid att romer ska göra det andra har tänkt ut. De är ett problem som ska lösas.”15)www.story.aftonbladet.se/rumanien. [27-04-2016]. Den politiska frågan är hur hjälp till nödställda kan förankras i deras tillvaro, i en verklighet som kan tyckas annorlunda och nästintill omöjlig att förstå. Hur skulle de kunna tala till varandra, lyssna och skapa handlingsutrymme? Eller, annorlunda uttryckt: hur kan bilder göras av händelser, hur kan bilder göras med andra? Att se bilder är en handling; de bilder som cirkulerar behöver ständigt omförhandlas och det kan inte ske utan att nya bilder produceras. Tänk på avståndet mellan tiggande och givande människor! Mellan tiggande och tiggande! Mellan givande och givande!

6.3 Resonans – en berättelse ur mitt liv

Att jag är en handlande, men också en växande; att så mycket som jag inte gjorde leder till vad det nu är som jag ska bli lovordad eller anklagad för att vara; att jag ständigt måste välja bland konkurrerande och till synes ojämförbara varor och att omständigheterna kan tvinga mig till ett läge där jag inte kan göra annat än att vara falsk gentemot något eller göra något fel; att en händelse som bara händer mig, utan mitt samtycke, kan förändra mitt liv; att det är lika problematiskt att lita på ens goda vänner, älskare eller land, som att försöka ha ett bra liv utan dem – allt detta anser jag inte bara vara precis det som tragedin består av, utan också det levda praktiska förnuftets vardagsförhållanden.
(Martha Nussbaum)16)”That I am an agent, but also a plant; that much that I did not make goes towards making me whatever I shall be praised or blamed for being; that I must constantly choose among competing and apparently incommensurable goods and that circumstances may force me to a position in which I can’t help being false to something or doing something wrong; that an event that simply happens to me may, without my consent, alter my life; that it is equally problematic to entrust one’s good friends, lovers, or country and to try to have a good life without them – all these I take to be just the material of tragedy, but everyday facts of lived practical reason.” Martha Nussbaum, The Fragility of Goodness. Luck and ethics in Greek tragedy and philosophy, Cambridge University Press, 1986. s 5.

1.

Inför tragedin underordnar jag mig, går ner på knä inför det som sker och inte kan kontrolleras, det är en till synes passiv fysisk handling, en form av kontemplation för att samla mina krafter.

Min mamma var 63 år när hon fick diagnosen Alzheimers. Hon förstod vad det skulle innebära – att hon, kort sagt, skulle avveckla de förmågor som man i början av livet utvecklar och att hon skulle bli beroende av medicin. Det viktiga var att hon var i ett sammanhang, hon hade oss. Femton år senare dog hon. Under dessa femton år kände jag varje gång jag skulle åka till henne ett motstånd och var rädd, inte för att besöka henne i den miljö som verkar vara den yttersta i livet – rutiner, blöjbyten, saftsoppa, kisslukt, andra gamla människor som är onåbara, illaluktande, ropande efter hjälp i sitt demenstillstånd – utan för att jag visste att hon blev sämre för varje gång. För varje besök skrev jag ned vad som hände; hon åts upp inifrån, fysiskt och mentalt, hennes förmåga att vara närvarande varade allt kortare stunder. Men varje gång på väg till henne hade jag bestämt mig, aktivt, för att se det jag fick och inte det som jag inte fick. Det hjälpte mig att komma över min rädsla. Och hon kämpade. När hennes förmåga att urskilja former försvann såg hon istället för ett träd färgen grönt. När förmågan att urskilja färger försvann – den ena efter den andra, den sista färgen hon såg var rött – njöt hon ändå av en bekant smak av jordgubbar. När talet försvann sjöng hon, när orden försvann utstötte hon ljud, när hon inte kunde dansa längre, ryckte det i henne, hon ville kommunicera! Även om hon inte nådde fram. Det kunde gå flera timmar innan hon kom ur ”sin värld”. Men så småningom fick vi kontakt. Det skedde på olika sätt. En gång när hon kom gående i korridoren kände hon inte igen mig; jag kramade henne och sa mitt namn, vilket hon inte heller kände igen men så hon drog in min doft17)Maria Larsson, professor i psykologi, Stockholms Universitet säger att luktsinnet är det äldsta av våra fem sinnen. Det hjälper oss bl a att uppleva trygghet. Hon har studerat sambandet mellan lukt, minne och känslor. Känslorna i ett doftminne är mer kraftfulla än syn- och hörselminnen speciellt från barndomen. och långt inifrån hennes kropp kom det ut ett jaaa. Det var ett stort ögonblick, det spelade ingen roll att hon inte kunde mitt namn längre, att hon inte mindes vår gemensamma historia. Kontakterna uppstod under allt kortare stunder och med allt längre mellanrum, men när det hände var det så oändligt betydelsefullt.

2.

Kontakt är något som uppstår, något som fås och tas. Det hörs och känns. Om det finns tillit. Och vilja. Det låter sig inte beskrivas. I förordet till Hannah Arendts Människans villkor står det: ”Språket karaktäriserar människan såsom social varelse. Ty språkanvändningen förutsätter en ömsesidig förståelse, det vill säga ett minimum av intersubjektivitet.”18)Hannah Arendt, Människans villkor, översättning Joachim Retzlaff, Daidalos, 1998 [1958], s 17. När mamma inte kunde kommunicera längre, dog hon.

Jag har många gånger, och på många platser, upplevt att det går att få kontakt trots olika språk; ett slags resonansrum har uppstått mellan oss. Vi tillhör samma tribe sa den palestinske poeten Kefah Fanni i ett samtal om hur det kommer sig att det ibland går att kommunicera med varandra på ett plan som verkar gå bortom orden, som avfärdar nationsgränser och kulturella skillnader.19)Den karibiske poeten och kulturteoretikern Édouard Glissant uttrycker sig på ett liknande sätt:
——”De all-männingar jag talar om förhåller sig tvärtom till en intuition som kan upplevas överallt, den är spridd över ytan och tillhör det i världen som inte låter sig utforskas och de oändliga tillstånd det skapar, en ’universellt’ erkänd och utspridd men mycket partikulärt upplevd intuition, som breder ut sig och framträder på alla platser, och främst liknar det skiljaktigas poetik. En poetik som förlitar sig på intuitionens oändliga uttryckssätt och förmåga att komma närmare andra intuitioner, närmare Relationen, närmare det olika, som delar med sig av sina livskrafter.” Edouard Glissant, Relationens filosofi. Omfångets poesi, övers Christina Kullberg och Johan Sehlberg, Glänta, 2012, s 35.
 Om vi vill, tillade han. Kärleken har sina egna gränsdragningar. Och det är också det jag undersöker med den här avhandlingen, kanske är det bara det jag längtar efter och vill, medmänsklighet, kontakt. Resten är misslyckande att omsätta förmåga till funktionalitet.

Enligt Martha Nussbaum är valfrihet inbyggt i begreppet ”förmåga” (i denna berättelse: att urskilja form, färg, doft, ljud, att tala, dansa, sjunga osv). Hon menar att förmåga betyder möjligheten att välja och att funktioner är realiseringar av förmågor.20)Hon ger exemplet: ”En person som svälter och en person som fastar har samma sorts funktion i fråga om näringsintag, men de har inte samma förmåga, för personen som fastar kan välja att inte fasta men den svältande personen har inget val.” Martha Nussbaum, Främja förmågor; en modell för mänsklig utveckling, översättning Emelie André, Karneval förlag, 2013, s 34. ”Funktioner är tillstånd och handlingar som är produkter eller realiseringar av förmågor.”21)Nussbaum, Främja förmågor, s 33. Visserligen kan en säga att i ett samhälle där människor är involverade i funktioner är funktionen slutmål för förmågan. ”Men förmågor har ett egenvärde som sfärer av valfrihet.”22)Nussbaum, Främja förmågor, s 34.

3.

För många år sedan såg jag en ljudinstallation av kompositören Alvin Lucier som med ett flertal instrument och inspelningsutrustning visade hur vi alstrar vibrationer i luften, ljudvågor, genom att röra oss i relation till varandra. På så vis rör vi oss i en resonanslåda, inomhus såväl som i samhällsrummet, och trots matrisen och strukturella gränsdragningar kan vi resonera eller resonans-era med varandra. Som en vän uttryckte det: ”Filosofin är långsam i jämförelse med bildkonsten som är långsam i jämförelse med musiken. Ljudet färdas snabbast.” Kan ljudet i själva verket ibland vara snabbare är ljuset?

När jag inte är där, i resonansrummet, inte lyckas vara i resonansen, är det fråga om ett livsuppehållande, ett nätt och jämt, ett adderande och subtraherande för att få saker att gå ihop. Jag är inte riktigt medveten om när jag träder in i eller ut ur dessa rum, men väl när jag är där har jag klara tankar – jag känner, vet – en ton ljuder rakt igenom betydelserna. Och det är när tonen tas emot som det uppstår – kontakt.

”Resonansen sätter i rörelse och upprätthåller alla kreativa processer […] Inandningen och utandningen är rytmens, eller andningens, verk som manifesteras som röst, ljud, ord – vare sig det är hörbart eller tyst, talat eller skrivet, utanför eller innanför.”23)Trinh T Minh-ha, Någon annanstans, här inne, övers Göran Dahlberg och Elin Talje, Glänta, 2012, s 94. skriver Trin T Minh-ha.

Jag kan inte se tomrum, jag kan se gränserna, jag kan inte avbilda tomrum, jag kan avbilda gränserna. Jag kan se spår och platser. Och jag kan höra rösterna – jag lyssnar på röster som vill höras över gränser.

Jag funderar på det som Martha Nussbaum skriver om; att förmågor och valfrihet hör samman.24)Martha Nussbaum lägger i sin bok fram en förmågemodell som ”insisterar på att det politiska målet för alla människor i ett land borde vara detsamma: alla borde komma över en viss tröskelnivå av kombinerade förmågor, inte i betydelsen av påtvingad funktion utan i betydelsen av reell frihet att välja och agera.”, Främja förmågor, s 33. Genom att i en koreografi lyfta fram vissa förmågor – i en tillitsfull miljö – kunde den funktion synliggöras som är en förutsättning för att andra funktioner ska kunna förändras: kommunikation. Jag börjar planera en filminstallation med en kör av tiggare som står mittemot en kör av givare, den heter till en början Röster över gränser.

Kapitel 6: Gränserna
Noter

   [ + ]

1. Martha Nussbaum, The Fragility of Goodness. Luck and ethics in Greek tragedy and philosophy, Cambridge University Press, 1986, s 8.
2. BORDER (animerad film, 2:10 min).
3. Mara Lee, … sa hon och darrade”, Glänta nr 2, 2011.
4. ceciliaparsberg.se/thewall/.
5. Cavalcante föreläste på Weaving politics, som var ett forskningsseminarium på Dansens Hus i Stockholm, arrangerat av Christina Caprioli 14–16/12 2012.
6. Eller så ser mitt ansikte ut som de porträtt som konstnären Carl Erik Hammarén målade på sent 70- och tidigt 80-tal? Eller som Lena Cronqvist livsverk där hon avbildar sig själv som barn och som minnen av sin barndom i målning efter målning, eller möjligen som Frida Kahlo vars självporträtt uttrycker olika sinnesstämningar?
7. Judith Butler, Krigets ramar, övers Karin Lindeqvist, Tankekraft, 2009, s 49.
8. www.metro.se/nyheter/gnosjo-sluter-upp-for-att-ge-tiggarna-en-battre-tillvaro/EVHniz!nkJj81V1zs5Y/. [27-04-2015].
9. www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/konflikt-nar-tiggare-atervande-till-gnosjo. [27-04-2016].
10. www.varnamonyheter.se/artikel/125248/brev-om-tiggare-vacker-reaktioner. [27-04-2015].
11. I båda gemenskaperna kan det sociala kapitalet fungera olika. Socialt kapital kan förstås som ”medborgaranda i form av mellan-mänskliga band skapade och underhållna av det civila samhället”. www.miun.diva-portal.org/smash/get/diva2:812217/FULLTEXT02.pdf. [27-04-2016]. Och när dessa gemenskapskulturer möts blir det missförstånd. De har olika bilder av tiggandet och givandet. Citatet är från: Glenn Svedin, En ohyra på samhällskroppen, Brutus Östlings Symposion, 2015. www.miun.se/forskning/kalendarium/disputation-i-historia-glenn-svedin. [27-04-2016].
12. I original stod det såhär (kursiverade feta ord är utbytta): ”Att konstnärer och kulturutövare går samman, gör gemensam sak och samarbetar är inget nytt. Men runt om i Europa och i Sverige börjar man nu prata om det självorganiserade som en vital kraft och en viktig part. Så i höstas inledde vi på Kultur i Väst arbetet med att ta reda på om det finns något intresse för att starta och driva ett kluster för själv­organiserade, bland de fria utövarna i regionen. Vad är det och skulle ett sådant kluster kunna spela någon roll i vår region? Vad är ett kluster för det självorganiserade och behövs det något? Det är de små självorganiserade konstverksamheterna som ofta står för det första steget i det konstnärliga ekosystemet genom snabba och hybrida arbetsmetoder och informella nätverk. De tar också den professionella samtidskonsten till mindre orter där ingen annan samtidskonst finns, genom deltagar­baserade projekt och ett djupt intresse för platsen. På så sätt bidrar de till både den konstnärliga utvecklingen och till samhällsdiskussionen utanför storstaden.
——Symposiet tar upp frågor kring autonomi, allmänningar och relationen mellan självorganisering och den konstnärliga praktiken. Genom att fokusera på de självorganiserades värde och nätverkspotential är målet att skapa ett sammanhang för inspiration, verktyg och möjligheter till erfarenhets- och kunskapsutbyte för flera än de direkt berörda.” Hösten 2015.
13. ”Det övergripande målet för Fead är att personer som befinner sig i en socialt utsatt position ska få ökad social delaktighet och egenmakt. Mer specifikt handlar det främst om EU- och EES-medborgare som stannar kortare tider i Sverige.” www.esf.se/Documents/Våra%20program/FEAD/Utlysning/Utlysning%20Fead%202015.pdf. [10-05-2016].
14. Den 1 april, 2015 skrev jag i ett sms till en av de jag brukar dansa tango med: ”För mig handlar det om att möta andra (en vän, en man, en danspartner) som också har visioner, som fattar att vi inte är (endast) instrumentella för varandra – bara ska tillfredsställa vardagens behov – utan är skapande varelser. Det finns en dimension som går utöver just det vi gör tillsammans (det är skillnaden mellan att ta danssteg och att dansa!). Jag har alltid tänkt så med dig – det är kul så länge det varar. Men det skapar ju bara tomhet! Istället för att det öppnas möjligheter och fortsättningar. En annan människa får inte bli instrumentell – i min moral – då objektifierar jag denne. Jag tappar fullständigt meningen med livet om jag skulle göra så. Och äventyret i att möta en annan människa. Allt det som pågår som kan upptäckas (det osynliga, det sinnliga, det jag inte förstår, det som jag bara anar…) – det som gör att jag kan skapa mig själv också! Och det är inte romantikertänk, det är människa-tänk! Att inte objektifiera varandra, människor är organiska varelser. Patriarkatets synsätt på kvinnan är objektifiering och att vägra gå med på det är att gå till människan. Men jag finner mig insnurrad i dessa vävar av maktstrukturer, som lindar in och om mig i andra…”
15. www.story.aftonbladet.se/rumanien. [27-04-2016].
16. ”That I am an agent, but also a plant; that much that I did not make goes towards making me whatever I shall be praised or blamed for being; that I must constantly choose among competing and apparently incommensurable goods and that circumstances may force me to a position in which I can’t help being false to something or doing something wrong; that an event that simply happens to me may, without my consent, alter my life; that it is equally problematic to entrust one’s good friends, lovers, or country and to try to have a good life without them – all these I take to be just the material of tragedy, but everyday facts of lived practical reason.” Martha Nussbaum, The Fragility of Goodness. Luck and ethics in Greek tragedy and philosophy, Cambridge University Press, 1986. s 5.
17. Maria Larsson, professor i psykologi, Stockholms Universitet säger att luktsinnet är det äldsta av våra fem sinnen. Det hjälper oss bl a att uppleva trygghet. Hon har studerat sambandet mellan lukt, minne och känslor. Känslorna i ett doftminne är mer kraftfulla än syn- och hörselminnen speciellt från barndomen.
18. Hannah Arendt, Människans villkor, översättning Joachim Retzlaff, Daidalos, 1998 [1958], s 17.
19. Den karibiske poeten och kulturteoretikern Édouard Glissant uttrycker sig på ett liknande sätt:
——”De all-männingar jag talar om förhåller sig tvärtom till en intuition som kan upplevas överallt, den är spridd över ytan och tillhör det i världen som inte låter sig utforskas och de oändliga tillstånd det skapar, en ’universellt’ erkänd och utspridd men mycket partikulärt upplevd intuition, som breder ut sig och framträder på alla platser, och främst liknar det skiljaktigas poetik. En poetik som förlitar sig på intuitionens oändliga uttryckssätt och förmåga att komma närmare andra intuitioner, närmare Relationen, närmare det olika, som delar med sig av sina livskrafter.” Edouard Glissant, Relationens filosofi. Omfångets poesi, övers Christina Kullberg och Johan Sehlberg, Glänta, 2012, s 35.
20. Hon ger exemplet: ”En person som svälter och en person som fastar har samma sorts funktion i fråga om näringsintag, men de har inte samma förmåga, för personen som fastar kan välja att inte fasta men den svältande personen har inget val.” Martha Nussbaum, Främja förmågor; en modell för mänsklig utveckling, översättning Emelie André, Karneval förlag, 2013, s 34.
21. Nussbaum, Främja förmågor, s 33.
22. Nussbaum, Främja förmågor, s 34.
23. Trinh T Minh-ha, Någon annanstans, här inne, övers Göran Dahlberg och Elin Talje, Glänta, 2012, s 94.
24. Martha Nussbaum lägger i sin bok fram en förmågemodell som ”insisterar på att det politiska målet för alla människor i ett land borde vara detsamma: alla borde komma över en viss tröskelnivå av kombinerade förmågor, inte i betydelsen av påtvingad funktion utan i betydelsen av reell frihet att välja och agera.”, Främja förmågor, s 33.