4.1 Politiskt väntrum
1.
Gatorna transporterar flöden av kroppar. Människor i ständig rörelse, in i och ut ur sociala aktiviteter. En pågående koreograferad social dans. Och där, skymtar jag mellan gående ben, knäböjande kroppar i olika positioner, på asfalten, som bokstaverar ordet nöd. Hur får kropparna sin grammatiska form?1)”For Aristotle the soul designates the actualization of matter, where matter is understood as fully potential and unactualized”. Judith Butler tolkar Aristoteles De Anima, i sin bok Bodies that matter, Routledge, 2011, s 32. Kroppen är materia. Butler menar att materia inte uppträder utan det schematiska: form, gestalt, uttryck, och syllogism. Kroppen uppträder i en viss grammatisk form inom en maktdiskurs genom historien.
Givaren står och den som tigger knäböjer och det sker på den centrala gågatan i Stockholm, i den fria rörlighetens Europa, de fria rörelsernas Europa. I Kent Sjöströms avhandling om skådespeleri skiljer han på handling och aktivitet: ”Min utgångspunkt är att kroppen såväl utanför som på scen är intentionell, även om en kroppslig aktivitet som ofta anses vara oavsiktlig, inte omedelbart låter sig förstås med hjälp av denna term.”2)Kent Sjöström, Skådespelaren i handling; strategier för tanke och kropp, Carlsson, 2007, s 151. Han menar att det inte finns oavsiktliga rörelser, däremot finns rörelser vilkas avsikter är omedvetna för den som utför dem. Gränsdragningen beror på varför en viss handling görs, och det kan förstås då en aktivitet sätts in i ett sammanhang, inte på rörelsen i sig (vilket tydligt visas i Ioana Cojocarius film som beskrivs i paragraf 8 nedan). Knäståendet kan ses som en böneställning där någon ödmjukar sig inför något större, men också som ett vädjande och uthärdande inför något som drabbat och drabbar – systematiskt.
2.
Den 14 februari 2013 fanns en fet rubrik på en halvsida i DN: ”Jag står inte ut längre med att se tiggarna på gatan”.3)dn.se/debatt/stockholmsdebatt/var-finns-ambitionen-att-hjalpa-stockholms-tiggare. [27-04-2016]. Kerstin Vinterhed skriver i artikeln: ”För det är ju så, det är en ömsesidig förnedring både av den som tigger och av den som ger – eller inte ger. Av den som – i likhet med mig själv och de flesta här i landet – har varit med om att bygga upp ett samhälle där tiggeri och allmosor ersatts av rätten till bistånd,” men har vi inte i så fall också varit med och demonterat den rätten? Hon skriver: ”en förnedring av”, och det handlar om att de som tigger och de som förväntas ge förnedras av ett system, en ekonomisk och politisk matris.4)Matris är en mall som producerar strukturer (mönster, innebörder, betydelser bortom det öppna budskapet, handlingar, händelser och andra mänskliga sammanhang). Men vad är detta för mall? I den värld som upplevt atombomben, den växande klyftan mellan u- och i-land, miljöförstöringen och den kapitalistiska medvetandeindustrins fördumning pågår diskussioner om hur kunskap produceras, skriver idéhistorikern Sven-Eric Liedman och han poängterar: ”För Marx är det självklart att de stora omvälvningarna har att göra med förhållanden som ligger bortom människors medvetande. Medvetandet skapar inte historien. I förhållande till de stora processerna är individerna med sina kalkyler och beräkningar tillfälligheter. […] Historien genomströmmar våra liv. Strömmarna går under ytan.” Sven-Eric Liedman, Humanistiska forskningstraditioner i Sverige, Norstedt, 1978, s 48–54. Hon står inte längre ut, men var ska hon ta vägen? Hon tar vägen ut i språket, säger, skriver, berättar. Hon tar vägen ut i språket och in i det politiska. Hon har den makten, tillhör den kultur som ser det som självklart att ens egen röst kan påverka rådande politik. Ändå vittnar hon om att hon känner maktlöshet. Hur ska hon handla? Hon kan inte förstå vad det är som sker omkring henne, med henne och i relation till de som tigger.
Inte heller jag står längre ut med min egen maktlöshet, jag räcker inte till, kan inte omfatta, handlös står jag inför dig. Vem är jag om jag inte ger, hur ska jag göra, är jag ensam finns det flera som jag, kan jag bli mindre maktlös genom att bli ett vi?
Det är många som vittnar om att de inte uthärdar och inte språkar, som inte tilltalar, samtalar, åtalar. Vad skulle det göra med mig om jag inte skulle göra bilder, skulle sluta säga och beskriva det jag ser runtomkring mig? Vad skulle det göra med mig om jag ignorerade de som tigger? Vad gör det med mig då jag inte ger till den som frågar efter att få?5)”Since my aim is to ask about the relationship between what tragedy shows and what we find intuitively acceptable”. Martha Nussbaum, The Fragility of Goodness, (Aeschylus and practical conflict), Cambridge University press, 1986, s 26. Det oroar mig, men är det bara en självisk oro? ”To combat the resistance of language you must keep on talking, my analyst said”, skriver Anne Carson. Oavsett vad jag känner att jag inte står ut med så tillhör jag den hegemoniska ordning som har kommunikationsföreträde i samhället och som gynnas av det system som råder och som jag också i någon mån accepterar, är ”anställd av”. Den som tigger talar visserligen, men bara efter tilltal från den som är inkluderad i samhället. Endast medvetenhet om klyftan i sig är inte det jag söker. Jag omformulerar frågan. Vad skulle det göra med mig om jag ignorerade tiggandet?
Jag är fördömd om jag ger och fördömd om jag inte ger. Jag står inte ut med att vara med i detta ”vi”! Vad gör det med mig? Med min kropp, med mitt sinne? Jag ingår i en kollektiv rörelse med mitt handlande, jag får svar som jag inte kan vara utan, får frågor som jag inte kan handla utan, inte ignorera, vare sig jag tar emot eller inte. Jag vill faktiskt inte stå ut, för faktum kvarstår oundvikligen att det jag möter med alla mina sinnen inte är en bild, det är inte en idé, det är en delad tillvaro. Det är en tragedi. Mönstret av människans villkor. ☞
Jag finner mig utföra nya gester som inte känns frivilliga – de är inte frivilliga, ändå är det min kropp, jag, som utför dem. Jag försöker förstå vilken struktur som borde kollapsa för att göra tillvaron begriplig och hanterbar igen.6)”Art will mediate and adorn, and develop magical structures to conceal the absence of God or his distance. We live now amid the collapse of many such structures, and as religion and metaphysics in the West withdraw from the embraces of art, we are it might seem being forced to become mystics through the lack of any imagery which could satisfy the mind.” Iris Murdoch, The Fire and the Sun, Clarendon Press, 1977, s 88. ”Obsession shrinks reality to a single pattern”, skriver Iris Murdoch och beskriver vidare hur föreställningar behöver kardas isär till tankar igen för att se vad som verkligen är åtskilt och möjligen återigen kan ses hänga samman.7)Murdoch, s 79. Men hur? Tore Nordenstam föreslår mig ett sätt att se: ”Uttrycken är tillsammans med sina mönsterfall inflätade i verksamheter, som i sin tur har sin bestämda plats i den helhet som vi kallar för en kultur eller livsform.”8)Citerat från ett seminarium med filosofen Tore Nordenstam och Ingela Josefsson, professor i arbetslivskunskap, i kursen Kunskapsfilosofi 2, DI, Stockholm, 22 mars, 2013. Är den som tigger ett mönsterfall? Vilka mönster ritas i de urbana rummen i städerna? Hannah Arendt skriver: ”Eftersom denna väv av relationer […] alltid är förhanden innan handlandet sätter igång, kan den handlande nästan aldrig förverkliga sina mål i den rena form de ursprungligen föresvävade honom. Men eftersom handlandet består i att trä in sin egen tråd i en väv som man inte själv vävt kan det frambringa historier med samma självklarhet som tillverkningen framställer ting och föremål.”9)Hannah Arendt, Människans villkor, övers Joachim Retzlaff, Daidalos, 1998, s 250. Det som frustrerar mig och möjligen också andra, är att de med sin fråga om att få, att få dela, faktiskt trär in sin tråd i väven, därav min fråga till den som tigger: Hur blir du framgångsrik? Det är en fråga som i situationen synliggör en omöjlig ekvation. Som Sara Stridsberg uttrycker det: ”Att tigga gör den som ingenting äger och som ber om en allmosa och det är en helt språklig angelägenhet som blir till en världslig angelägenhet (din hustru eller din make tigger inte om hon eller han ber om en smörgås, du tigger inte om du ber din chef om löneförhöjning). Tigger gör den som är utan rätt, ett husdjur tigger, den vars krav kan betraktas som illegitimt.”10)Sommar i P1, 21 juli, 2011, www.sverigesradio.se/sida/avsnitt/126264?programid=2071. [27-04-2016]. Citatet har jag fått mailat till mig av henne och citerar med hennes tillstånd. I detta sammanhang går det att förstå vad Kent Sjöström menar då han skriver att hans utgångspunkt är att kroppen såväl utanför som på scen är intentionell. Den tiggande vill med sin kroppsställning nå framgång med tiggandet, en förbättring. Tiggandet sker i en samhällsstruktur, i ett politiskt system och möjligtvis kan en förbättring ske för den tiggande – men räcker det? Vad för slags förändring efterfrågas och krävs av de som utbrister att de inte längre står ut? Hur blir du en framgångsrik tiggare i Sverige? – tiggandet såväl som givandet är gester där något utbyts, relaterande gester i en urban miljö. I ett system som till slut blivit ironiskt mot människor. Den frustration som Vinterhed utropar – ”jag står inte ut!” – har också jag.
Och jag undrar hur stor del av mig som är en kugge i maskineriet, min undran kommer aldrig att få ett svar men min undran är ett energifält, mellan polerna egenmakt och maktlöshet. Min undran gestaltas i min hållning.
3.
En sak som sammanför mitt tillvägagångssätt med Carina Reichs och Bogdan Szybers projekt ”Persondesign” (vilket jag redogjort för mer ingående i kapitel 2) är skam och skuldkänslor inför den tiggande. Det är en av drivkrafterna till projektet, skriver de på sin projektsajt.11)www.reich-szyber.com/blog/portfolio/tiggarlordag-persondesign/. [20-04-2016]. Det finns en socioekonomisk skevhet med projekt som våra, då en privilegierad konstnär finansierad med skattemedel gestaltar en interaktiv situation med någon som saknar dessa privilegier. En situation i vilken den ena parten inte, eller knappt, deltar i diskussionen i visningsrummet (vare sig på en blogg eller i den vita kuben eller i något annat rum). I båda våra ”undersökningar” finns det ett ”vi” som ställer frågor kring ett problem som dels ligger utanför men också ”känns i kroppen” och inte enbart som känsla utan även fysiskt, i kroppens gester. Jag kallar det för min sociala kroppslighet. Sara Ahmed beskriver hur det kan uttryckas i ens kropp: ”The very physicality of shame – how it works on and through bodies – means that shame also involves the de-forming and re-forming of bodily and social spaces, as bodies ’turn away’ from the others who witness the shame.”12)Sara Ahmed, The Cultural Politics of Emotion, second edition, Edinburgh University Press, 2004, s 103. Detta ”vi” ingår i samma system och båda projekten utgår från liknande frågeställningar. En kan säga att vi har samma ramverk – den politiska diskursen i Sverige. Och att vi har reagerat på ett liknande sätt som Vinterhed, i reaktion och aktion. Sara Ahmed skriver om hur skam kan kännas som att en blir exponerad och samtidigt försöker dölja, skyla över handlingen. Det är som en blir bevittnad medan en misslyckas, blir synlig men inte är beredd på att synliggöras. ”To be witnessed in one’s failure is to be ashamed: to have one’s shame witnessed is even more shaming. The bind of shame is that it is intensified by being seen by others as shame.”13)Ahmed, s 103. Dessa känslor kan triggas i en givande-till-tiggande-situation, det handlar om att jag är delaktig i den rådande ekonomin, som subjekt är jag del-aktiv i det system som orsakar fattigdom. Författarna till artikeln ”EU-migrantdebatten som ideologi” beskriver hur ett ekonomiskt system – såsom det svenska välfärdssystemet – ger upphov till en moralisk ekonomi.14)”Den moraliska ekonomin säger att nyckeln till sociala rättigheter är och bör vara medborgarskap och arbete.” Johan Örestig, Hanna Bäckström och Erik Persson, ”EU-migrantdebatten som ideologi; Rättigheter, skyldigheter och ansvar i den kapitalistiska välfärdsstaten”, Fronesis, nr 52-53, 2015, s 243. www.umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:898734/FULLTEXT01.pdf. [02-05-2016]. De hänvisar till att skuldbegreppet spelar en central roll i den abstrakta, politiska gemenskapen.15)Örestig, Bäckström och Persson, s 246. Ett påstående som de hänvisar till den amerikanska statsvetaren Kathleen Arnold, Homelessness, Citizenship, and Identity, Suny Press, 2004. Det är en reaktion. ”So when we recognise ourselves as shamed, that self-identification involves a different relationship of self to self and self to others from the recognition of ourselves as guilty”16)Ahmed, s 105., skriver Sara Ahmed. Både artikelförfattarna: Örestig, Bäckström, Persson och Sara Ahmed noterar dessutom att reaktionen också kan uttryckas så att den upplevda skulden speglas – i försvar för de obehagskänslor som upplevs: ”In shame, the subject may have nowhere to turn.”17)Ahmed, s 104. Örestig, Bäckström och Persson beskriver det som att: ”När någon misslyckas med att göra sin del, eller anklagas för att låta bli, förvandlas förväntningarna på reciprocitet raskt till en oinlöst skuld – en sorts moralisk hållhake som ger borgenären en potentiell maktposition.”18)Örestig, Bäckström och Persson, s 245.
Men Sara Ahmed finner en öppning; medan skuld refererar till att ha gjort fel kan skammen öppna en intim relation med mig själv, skulden ifrågasätts med skammen: ”I may be shamed by somebody I am interested in, somebody whose view ’matters’ to me. As a result, shame is not a purely negative relation to another: shame is ambivalent.”19)Ahmed, s 105. Att känna skam och skuld kan också vara ett sätt att inte acceptera sakernas tillstånd och låta det bli en motivation till att gestalta de frågor en har, Vinterhed genom att skriva, Reich & Szyber genom sitt deltagande-performance och jag genom att ställa mina frågor om inför vilka bilder de tiggande tigger och inför vilka bilder de givande ger till de tiggande.20)Se vidare resonemang om maktordning i kapitel 5.1. ”Privata affärer i det offentliga rummet” paragraf 5. En ny gestaltning börjar sakta att formuleras inom mig. Vad finns det för bilder som skapar denna maktlöshet?
4.
Jag vet inte vem du är. Jag visar genom mitt handlande upp en bild av mig själv, men bilden liknar inte mig. Jag böjer mig ner, nej min kropp böjs ner, mot dig, jag vill egentligen inte, jag vill att du reser dig mot det som pressat ner dig. Det finns en struktur som talar genom mig, som äger en del av min blick, som styr min kropp.
Strukturen eller matrisen framträder i bilden i och med de tiggandes verksamhet. Jag ser olika rutmönster runtomkring mig.
Relationen mellan den rumsliga och den sociala situationen är inte tillfällig. Vår transaktion på gatorna, i städerna, är inte tillfällig, den följer både rumsliga och sociala mönster.
Hur kommer det sig att det finns så många sittande kroppar på gatorna i städerna? En del är tiggande, en del bedjande, en del sjungande och en del tycks bara sitta med en mugg framför sig. Vilka politiska intressen binder kroppen i en sådan ställning, de många kropparna i olika variationer av ställningar: sittande, knäsittande, ej uppresta i gatuklimatet, den natur som är med och bestämmer hur våra kroppar kan röra sig, positionera sig, uttrycka sig. Jag känner mig tilltalad av dem, men också närmast åtalad av den matris som håller kroppar i denna position.21)”Rather, we find ourselves born into communities in which the available ways of acting are largely laid out in advance: in which human activity takes on different […] ’forms of life’ […] and our obligations are shaped by the requirements of those forms.” Stephen Toulmin, The Hidden Agenda of Modernity, Cosmopolis, 1990, s 23. Det galler vars osynliga vertikaler och horisontaler träs genom kroppar och gör dem maktlösa. De fattiga kropparna finns inte bara fysiskt på gatan utan också i de stående och gående människornas sinnevärld, i språkandet som aldrig tystnar – in i kroppar, genom, ut. Matrisen styr oss upprättstående – och gående – och vi rör oss i flöden tillsammans, vi uttrycker oss tillsammans, liksom bisvärmarna, vi svärmar om och kring, riktade av attraktioner och begär.
Den som ligger på knä på gatan i fem minusgrader med sina händer mot den iskalla marken följer inte med i svärmen, ligger envist kvar. Jag känner henne i min kropp, jag vill inte gå därifrån. Det kunde varit min mamma.
Var och en av oss gående och upprättstående skulle kunna röra oss framåt och ställa oss bredvid de böjda och inte flytta på oss. Vi skulle kunna sluta att gå, att röra oss i flödet, vi skulle kunna stanna kvar bredvid de som redan tystats, exkluderats. I väntan, uthärdandet, skulle matrisens osynliga trådsystem förlora sin spänst, slacka av, kollapsa? Är det en sådan demonstration som skulle bryta det pågående språkandet? Som när tusen invånare i Dharavi, Asiens största slumområde, tar ett steg ut ur sina hem och med sina kroppar blockerar stadens flöden genom att sätta sig ner och fasta.22)12 juni, 2012. www.dnaindia.com/mumbai/report-dharavi-residents-stage-anti-govt-protest-1701162. [27-04-2016]. ☞
Jag skickade en fråga till en av mina unga vänner, 26 år, som arbetat mycket med aktivistverksamhet i Sverige. En fråga om vi som har makt, vi upprättstående, skulle kunna genomföra en tyst, fysisk, synkroniserad vilje- och kraftaktion av stadens alla upprättgående kroppar som solidariskt placerar sig vid de sittande kropparna. Jag var nyfiken på om hon skulle se det vara en möjlig aktion på stan. Hon svarade såhär:
”Hej Cecilia, min spontana reaktion är att det vore en bra aktion. När jag tänker lite till försöker jag sätta mig in i hur det skulle kännas att vara en person som tigger och så kommer det en massa andra och sätter sig bredvid, jag är inte säker på hur det skulle upplevas, man får väl göra tydligt att det handlar om en protest. Sak två som jag tänker på är gentemot vem aktionen är riktad, den pågående språkligheten kanske, hur kan man skruva åt det, hur kan man komma längre i det? Ibland är jag lite fyrkantig men jag brukar försöka checka av a) vad gör det man gör för dem som man vill göra något för/vars situation det är man protesterar mot/de som får ta de värsta konsekvenserna av den ordning man protesterar mot? b) mot vad är protesten riktad och når det man gör fram dit? Så att det inte enbart blir något som gör något med de som är involverade i själva protesterandet (om det inte är det som är syftet, det kan det ju vara ibland), typ hur krokar det i den konkreta situationen och vad gör det med den konkreta situationen, vad lämnar det efter sig? Jag brukar också tänka: ‘vad riskerar jag som protesterar’? Mycket grovt tänker jag att ju mer desto bättre, men det behöver ju inte vara så heller. En väldigt konkret sak som skulle kunna hända om man genomförde en flash mob enligt ovan är kanske att de som tigger tror att folk gör narr av dem/parodierar/använder dem till något och att de som går förbi tänker “vad är det för jävla aktiviststollar/konstnärstokar” och bara blir ännu mer fastlåsta och sura. Det är ett worst case scenario, men spontant tänker jag som sagt att det vore en både spännande och bra sak som utförd på “rätt” sätt skulle kunna skapa en glipa eller rubba något. Hälsningar Karin.”
Med andra ord skulle det kunna vara en intentionell handling av sociala kroppar i en samhällskropp för att påverka det politiska skeendet, men hur och i vilken riktning, alltså hur kan maktlöshet vändas till konstruktiv handling?
5.
Tiggarna själva är och visar redan facts on the ground, de utför en politisk handling, de språkar genom tystnad; genom (performativt) kroppsspråk. Det är ett passivt motstånd; ett slags politics of waiting, som tiggarna uttrycker, en framtvingad demonstration. En demonstration som handlar om och är ett uttryck för en pågående passiv arbetslöshetsverksamhet. En demonstration av ett utanförskap som påvisar hur ett Vi exkluderat ett Dom. Deras tiggande verksamhet riktas till alla förbipasserande, oavsett maktposition, hudfärger och genus; den demonstrerar för oss – som är arbetande eller har möjlighet till att söka arbete – och gör oss delaktiga i ett betvingande, i en politik som har exkluderat vissa. ”Och för ett enda svindlande ögonblick sätts en hel världsordning i fråga, det är mycket vardagligt och försumbart, en människas utsträckta hand. Det händer hela tiden och överallt, du glömmer den och du kan inte glömma den, handen.” säger Sara Stridsberg i sitt radioprogram.23)Sommar i P1, 21 juli, 2011, www.sverigesradio.se/sida/avsnitt/126264?programid=2071. [27-04-2016]. Citatet har jag fått mailat till mig av henne och citerar med hennes tillstånd.
Det är nästan så att ett ”vi” skapas av denna demonstration, att en känner sig tillhöra en annan kategori, som en kanske inte tänkt på innan. Men jag, såväl som den tiggande människan på gatan, är båda del av Europas samhällskropp. Den som tigger är på olika vis exkluderad från att tillhöra: från skola, arbete, sjukvård och annat som borde tillhöra och annat som brukar ingå i en samhällsgemenskap. Fattigdom är ett politiskt tillstånd och det politiska tillståndet berör alla. Det som sker på gatorna synliggör inneboende systemfel i den europeiska politiken. I spänningsfältet mellan den enskilda nationalstatens system och EU:s vidmakthålls ojämlikheter mellan enskilda människor.
6.
Den 21 augusti, 2013, går jag förbi denna kvinna på Götgatan, som så många gånger innan. Hon är en av de jag intervjuat tidigare med Laura som tolk och vi hejar bekant. Nu har hon skaffat en hundvalp. Vi utbyter några ord, jag klappar hundvalpen och stannar ett tag. Jag frågar om jag får fotografera henne med sin hund. Då reser hon sig, hon vill visa vad den lärt sig. Hunden lyder hennes olika kommandon, lägger sig, sätter sig och får beröm och en godbit.
Hierarkin blir tydlig; hon står upp och matar sin sittande hund, jag står upp och ger henne pengar där hon sitter. Vi, våra kroppar, hur våra gester utförs, är mönsterbildande. Vi är bilder i ett mönster som fortsätter att bildas. Efteråt vet jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen med alla mina motstridiga känslor som uppstått i den här interaktionen och jag går upp på vinden och målar.24)Jag utbildades som målare, gick två år på Hovedskous förberedande skola i Göteborg, där målade vi modell varje dag. Därefter kom jag in på måleri på Valands konsthögskola 1986-91, men jag målar inte ofta sedan dess, det har blivit i någon period då jag behöver bearbeta upplevelser, eller minnas, eller då det är den mest relevanta framställningstekniken i ett projekt. Jag behöver engagera hela min kropp, dukens storlek motsvarar min längd och bredd med utsträckta armar, rörelsen aktiverar mig fysiskt och mentalt. Jag minns hur jag – för många år sedan – målade kroki och att det var först när jag kände efter i min egen kropp hur modellen stod, härmade hen fysiskt, som jag kunde teckna modellens kropp. Utvecklar krokiträning empatisk förmåga? Kanske till en del, det handlar mindre om att se sig själv i den andra kroppen och i hens situation än om att finna den andras kroppslighet i min. Det blir inte en målning av en hierarkisk ordning, inte av hur vi figurerar i en struktur, utan det blir ett ansikte – något är speciellt för varje individ – hennes ansikte – men ändå inte; genom min tolkning.
När jag betraktar målningen efteråt, ser jag olika sinnesstämningar reflekteras i ansiktet. Det har blivit en ickelinjär berättelse berättad i bilder lager på lager – som en film där alla bildrutor, frames, visas samtidigt – och då målningen är klar slutar filmen, men målningen blir inte klar, den fortsätter i betraktaren som uppfattar några skiftningar för varje gång hen ser den, och alla dessa gånger blir också en film – utan slut – en fyrdimensionell målning.
Jag fortsätter måla, då och då, under några månader. På den mörka vinden blir duken det enda fönstret och samtidigt min projektionsyta. Det blir inga fler ansikten, det blir kroppar som bugar, trycker, pressar, nedåt eller uppåt.
Louise Bourgeois skriver att när hon gör skulpturer söker hon inte en bild (”image”), hon söker inte en idé. Hennes arbete handlar om att återleva ett förflutet och ge det en fysisk form. Det hon i nuet säger med sina skulpturer är vad hon inte kunde eller förmådde göra i sitt förflutna. Hon talar om en rädsla som hon gör upp med, att hennes arbete är exorcism snarare än att framställa skönhet. “Fear is a passive state, and the goal is to be active and take control, to be alive here and today. The move is from the passive to the active […] since the fears of the past is connected with functions of the body, they re-appear through the body. For me, sculpture is the body. My body is my sculpture.”25)Louise, Bourgeois, Deconstruction of the Father, reconstruction of the Father, Violette Editions, 1998, s 357. Hennes ord ger resonans i mig. De målningar som växer fram förvånar mig, men jag kan känna igen mig i dessa, de uttrycker också min kropp och mina känslor.
Jag är alltid rädd, för vad som kommer att hända då bilderna kommer att falla, de bilder som skyddar mig. Men de står i vägen nu. När något tas bort, finns det något annat då? Vad?
7.
”Den blinde tiggaren” är en av huvudkaraktärerna i Arne Dahls kriminalroman Blindbock, som ”ser på sitt alldeles egna vis”.26)Arne Dahl, Blindbock, ljudbok, Albert Bonniers, 2013. Han kommer från Sarajevo, han är en av de utrensade romerna, nu köps han av föreståndaren på hemmet för att dra in pengar på tiggeri. Han köps av människohandlare. Och en av poliserna har en blind son. Den blinde sonen får pappan att se. Det finns ett inre seende som den blinde har utvecklat, det slags seende som kan vägleda. I en visuellt späckad värld utvecklar människor ett selektivt seende, vars och ens intuitiva blick. Vi ser varandra också med den blicken. Teologen och före detta ärkebiskopen KG Hammar säger till mig i ett samtal: ”På något sätt kan man vara ännu mer medveten om någons närvaro då man stänger av sin blick. Jag orkar inte se… den människan kan man vara mycket mer medveten om än de andra.”27)K-G Hammar och jag hade ett samtal om tiggare i Lund 21/11, 2013.
8.
Genom att byta positioner, utföra gester som är knutna till betydelser som representation och makt visar den rumänsk-svenska konstnären Ioana Cojocariu hur den tiggande handlar i ett socialt mönster. I filmen Kropp – Erfarenhet – Kunskap ber Ioana en tiggande kvinna lära henne att ligga på sina knän.28)Konstnären Ioana Cojocariu filmade ”Verket Kropp – Erfarenhet – Kunskap” 2013. Det utgår från en pedagogisk situation där läraren – en kvinna som tigger på gatan i Sverige – instruerar och lärlingen – konstnären Ioana Cojocariu – utför.
——Lektion #1, en instrueras att titta åt sidan, men aldrig titta upp.
Lektion #2, en instrueras att andas, lyfta bröstet och se framåt.
Lektion #3, en instrueras att snabbt neutralisera motståndaren, vara bestämd och aldrig be om ursäkt. Kan en förstå strukturen om en följer instruktionerna? Vad utgör kroppslig kunskap i olika former av arbete? Vad är relationen mellan ekonomi, smärta och avslappning? Har det privata, istället för att vara politiskt, blivit ekonomiskt?” www.verkligheten.net/2014/11/kropp-erfarenhet-kunskap/. [27-04-2016]. Hon instrueras på ett torg hur hon ska göra för att benen inte ska somna, att inte se de förbipasserande i ögonen och vad hon ska tänka på så att hon kan hålla ut.
I nästa avsnitt av filmen blir hon instruerad vad gäller samma position av en yogalärare. Hon visar här hur samma gest får olika betydelse och värde beroende på social situation. I det första fallet är det en gest som utförs i gaturummet i syfte att få pengar, i det andra sammanhanget är det en gest som hon gör och betalar för av fri vilja. Hon uppmärksammar betraktaren på hur våra gester är invävda i sociala sammanhang och är värderade därefter. Vilka sociala värderingar är det som pressar ned den gamla kvinnan på knä på en snöig, kall gata? Det är våldsamt.
När Ioana visar hur samma position i ena fallet utförs som en gest av nöd (se bilden ovan) och i det andra fallet som en gest som utförs frivilligt i syfte att vara välgörande för kroppen – i yogaövningarna – visar hon också hur sociala kroppar uttrycker det normativa i gester; hur de gestaltar normen.29)Ett exempel är att sitta med korslagda ben, vilket görs i vissa kulturer vid måltider och i andra kulturer ses som en yogaposition.
I det tredje avsnittet av filmen låter hon en polis träna henne att fälla en hotande person till marken. Kanske vill hon visa maktlösheten i att möta orättvisa och inte kunna avhjälpa det. När hon lärt sig tekniken fäller hon polisen till marken – hon demonstrerar egenmakt och intentionell handling. Hon har lärt sig att kunna hantera en situation som enligt hennes bedömning kommer att kräva denna reaktion. Att uppleva ojämlikhet kan vara att uppleva att ett brott begås, det vill säga att ojämlikhet implicerar ett brott – mot jämlikhet – men det finns ingen polis, ingen representant för lagen, som kommer att hjälpa till att åtgärda detta brott. Valet står då mellan maktlöshet – sociala kroppar som blir instrumentella i en viss maktordning – eller egenmakt.
9.
Frågan – vad pressar ner mannen (i röd jacka på första fotot) på knä på en iskall gata? – ställs till det sociala sammanhanget, till de förbipasserande såväl som till mannen själv. Jag får svaret av en annan av de som tigger, George, som bor i perioder, tillsammans med åtta andra, i tillfälligt uppbyggda skjul i Sverige. Han berättar – för Laura och mig – om hur han försöker hantera sin tillvaro:
G: We stay here in winter too, what can we do? In Romania we have a house, but we have no work, no social help, the minimum wage is 120 Euro I don’t think you can raise 3 kids, have a five-person family on 120 Euro/ month. So yes, it is better here, we collect cans. We survive! If any of us has a problem back home, we collect money together, we all help out and we always send money home to our children, to our families.
L: So all your children are in Romania?
G: Of course! You cannot come here with kids and live in a hut. You struggle by yourself, you are a grownup, but why put children through this? And anyway, here the social workers will pick them up immediately. You cannot raise children under these conditions.
L: Did you try to get help?
G: I went to T-Centralen to ask, handed in my ID-card, all my papers, filled in the papers, and they told me to wait for their call. It’s been five months since then… I also applied at the Solna immigration center, to get an address and work, I went there together with a woman from the Skanstull center, she spoke for me in Swedish, filled in her address on the papers, and… nothing happened. No call. It’s difficult.30)Ljudupptagningen är transkriberad av tolken Laura Chifiriuc och är delvis återgiven. Hela transkriberingen finns i avhandlingssajtens arkiv.
George vittnar om ett strukturellt våld. Hur ska jag lyssna på George? För jag har inga liknande erfarenheter personligen. Vad binder oss samman som sociala kroppar? Idéhistorikern Michael Azar skriver om risken att domesticera det potentiellt okända genom att inordna det i en redan befintlig diskursiv ordning. ”I en diskurs som till exempel vilar på stränga dikotomier – förnuft eller känsla, gott eller ont, civiliserad eller barbarisk, frihetskämpe eller terrorist etc – kommer varje företeelse att urskiljas, definieras och fastställas som antingen det ena eller det andra. Ett tredje gives icke.”31)Michael Azar, Vittnet, Glänta, 2008, s 46. Det tredje är ”någonting intersubjektivt som träder in mellan subjektet och varat”, detta tredje är diskursen som är grundvalen för om vi kan se och uppfatta saker och ting på samma sätt. ”Vi har inte först en erfarenhet och sedan dess uttydning, de kommer samtidigt.”32)Azar, s 45. Michael Azar menar att ”Det är först där erfarenheten saknar namn – som den blir stum, det vill säga förstummar henne och får henne att famla efter ord.”33)Azar, s 43. Citatet föregås av ”[…] hur kan vittnet veta vad ett begripligt vittnesmål beträffande en viss erfarenhet är om hon inte redan känner till hur ’man’ borde tolka erfarenheten? Kanske måste […] vi snarare föreställa oss att namnen redan är henne mer eller mindre givna och att det är dessa som betingar erfarenhetens utformning.” Jag står inte ut! utropar Vinterhed och famlar efter referensbilder – som inte finns – i den språkliga gemenskapen.34)Azar: ”Det är inte å ena sidan subjektet och å andra sidan objektet: det är diskursen som anger hur relationen mellan de båda skall upplevas och levas”, s 43. Hur vittnar en om det som det saknas ord för? Fenomenologen Sara Ahmed vill visa hur handlingar är reaktioner, i den meningen att det vi gör är format av kontakten vi har med andra.35)Ahmed, s 6. Sara Ahmed grundar sin teori på bland andra den franske sociologen och filosofen Émile Durkheim för vilken emotioner inte är något som kommer inifrån den individuella kroppen, utan är det som håller ihop eller binder samman sociala kroppar.36)I The Cultural Politics of Emotion ansluter sig Sara Ahmed till de sociologer och antropologer som hävdar att emotioner – snarare än att ses som psykologiska tillstånd– kan ses som sociala och kulturella praktiker. Hon beskriver Durkheims resonemang om hur individuella ideér och tendenser kommer till oss ”from without”. Durkhem argumenterar för hur sociologi handlar om ”recognising constraint”: ”Most of our ideas and our tendencies are not developed by ourselves but come to us from without” (The Rules of Sociologial Method, 1966, s 4). Han presenterar en teori om emotioner som en social form och som exempel hur folksamlingar kan generera emotioner som inte anknyter till individuell ”self-expression” (jämför med swarm theories). Ahmed, s 9. Emotioner skapas också av något, är orienterade runt något, involverar en hållning ”on the world” eller ett sätt att gripa ”the world”.37)Ahmed, s 7. ”Emotions are intentional in the sense that they are ’about’ something: they involve a direction or orientation towards an object (Parkinson 1995:8). The ’aboutness’ of emotions means they involve a stance on the world, or a way of apprehending the world”. Hon beskriver emotioner som rörelser där kroppar orienterar sig mot varandra, såväl som från varandra. Emotioner kan beskrivas som en kraft eller kraftfält mellan sociala kroppar i samhällslivet. Alltfler vittnesmål ges i detta kraftfält. Georges berättelse är också en berättelse om smärta. Vittnesmål om smärta behöver vi ta personligt. Men inte ens våra närmaste kan känna vår egen smärta. Har jag brutit benet och du hör min smärta men aldrig har erfarit ett brutet ben själv, kan du inte förstå hur det känns. Du kan visserligen lyssna på vad jag säger men kanske mer på hur jag uttrycker mig. För emotioner skapas i närvaro av någon annan, de formar oss och formar också det vi är i närvaro med.38)Ahmed, s 7. Ett vittnesmål kan förstås av en annan människa på samma sätt som det omöjliga kan förstås. Sara Ahmed uttrycker det så här: ”Our task is instead to learn how to hear what is impossible”.39)Ahmed, s 35.
4.2 Om Kropp på gata
1.
Jag vill göra bilder av det jag som givare fysiskt känner – att tiggandet utmanar givandet. I ett samtal med teaterforskaren Kent Sjöström ber han mig visa hur jag rör mig i relation till de som tigger. När börjar kroppens gester beteckna det som inte sägs? Han visar mig sedan sin association – kroppsligt utryckt – en position han demonstrerar på gatan; han lägger sig i en slags omöjlig position – det går inte att ligga så länge, det är obekvämt och utsatt – och jag fotograferar honom. Det utvecklas snart till en idé om att blanda in fler människor: vad skulle andra göra? Jag tänker mig att det skulle kunna bli en fotodemonstration på sociala medier. Det är så Kropp på gata börjar.
Dagen efter visar jag fotot och berättar om samtalet för en vän och han vill också delta.
2.
Jag formulerar en inbjudan, som inleds så här: Kropp på gata är en pågående fotodemonstration av och med givande människor. Jag upplever ett avstånd, närmast en avgrund mellan mig och de som tigger. Överhuvudtaget känns det som att gatans atmosfär har förändrats de senaste åren; något har hänt i det sociala klimatet som känns påtagligt men som likväl inte riktigt definierats. Är det solidariteten, berörbarheten…? Projektet handlar om att ge konkretion och gestalt åt en fråga som är lika vanlig som den är omöjlig att besvara: ”Hur känns det?”
Kropp på gata inleddes i januari 2013 och har genomförts på olika platser och i skilda sammanhang i Sverige. Deltagarna har bjudits in via mejl eller dagstidningar där det står att det är fritt att delta. I samband med en utställning görs ett labb i den staden, dessa foton blir också del av utställningen.40)Ett urval av fotona i Kropp på gata – cirka 25 stycken – har visas som en serie i en rad utställningar 2014–16. Se dokumentation: www.ceciliaparsberg.se/how-do-you-become-a-successful-beggar-in-sweden/ [27-04-2016].
Fotona genereras i ett labb där deltagarna tänker och associerar i bilder och gester kring den distans mellan politiska verkligheter som tiggeriet och giveriet synliggör dagligen på gatorna i den fria rörlighetens och migrationsflödenas Europa.
Gatan är en politisk arena. På gatan syns effekterna av en rådande politik, men gatans liv påverkar också politiken. Hur jag agerar och tar gestalt påverkar mönster i gatans koreografier. Jag blir min kropp mentalt medan jag utför gesten men i gesten är jag inte bara min fysiska kropp, jag är också den som får min kropp att utföra gesten, jag handlar och jag blir sedd på ett visst sätt.
Kropp på gata gestaltas i tre scenrum: gaturum, visningsrum för konst, och sociala medier.
Under varje fotografi står personens namn, titel, eventuell institution och stad, för att visa den agerandes identitet och vad hen representerar i samhället. Efter labbet publiceras fotot på en projektsajt.41)Fotodemonstrationen började november 2013. Fotona har förmedlats vidare på en särskild sajt och knutits till tidigare och framtida improvisationer med ett växande antal deltagare, i skrivande stund pågår Kropp på gata. På sajten finns även en kort text om idén. www.ceciliaparsberg.tumblr.com. [27-04-2016].
3.
Varje workshop inom ramen för Kropp på gata är annorlunda, men genomgående undersöker vi tillsammans när kroppens gester börjar beteckna det som inte sägs, och social kropp i relation till samhällskropp.
De deltagande ombeds dela en berättelse om en upplevelse, ett möte eller ett tillkortakommande, ett utbyte eller kanske motsatsen, med en tiggande. Följande är ett eget exempel: Jag står vid bankomaten och tar ut pengar, en äldre kvinna som sitter och tigger sträcker ut sin hand, hon vill ta mig i handen och hälsa. Min hållning är återhållsam, avvaktande, tveksam, men jag tar den, hon för våra händer mot sin panna, jag strävar emot, hon ber mig inte om lov, det känns skamlöst, gränslöst. Jag stoppar handen i min byxficka, fingrar på mina slantar – det generar mig – jag släpper mynten i hennes mugg. Hon tackar.
Jag ber dem beskriva hur det känts att ge, mentalt, vilken gest de hade och hur det kan uttryckas. Därefter ber jag dem visa för sin samtalspartner hur de rört sig i relation till den tiggande och att ta fram en speciell gest som de gjort, hade de positionerat sig, haft en viss hållning? Jag ber sedan var och en att behålla känsla, gest och hållning som de har funnit och inte försöka rätta till eller bli fri från den. Vi gör en koncentrationsövning som jag kallar social närvaro, det handlar om att känna delaktighet i en social grupp – fortfarande med den egna sinnesstämningen eller känslan. Övningen syftar till att – på ett kroppsligt och sinnligt sätt – relatera till omgivningen i gaturummet. Den egna känslan kopplas till en social kropp i gaturummet som i sin tur ingår i en samhällskropp.42)Övningen görs stående, i cirkel. Jag improviserar övningen och det kan bli ungefär såhär:
—Ta ett par djupa andetag och känn din egen kropp. Om du gör denna övning med halvslutna eller slutna ögon så kan du koncentrera dig bättre. (15 sek) Känn på din känsla, din upplevelse av din interaktion med en människa som tigger i den upplevelse du nyss berättat om. Har du en bild av hur ni rörde er i relation till varandra? – rörelsen finns i kroppens minne. (10 sek)
—Kroppshållning påverkas av intention. Känn din intention. (10 sek)
—Behåll skeende, känslor och intention under hela övningen, även om det är vagt så stanna kvar vid det. (10 sek)
—Stå kvar där du är och skissa – genom att visualisera – en rörelse och en position för dig själv, du har tjugo sekunder på dig.
—Känn närvaron av dina grannar till höger till vänster om dig. Ta lätt kontakt med dina grannar, rör vid varandra. (15 sek) Din kropp är en social kropp.
—Känn omgivningen, den miljö du står i och känn samhällskroppen. Vi är del av samhällslivet, ett pågående samhällslevande, med vår egen känsla, vår sociala kroppslighet som kan ta kontakt med andra. Ta några djupa andetag i din egen takt och känn alla dessa kroppsliga och mentala dimensioner samtidigt. Du kan också skaka loss om du blivit stel. (10 sek) Öppna ögonen, berätta för din granne vad du känt, vilka tankar du har. Ni har 10 minuter.
—Byt och berätta för någon annan, 5 minuter.
—Byt till en tredje och berätta för varandra ordlöst. Håll upp händerna framför er, sätt era fingrar mot varandra och berätta genom rörelser.
—Välj en plats i gaturummet där du ska utföra din gest eller position, själv, två och två eller fler. Tillsammans i vår sociala grupp finns ingen censur men vi förhåller oss till det som sker och till andra i gaturummet.
Gränsområden i samhällslivet laddas med emotioner. Laddningar som går överstyr, utanför, vid sidan av – är allt detta en produkt av rådande system? Nej, det är jag som laddar och uttrycker.
Deras performativa akt sker sedan i det offentliga rummet och dokumenteras. Improvisationerna i gaturummet är snabba, det hela förutsätter ett visst tempo som jag försöker upprätthålla. Jag vill inte att deltagarna diskuterar för mycket kring det som ska göras, om en tänker och pratar för mycket om den gest en ska göra är det lätt att tappa den fysiska kontakten och självcensuren riskerar att inträda – såhär kan jag väl inte göra… Men om det uppstår ett samtal som handlar om att utveckla improvisationen så saktar jag ner tempot, jag lyssnar in vad som sker i gruppen och leder. Vid ett tillfälle märkte jag att hela gruppen ville agera tillsammans och då ledde jag dem till att utföra denna gest.
4.
Framför jag mig själv? Spelar jag mig själv? Låter jag mig själv framföras? I mitt adresserande av dig – betraktaren – försöker jag röra mig bortom mina begränsningar och gör mig beroende av ditt svar, och när det händer uppstår en ny bild, skapad av oss.
Tillsammans med deltagarna vill jag komma åt den gestaltande akt som inte ämnar beskriva en bild utan gör något i den omgivning i vilken gesten utförs. Jag vill alltså inte att deltagarna ska säga ”Jag kommer att lägga mig på gatan som ett skådespel för din kamera”. Kropp på gata ska heller inte förstås som ett performance som dokumenteras med en stillbildskamera. Det handlar om att finna en rörelse ur en subjektiv erfarenhet, en mental och kroppslig upplevelse av en social situation, och att utföra den i en ny miljö och skapa en ny bild.
I gruppens gemenskap kan kroppen osäkras, vi kan arbeta med de sociala normer som vi uttrycker kroppsligen – den sociala osäkerhet som uppstått med det ganska nyanlända tiggandet. Hur ser ett kroppsligt uttryck ut för till exempel brist på uppnått resultat eller maktlöshet? ”Performance använder aktörens kropp för att säkerställa relationen mellan subjektiviteten och kroppen i sig; performance använder kroppen för att rama in den brist på vara som utlovas av och genom kroppen – det som inte kan framträda utan ett supplement”, skriver Peggy Phelan.43)Se Inledning, Läsanvisning och Peggy Phelans diskussion om det performativa i Cindy Shermans självporträtt som fotografier som genereras ur hennes ”försök att få kvinnokroppen att framträda, att något annat läggs till förutom kroppen.” Peggy Phelan, ”Performancekonstens ontologi: representation utan reproduktion”, skriftserien KAIROS #7 Postkoloniala studier, Raster förlag, 2002, s 216. Deltagarna i Kropp på gata utforskar platsen de befinner sig på och hur deras kroppar talar med platsen. När några av deltagarna vill agera tillsammans prövar de positioner genom att balansera sina kroppar i relation till varandra.44)Se fotografier av balansakter vid Medborgarplatsen, Stockholm och andra vid Korsvägen, Göteborg. Publiken är de som vid tillfället för uppförandet rör sig på platserna.
Vi reflekterar och undersöker erfarenheten av att vara en människa i förhållande till en annan i handlingen att utföra givande i relation till den som utför tiggande. Det är en handling som är sammansatt av en mängd intentioner, viljor och affekter. Var och en har sin sammansättning. Men var och en är samtidigt dessutom en aktör i en samhällskropp och utför giveriet och tiggeriet som transaktioner i ett system. Situationen kan benämnas som ett spektakel – La Société du Spectacle för att använda Guy Debords titel.45)Sven-Erik Liedman föredrar den franska originaltiteln framför den svenska ”Skådespelssamhället” och skriver: ”Debord sätter spektakelsamhället i samband med kapitalismens utveckling och hävdar att människan i ett sådant samhälle lider av obotlig alienation. I spektaklet ser Debord förnekelsen av det verkliga livet. Hela tillvaron har blivit tömd på sitt innehåll och den enda kompensationen blir spektaklets narrbilder av en hållbar gemenskap mellan människor, meningsfulla arbetsuppgifter och en sund självkänsla.” Sven-Erik Liedman, Stenarna i själen: Form och materia från antiken till idag, Albert Bonniers, 2006, s 401. Guy Debord skrev boken 1967, han var drivande i den konstnärliga rörelsen Situationisterna, som jag finner aktuell igen, särskilt i situationen tiggande-givande och de berättelser som kommer fram hur både tiggande och givande upplever situationen. (Se kapitel 2). Konstnären och teoretikern Bojana Cvejic beskriver den nära kopplingen mellan performance, bild och representation: ”In my imaginary exercise of a theoretical pamphlet in 2015, Debord would be ready to substitute ’performance’ for ’image’ and ’representation’. A ritualized motion based on the psycho-social power of embodiment provides the affective-experiential ground of persuasive expression for the performances of the self. ”46)Citatet är från hennes presentation som föreläsare på TRANSLATE, INTERTWINE, TRANSGRESS!, ett symposium mellan koreografi, filosofi, konst och poesi med föreläsningar, föreställningar och fester på Moderna Museet och MDT. 11.6 2015–13.6 2015, Stockholm. Kropp på gata är en deltagande performance som handlar om att iscensätta och pröva kraften hos den affektiva kroppsliga rörelsen i en social miljö för att aktivera bilder som finns mellan oss, aktualisera dessa och möjligen generera nya.
Gator är urbana former för urbant liv. Jag lämnar en plats bakom mig och är på väg till en annan. Jag kryssar förbi andra, stannar upp, blir en del av en kö, väntar en stund, fortsätter fram i staden. Aningen framåtlutad, i stand-by-mode, selektivt vaksam. Gatan suger upp mig i en massans sociala kropp, det är den som rör sig – inte jag. Massan formerar sig genom tysta förhandlingar, jag uppför mig, beter mig. Jag är inte sedd, inte heller osedd.
5.
Filosofen Walter Benjamin tycks, i sin tolkning av Brecht, mena att gesten som befinner sig i ett beteendeflöde – om den isoleras – kan igenkännas som ett element av ett verkligt tillstånd, samtidigt slå betraktaren med häpnad just för att gesten igenkänns men samtidigt fjärmas från flödet. ”I den episka teaterns perspektiv står därför avbrytandet av handlingen i förgrunden.”47)Walter Benjamin, Essayer on Brecht, översättning Carl-Henning Wijkmark, Cavefors, 1971, s 9.
Jag ser och jag uppfattar ditt tvång, din ofrihet, därför lägger jag mig – i anspänning – på gatan. Rakt ut och tvärs över. Jag hindrar gångvägarna med min liggande kropp, avbryter massans rörelse.
I inbjudan står det: ”När jag utför en gest är jag inte bara min fysiska kropp utan också en mental kropp. Hur jag agerar och tar gestalt påverkar mönster i gatans koreografier.” Den utförda akten blir en ny erfarenhet av gaturummet, att bryta mot det egna beteendet kan ge en insikt om den egna positionen, om sig själv i ett socialt sammanhang, to unframe the framed.
”Den viktigaste uppgiften för en episk regi är att låta förhållandet mellan den framförda handlingen och den handling som själva framförandet utgör komma till uttryck.”48)Benjamin, s 17. Detta enligt Walter Benjamin. Positionen som deltagarna uttrycker i Kropp på gata pågår i några enstaka minuter. Det kan påminna om Brechts sätt att frysa en rörelse till en annan för att ge betraktaren möjlighet att tänka kring hur vi beter oss till varandra – vare sig en beter sig mot eller med varandra sker rörelsen i relation till. Rummet ramas in med fotot.
Aktören i Kropp på gata utför sin gest för gruppen och är också medveten om att det handlar om att utföra en gest för kameran – hen blir sedd. Kameran är det offentliga öga som annars ständigt är närvarande i gaturummet, offentlighetens öga. Brechts skådespelare skulle inte förlora sig i karaktären utan snarare förevisa karaktären som en funktion av specifika socio-historiska relationer.49)”The actor must not lose herself in the character but rather demonstrate the character as a function of particular socio-historical relations, a conduit of particular choices.” Elin Diamond, Unmaking, Mimesis, Routledge, 1997. När den utförda akten i Kropp på gata, den avfotograferade gesten, visas tillsammans med en rad andra personers gester framstår beteendebrottet starkare, som en gemensam rörelse – motrörelse – som en demonstration. Därför kallar jag Kropp på gata ”en fotodemonstration”.
År 1928 satte Brecht upp musikalen Tolvskillingsoperan, en politiskt konfronterande, dokumentär teater som ifrågasätter konventionell moral.50)1934 publicerar han den marxistiska och antikapitalistiska novellen. Den översätts till 18 språk och spelas mer än 10 000 gånger på europeiska scener. Den är inte bara en opera om tiggare utan samtidigt ”en opera för tiggare”. Denna episka teater har fortsatt starkt inflytande, men för att kunna vara en politisk gärning i sin samtid behöver den ständigt omformuleras.51)Ett exempel är den spanska konstnären Dora García iscensätter The Beggar’s Opera i Munster 2007, ett uppförande hon kallar ”Theatrical production in real time and in public space ” with no clear beginning or end” www.thebeggarsopera.org. Om människan endast blir summan av alla sina sociala omständigheter, alltså om det privata inkorporeras i en social kropp och ställs i relation till samhällskropp, riskerar hen bli instrumentell för samhällskroppens syften. Eller såsom Brecht uttryckte det, hen blir materiell.
6.
Författaren och dramatikern Sara Stridsberg uttrycker sin upplevelse såhär: ”Om du låter bli att ge någonting säger du att du accepterar den rådande ordningen, gränsen mellan fattig och rik, den mellan den hjälpsökande (låt oss kalla henne för främlingen) och dig själv. Om du väljer att ge en peng har det alltid ett större värde än den ekonomiska transaktionen. Hursomhelst. Du går vidare genom staden med frågor som svarta klor i bröstet […]”52)Sommar i P1, 21 juli, 2011, www.sverigesradio.se/sida/avsnitt/126264?programid=2071. [27-04-2016]. Citatet har jag fått mailat till mig av henne och citerar med hennes tillstånd..
När deltagarna upprättar en position på gatan inför resten av gruppen och för min kamera, påminner det om ett sätt att agera som Brecht kallar Gestus. Termen gestus är relevant i Kropp på gata då den som utför sin position fysiskt samtidigt uttrycker en attityd som står i relation till de tiggandes sociala position. Aktörerna intar en position som de aldrig annars skulle inta på gatan om de inte var påverkade av just tanken på sin sociala relation till tiggarna.
Jag ber deltagarna att få fotografera och de ger mig både sin bild och sin tillåtelse – ett förtroende om att jag kan förvalta denna bild. När de ger sin bild på det här sättet osäkrar de sin position. Det handlar alltså om det jag tidigare beskrivit i min metodiska intention som ett sätt att förstöra den egna bilden av bilden; alltså den föreställda bilden (en rådande normativ bild, en kulturens bild).53)Gestaltningsprocessen i Kropp på gata följer min metodiska intention som beskrivs närmare i Introduktionen.
7.
Varje människas motivation, engagemang och handlande uttrycker en hållning, en haltung (disposition). Med hållning syftade Brecht inte bara på människans mentala inställning utan också på den konkreta kroppshållningen. Forskaren Kent Sjöström diskuterar i sin avhandling hur kroppslig och mental inställning påverkar varandra: ”För att kunna lösa en uppgift måste kroppen anpassa sig efter de omständigheter som råder. Om handlingarna beskriver vad en människa gör, så beskriver anpassningen eller adaptionen till uppgiften också hur handlingen utförs”.54)Kent Sjöström, Skådespelaren i handling, Carlsson, 2007, s 119, 236. Både tiggarens bedjande kroppshållning och givarens nedböjande gest är socialt betingade beteenden. De utgör (kropps)hållningar som bär betydelser.
8.
Distansen mellan den tiggande och givande syns och känns i gaturummet, givarens och tiggarens relaterande på gatan uttrycks ofta med distanserande gester. Det är inte endast en transaktion som sker – jag tittar på dig, kanske närmar jag mig, förändrar min position i avstånd och i höjd, förhandlar om det fysiska utrymmet till dig, vårt utrymme – mellan oss.
I Kropp på gata uppenbarar distanseringen inte ett dialektiskt förhållande utan ett nytt socialt utrymme – sedan omkring 2011 i och med de hitresta tiggande – där olika känslor sätts i rörelse, där för-hållandet behöver för-handlas. Utrymmet kan ses som ett gränsområde där bilder jag redan har hindrar mig att se och där jag behöver finna andra förhållningssätt för att skapa nya bilder. Den fysiska akten i kropp på gata är ett sätt att tänka genom och med kroppen – ”gymnastisera” bilderna. Kropp på gata gestaltar en slags verfremdungseffekt som syftar till att ge ett utrymme för betraktaren att tolka och tänka över hur det känns i gatumiljön.55)I publikationen Konstperspektiv #2, 2015, skriver Bo Berg om Kropp på gata: ”En av bildserierna, ’Kropp på gata’, skiljer sig från de andra. Här handlar det om arrangerade iscensättningar som görs tillsammans med givande. Personer ligger på gatan på ett sätt som skulle vara extremt även bland tiggande. De blir sociala skulpturer som pekar på de passerandes likgiltighet och att gaturummet inte är sig likt längre. Den här typen av bilder tas på olika platser och så kommer också att ske i Skövde.” Bo Borg, Cecilia Parsbergs utställning i Skövde Konsthall 7/3–22/5, Konstperspektiv #2, 2015.
Gestaltning:
( en fotodemonstration )
Kropp på gata
Kapitel 4: Gesterna
Noter
| 1. | ☝︎ | ”For Aristotle the soul designates the actualization of matter, where matter is understood as fully potential and unactualized”. Judith Butler tolkar Aristoteles De Anima, i sin bok Bodies that matter, Routledge, 2011, s 32. Kroppen är materia. Butler menar att materia inte uppträder utan det schematiska: form, gestalt, uttryck, och syllogism. Kroppen uppträder i en viss grammatisk form inom en maktdiskurs genom historien. |
| 2. | ☝︎ | Kent Sjöström, Skådespelaren i handling; strategier för tanke och kropp, Carlsson, 2007, s 151. |
| 3. | ☝︎ | dn.se/debatt/stockholmsdebatt/var-finns-ambitionen-att-hjalpa-stockholms-tiggare. [27-04-2016]. |
| 4. | ☝︎ | Matris är en mall som producerar strukturer (mönster, innebörder, betydelser bortom det öppna budskapet, handlingar, händelser och andra mänskliga sammanhang). Men vad är detta för mall? I den värld som upplevt atombomben, den växande klyftan mellan u- och i-land, miljöförstöringen och den kapitalistiska medvetandeindustrins fördumning pågår diskussioner om hur kunskap produceras, skriver idéhistorikern Sven-Eric Liedman och han poängterar: ”För Marx är det självklart att de stora omvälvningarna har att göra med förhållanden som ligger bortom människors medvetande. Medvetandet skapar inte historien. I förhållande till de stora processerna är individerna med sina kalkyler och beräkningar tillfälligheter. […] Historien genomströmmar våra liv. Strömmarna går under ytan.” Sven-Eric Liedman, Humanistiska forskningstraditioner i Sverige, Norstedt, 1978, s 48–54. |
| 5. | ☝︎ | ”Since my aim is to ask about the relationship between what tragedy shows and what we find intuitively acceptable”. Martha Nussbaum, The Fragility of Goodness, (Aeschylus and practical conflict), Cambridge University press, 1986, s 26. |
| 6. | ☝︎ | ”Art will mediate and adorn, and develop magical structures to conceal the absence of God or his distance. We live now amid the collapse of many such structures, and as religion and metaphysics in the West withdraw from the embraces of art, we are it might seem being forced to become mystics through the lack of any imagery which could satisfy the mind.” Iris Murdoch, The Fire and the Sun, Clarendon Press, 1977, s 88. |
| 7. | ☝︎ | Murdoch, s 79. |
| 8. | ☝︎ | Citerat från ett seminarium med filosofen Tore Nordenstam och Ingela Josefsson, professor i arbetslivskunskap, i kursen Kunskapsfilosofi 2, DI, Stockholm, 22 mars, 2013. |
| 9. | ☝︎ | Hannah Arendt, Människans villkor, övers Joachim Retzlaff, Daidalos, 1998, s 250. |
| 10. | ☝︎ | Sommar i P1, 21 juli, 2011, www.sverigesradio.se/sida/avsnitt/126264?programid=2071. [27-04-2016]. Citatet har jag fått mailat till mig av henne och citerar med hennes tillstånd. |
| 11. | ☝︎ | www.reich-szyber.com/blog/portfolio/tiggarlordag-persondesign/. [20-04-2016]. |
| 12. | ☝︎ | Sara Ahmed, The Cultural Politics of Emotion, second edition, Edinburgh University Press, 2004, s 103. |
| 13. | ☝︎ | Ahmed, s 103. |
| 14. | ☝︎ | ”Den moraliska ekonomin säger att nyckeln till sociala rättigheter är och bör vara medborgarskap och arbete.” Johan Örestig, Hanna Bäckström och Erik Persson, ”EU-migrantdebatten som ideologi; Rättigheter, skyldigheter och ansvar i den kapitalistiska välfärdsstaten”, Fronesis, nr 52-53, 2015, s 243. www.umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:898734/FULLTEXT01.pdf. [02-05-2016]. |
| 15. | ☝︎ | Örestig, Bäckström och Persson, s 246. Ett påstående som de hänvisar till den amerikanska statsvetaren Kathleen Arnold, Homelessness, Citizenship, and Identity, Suny Press, 2004. |
| 16, 19. | ☝︎ | Ahmed, s 105. |
| 17. | ☝︎ | Ahmed, s 104. |
| 18. | ☝︎ | Örestig, Bäckström och Persson, s 245. |
| 20. | ☝︎ | Se vidare resonemang om maktordning i kapitel 5.1. ”Privata affärer i det offentliga rummet” paragraf 5. |
| 21. | ☝︎ | ”Rather, we find ourselves born into communities in which the available ways of acting are largely laid out in advance: in which human activity takes on different […] ’forms of life’ […] and our obligations are shaped by the requirements of those forms.” Stephen Toulmin, The Hidden Agenda of Modernity, Cosmopolis, 1990, s 23. |
| 22. | ☝︎ | 12 juni, 2012. www.dnaindia.com/mumbai/report-dharavi-residents-stage-anti-govt-protest-1701162. [27-04-2016]. |
| 23, 52. | ☝︎ | Sommar i P1, 21 juli, 2011, www.sverigesradio.se/sida/avsnitt/126264?programid=2071. [27-04-2016]. Citatet har jag fått mailat till mig av henne och citerar med hennes tillstånd. |
| 24. | ☝︎ | Jag utbildades som målare, gick två år på Hovedskous förberedande skola i Göteborg, där målade vi modell varje dag. Därefter kom jag in på måleri på Valands konsthögskola 1986-91, men jag målar inte ofta sedan dess, det har blivit i någon period då jag behöver bearbeta upplevelser, eller minnas, eller då det är den mest relevanta framställningstekniken i ett projekt. |
| 25. | ☝︎ | Louise, Bourgeois, Deconstruction of the Father, reconstruction of the Father, Violette Editions, 1998, s 357. |
| 26. | ☝︎ | Arne Dahl, Blindbock, ljudbok, Albert Bonniers, 2013. |
| 27. | ☝︎ | K-G Hammar och jag hade ett samtal om tiggare i Lund 21/11, 2013. |
| 28. | ☝︎ | Konstnären Ioana Cojocariu filmade ”Verket Kropp – Erfarenhet – Kunskap” 2013. Det utgår från en pedagogisk situation där läraren – en kvinna som tigger på gatan i Sverige – instruerar och lärlingen – konstnären Ioana Cojocariu – utför. ——Lektion #1, en instrueras att titta åt sidan, men aldrig titta upp. Lektion #2, en instrueras att andas, lyfta bröstet och se framåt. Lektion #3, en instrueras att snabbt neutralisera motståndaren, vara bestämd och aldrig be om ursäkt. Kan en förstå strukturen om en följer instruktionerna? Vad utgör kroppslig kunskap i olika former av arbete? Vad är relationen mellan ekonomi, smärta och avslappning? Har det privata, istället för att vara politiskt, blivit ekonomiskt?” www.verkligheten.net/2014/11/kropp-erfarenhet-kunskap/. [27-04-2016]. |
| 29. | ☝︎ | Ett exempel är att sitta med korslagda ben, vilket görs i vissa kulturer vid måltider och i andra kulturer ses som en yogaposition. |
| 30. | ☝︎ | Ljudupptagningen är transkriberad av tolken Laura Chifiriuc och är delvis återgiven. Hela transkriberingen finns i avhandlingssajtens arkiv. |
| 31. | ☝︎ | Michael Azar, Vittnet, Glänta, 2008, s 46. |
| 32. | ☝︎ | Azar, s 45. |
| 33. | ☝︎ | Azar, s 43. Citatet föregås av ”[…] hur kan vittnet veta vad ett begripligt vittnesmål beträffande en viss erfarenhet är om hon inte redan känner till hur ’man’ borde tolka erfarenheten? Kanske måste […] vi snarare föreställa oss att namnen redan är henne mer eller mindre givna och att det är dessa som betingar erfarenhetens utformning.” |
| 34. | ☝︎ | Azar: ”Det är inte å ena sidan subjektet och å andra sidan objektet: det är diskursen som anger hur relationen mellan de båda skall upplevas och levas”, s 43. |
| 35. | ☝︎ | Ahmed, s 6. |
| 36. | ☝︎ | I The Cultural Politics of Emotion ansluter sig Sara Ahmed till de sociologer och antropologer som hävdar att emotioner – snarare än att ses som psykologiska tillstånd– kan ses som sociala och kulturella praktiker. Hon beskriver Durkheims resonemang om hur individuella ideér och tendenser kommer till oss ”from without”. Durkhem argumenterar för hur sociologi handlar om ”recognising constraint”: ”Most of our ideas and our tendencies are not developed by ourselves but come to us from without” (The Rules of Sociologial Method, 1966, s 4). Han presenterar en teori om emotioner som en social form och som exempel hur folksamlingar kan generera emotioner som inte anknyter till individuell ”self-expression” (jämför med swarm theories). Ahmed, s 9. |
| 37. | ☝︎ | Ahmed, s 7. ”Emotions are intentional in the sense that they are ’about’ something: they involve a direction or orientation towards an object (Parkinson 1995:8). The ’aboutness’ of emotions means they involve a stance on the world, or a way of apprehending the world”. |
| 38. | ☝︎ | Ahmed, s 7. |
| 39. | ☝︎ | Ahmed, s 35. |
| 40. | ☝︎ | Ett urval av fotona i Kropp på gata – cirka 25 stycken – har visas som en serie i en rad utställningar 2014–16. Se dokumentation: www.ceciliaparsberg.se/how-do-you-become-a-successful-beggar-in-sweden/ [27-04-2016]. |
| 41. | ☝︎ | Fotodemonstrationen började november 2013. Fotona har förmedlats vidare på en särskild sajt och knutits till tidigare och framtida improvisationer med ett växande antal deltagare, i skrivande stund pågår Kropp på gata. På sajten finns även en kort text om idén. www.ceciliaparsberg.tumblr.com. [27-04-2016]. |
| 42. | ☝︎ | Övningen görs stående, i cirkel. Jag improviserar övningen och det kan bli ungefär såhär: —Ta ett par djupa andetag och känn din egen kropp. Om du gör denna övning med halvslutna eller slutna ögon så kan du koncentrera dig bättre. (15 sek) Känn på din känsla, din upplevelse av din interaktion med en människa som tigger i den upplevelse du nyss berättat om. Har du en bild av hur ni rörde er i relation till varandra? – rörelsen finns i kroppens minne. (10 sek) —Kroppshållning påverkas av intention. Känn din intention. (10 sek) —Behåll skeende, känslor och intention under hela övningen, även om det är vagt så stanna kvar vid det. (10 sek) —Stå kvar där du är och skissa – genom att visualisera – en rörelse och en position för dig själv, du har tjugo sekunder på dig. —Känn närvaron av dina grannar till höger till vänster om dig. Ta lätt kontakt med dina grannar, rör vid varandra. (15 sek) Din kropp är en social kropp. —Känn omgivningen, den miljö du står i och känn samhällskroppen. Vi är del av samhällslivet, ett pågående samhällslevande, med vår egen känsla, vår sociala kroppslighet som kan ta kontakt med andra. Ta några djupa andetag i din egen takt och känn alla dessa kroppsliga och mentala dimensioner samtidigt. Du kan också skaka loss om du blivit stel. (10 sek) Öppna ögonen, berätta för din granne vad du känt, vilka tankar du har. Ni har 10 minuter. —Byt och berätta för någon annan, 5 minuter. —Byt till en tredje och berätta för varandra ordlöst. Håll upp händerna framför er, sätt era fingrar mot varandra och berätta genom rörelser. —Välj en plats i gaturummet där du ska utföra din gest eller position, själv, två och två eller fler. Tillsammans i vår sociala grupp finns ingen censur men vi förhåller oss till det som sker och till andra i gaturummet. |
| 43. | ☝︎ | Se Inledning, Läsanvisning och Peggy Phelans diskussion om det performativa i Cindy Shermans självporträtt som fotografier som genereras ur hennes ”försök att få kvinnokroppen att framträda, att något annat läggs till förutom kroppen.” Peggy Phelan, ”Performancekonstens ontologi: representation utan reproduktion”, skriftserien KAIROS #7 Postkoloniala studier, Raster förlag, 2002, s 216. |
| 44. | ☝︎ | Se fotografier av balansakter vid Medborgarplatsen, Stockholm och andra vid Korsvägen, Göteborg. |
| 45. | ☝︎ | Sven-Erik Liedman föredrar den franska originaltiteln framför den svenska ”Skådespelssamhället” och skriver: ”Debord sätter spektakelsamhället i samband med kapitalismens utveckling och hävdar att människan i ett sådant samhälle lider av obotlig alienation. I spektaklet ser Debord förnekelsen av det verkliga livet. Hela tillvaron har blivit tömd på sitt innehåll och den enda kompensationen blir spektaklets narrbilder av en hållbar gemenskap mellan människor, meningsfulla arbetsuppgifter och en sund självkänsla.” Sven-Erik Liedman, Stenarna i själen: Form och materia från antiken till idag, Albert Bonniers, 2006, s 401. Guy Debord skrev boken 1967, han var drivande i den konstnärliga rörelsen Situationisterna, som jag finner aktuell igen, särskilt i situationen tiggande-givande och de berättelser som kommer fram hur både tiggande och givande upplever situationen. (Se kapitel 2). |
| 46. | ☝︎ | Citatet är från hennes presentation som föreläsare på TRANSLATE, INTERTWINE, TRANSGRESS!, ett symposium mellan koreografi, filosofi, konst och poesi med föreläsningar, föreställningar och fester på Moderna Museet och MDT. 11.6 2015–13.6 2015, Stockholm. |
| 47. | ☝︎ | Walter Benjamin, Essayer on Brecht, översättning Carl-Henning Wijkmark, Cavefors, 1971, s 9. |
| 48. | ☝︎ | Benjamin, s 17. |
| 49. | ☝︎ | ”The actor must not lose herself in the character but rather demonstrate the character as a function of particular socio-historical relations, a conduit of particular choices.” Elin Diamond, Unmaking, Mimesis, Routledge, 1997. |
| 50. | ☝︎ | 1934 publicerar han den marxistiska och antikapitalistiska novellen. Den översätts till 18 språk och spelas mer än 10 000 gånger på europeiska scener. |
| 51. | ☝︎ | Ett exempel är den spanska konstnären Dora García iscensätter The Beggar’s Opera i Munster 2007, ett uppförande hon kallar ”Theatrical production in real time and in public space ” with no clear beginning or end” www.thebeggarsopera.org. |
| 53. | ☝︎ | Gestaltningsprocessen i Kropp på gata följer min metodiska intention som beskrivs närmare i Introduktionen. |
| 54. | ☝︎ | Kent Sjöström, Skådespelaren i handling, Carlsson, 2007, s 119, 236. |
| 55. | ☝︎ | I publikationen Konstperspektiv #2, 2015, skriver Bo Berg om Kropp på gata: ”En av bildserierna, ’Kropp på gata’, skiljer sig från de andra. Här handlar det om arrangerade iscensättningar som görs tillsammans med givande. Personer ligger på gatan på ett sätt som skulle vara extremt även bland tiggande. De blir sociala skulpturer som pekar på de passerandes likgiltighet och att gaturummet inte är sig likt längre. Den här typen av bilder tas på olika platser och så kommer också att ske i Skövde.” Bo Borg, Cecilia Parsbergs utställning i Skövde Konsthall 7/3–22/5, Konstperspektiv #2, 2015. |