Inför vilka bilder står tiggaren på knä? Inför vilka bilder ger jag till tiggaren? Hur ska jag hantera dessa bilder som bildmakare?

Elfriede Jelinek skriver: ”Är det en bit människa, det jag ser? Är det en bild av en människa? Är det en människa av en bild? Ja, det är en människa av en bild. Den känner jag ju igen! Nej, det gör jag inte.”¹⁾Elfriede Jelinek, Rosamunde (ur Döden och Flickan I-V: Prinsessdramer), översättning Ia Lind och Magnus Lindman, Atrium, 2011. I original: “Ist das ein Stück Mensch, was ich da sehe? Ist es ein Bild von einem Menschen? Ist es ein Mensch von einem Bild? Ja, das ist ein Mensch von einem Bild. Den kenn ich doch! Nein, doch nicht.” Vem vill vara en människa av en bild? Vill kvinnan vara en människa av mannens bild, svensken en människa av den andra nationalitetens bild, muslimen vara en människa av den kristnes bild och vice versa? Tiggaren vill inte vara en människa av den framgångsrikas bild, liksom en också kan säga att den framgångsrika inte vill vara en människa av tiggarens bild. Men så enkelt är det inte. Tiggaren vill överhuvudtaget inte tigga och givaren vill överhuvudtaget inte att tiggandet ska finnas – det är något som tiggaren och givaren är överens om.

Vi delar en tillvaro på gatorna men en avgrund står öppen mellan oss – vi delar den inte.

Hur ser jag på den som tigger? Jag ber en vän att fotografera mig då jag ger till tiggande personer medan vi går runt i centrala Stockholm under en dag. Jag vill se hur jag ser ut; min attityd bör bli synlig i mitt beteende, i min kropps gestalt. Jag undrar också hur våra gestalter ser ut i relation till varandra.

Sommaren 2011 anlitar jag en professionell marknadsundersökare som genomför en kvalitativ marknadsundersökning där givare i Sverige ger sin syn på de som tigger och besvarar frågan om hur de tiggande skulle kunna bli mer framgångsrika.²⁾En kvalitativ marknadsundersökning försöker ge kunskap om de bakomliggande attityder och värderingar som finns inom ett visst område. Den vill också ge en insikt i olika beteenden och känslor och hur de kan forma våra val och åsikter. En kvalitativ undersökning söker mönster i åsikter och värderingar. Frågorna som ställs handlar om varför människor tycker på ett visst sätt, hur det kommer sig att många väljer en viss produkt och vad som är den bakomliggande orsaken till att ett visst beteende finns. En kvalitativ undersökning ger inte svar på hur många, hur stor andel eller hur stor procent som tycker något speciellt – sådana svar ges i en kvantitativ undersökning. I en kvalitativ undersökning intervjuas ett fåtal personer och stor omsorg läggs på att de personer som intervjuas ska uppfylla de kriterier som är intressanta för undersökningen, till skillnad från en kvantitativ undersökning där representativitet är viktigt. I en kvalitativ undersökning är det endast intressant att intervjua de personer som på ett eller annat sätt berörs av ämnet som skall diskuteras. En kvalitativ undersökning görs med hjälp av djupintervjuer eller gruppdiskussioner vars längd anpassas efter behov och även så antalet intervjuade personer. En vanlig längd på en djupintervju är en timma och på en gruppdiskussion två timmar. Det blir en film. Sedan intervjuar jag tiggande människor som ger sin syn på givare. Det blir också en film. Dessa två filmer visas mittemot varandra.

Rekryteringsfirman som har anlitats av marknadsundersökaren har fått direktivet att finna tjugo människor som givit pengar minst en gång till en människa som tigger på gatan samt kan tänka sig att ge igen. Under två timmar berättar åtta personer om sitt bemötande av personer som sitter på gatan och tigger. Därefter samtalar ytterligare en grupp i två timmar.

En kvalitativ marknadsundersökning brukar genomföras i en för ändamålet specifik lokal med två rum. Så också i det här fallet: i ett rum pågår samtalen som leds av marknadsundersökaren och i ett angränsande rum sitter uppdragsgivaren – jag – bakom ett spegelglas och betraktar deltagarna.

Eva hade förklarat att det är just människors värderingar – deras känslor kring en produkt eller tjänst, känslor kopplade till en produkts eller tjänsts funktion – som hon tar fram i sina marknadsundersökningsuppdrag för företag. Eva sammanställer sedan dessa och i företagets marknadsföring av en produkt översätts de till bilder. Marknadsundersökningen filmades av Erik Pauser med tre kameror för att få med hela gruppen, samt närbilder av var och en. Det fanns dessutom en översiktskamera som lokalen var utrustad med, den är tänkt att dokumentera allt så att marknadsundersökaren sedan kan sammanställa en rapport.

Marknadsundersökaren Eva låter dem prata kring bilder som föreställer olika positioner, uttryck och gester som personer som tigger intar och utför för att få pengar. Bakom spegelglaset hör och ser jag människor uttrycka sina känslor: aggressivitet, skuld, skam, önskan att omfatta och innefatta, tro, hoppfullhet, melankoli, brist, maktfullkomlighet och maktlöshet. Även om man ger så finns det ingen som ger till alla och för det måste ursäkter uppfinnas. Alla handlar de om hur tiggare kan hållas på avstånd. Den ena strategin avlöser den andra. Det ställs höga krav på tiggaren i fråga om känslighet inför situationen. Synsättet på tiggarna är att ”de ska göra rätt för sig”. De ska på något sätt förtjäna det som givaren ger.

En mängd bilder av tiggandet och de tiggande framträder i diskussionerna.

– Sen tror jag att det är en del, oftast ungdomar, som bara är lata som sitter där med en lapp: ”Jag är hungrig” och sitter och röker och läser en tidning och pillar med sin mobiltelefon. Oftast nu är det romer. Jag har bott i Östeuropa, jag känner igen… Kanske för folk som tror att det bara är invandrare, men det är romer de flesta då, som kommer hit från Östeuropa, Rumänien och Slovakien.

– Nu när Rumänien har kommit med i EU, så är det ju lättare för dem att ta sig hit. […] Jag har rumänska vänner som säger att de är romer.

– Det är en stor skillnad om en välstruken människa kommer fram till mig och säger hej, jag har tappat bort plånboken, jag har blivit bestulen, jag måste med tåget. Det kanske jag kan köpa. Kanske. För att situationen verkar trovärdig. Om en människa som inte har tvättat sig på väldigt länge och luktar väldigt illa, ska försöka dra samma story så får det inte samma impact.

– Ligor.

– Det känns mer organiserat, det är inte den som sitter och tigger som får pengarna.

– Man sätter fram den som är mest trasig, för det vädjar ju mest.

– Utnyttjande, man tänker att det är någon som ligger bakom. […] Men den andra typen av tiggare, som är svenska, lite yngre, kanske vuxna, mellan 20 och 35 kanske, som man kan se och som troligtvis har en drogproblematik… Då tar jag fram ett äpple att erbjuda. Och det tar de nästan inte emot. Min tanke är att detta inte ska gå till något som är droger eller alkohol. ☞

När gruppdiskussionerna är klara får Eva med sig filen från lokalens över­siktskamera, den lyssnar hon igenom då hon skriver sin rapport.⁸⁾Denna rapport finns att tillgå i avhandlingssajten arkiv. Jag får rapporten några dagar senare, den är på 36 sidor. I den framgår det att en framgångsrik tiggare:

1. befinner sig i en mer eller mindre tillfälligt akut situation.
2. är aktiv – får något på grund av att personen utför något.
3. är relativt ren – en alltför smutsig person vill ingen vara nära.
4. är ”vanlig” – en person med ”vanliga kläder” som går att identifiera sig med är lätt att förstå – och får inte göra så att givaren känner sig obekväm och inte utföra några obekanta eller konstiga ritualer.
5. kan erbjuda en anledning till situationen som personen befinner sig i eller förklara vad pengarna ska användas till.

Året efter min marknadsundersökning i juli och augusti 2012 genomförde konstnärerna och doktoranderna Reich-Szyber ”Tiggarlördag & Persondesign” längs ett shoppingstråk i Stockholm. 35 personer i åldern 17 till 73 år deltog. Var och en hade ett plakat där det stod vad just de tiggde till.¹⁷⁾Följande beskrivning är från deras projektsida: ”Via annonser i bland annat Metro och Situation Stockholm söktes personer som var beredda att tigga till något de ansåg sig behöva (eller ville ge till andra). Lönen var 100 kronor i timmen och man fick behålla hälften av vad man fick in. Den andra hälften skulle gå till Persondesign. 35 personer i åldern 17 till 73 år deltog.” www.reich-zyber.com/blog/portfolio/tiggarlordag-persondesign/. ”När vi går igenom de uppgifter vi fått in så är intrycket att det mest effektiva är att tigga till något som framstår som konkret för givaren (ett tandläkarbesök, en vinterjacka, ett par skor, en present till mormor). Att uppfattas som en trovärdig medelålders skötsam man är bra. Att uppfattas som en ung, glad kvinna med framtiden för sig är också bra. De två grupper som det gick klart sämst för var de vars tiggarbudskap rörde hemlöshet eller fattigdom. Bland de tio tiggare som fick in minst på mest tid var medelåldern högre, fler var kvinnor, flera hade ’utländskt utseende’ eller kunde uppfattas som socialt utslagna.” Reich och Szyber kom fram till att om premisserna är tydliga för vad transaktionen gäller så är det viktigare än att de tiggande är faktiskt behövande – i betydelsen fattiga. Så långt sammanfaller Reich-Szybers undersökande gestaltning med min. Men marknadsundersökningen visade fler nyanser.¹⁸⁾Marknadsundersökarens rapport, http://beggingandgiving.se/referenslitteratur-artiklar/#arkivmaterial I rapporten står det också – förutom de kriterier som den tiggande önskas uppfylla – varför givarna blir besvärade om ovan nämnda kriterier inte uppfylls.

• Givarna önskar en jämlik relation.
• Givarna vill inte känna sig besvärade och obekväma.

Och detta beror på att vissa faktorer i de utländska tiggarnas kommunikation är främmande för de svenska givarna, som att:

• De använder en religiös symbolik som inte förstås, uppfattas eller gillas.
• De antar en underlägsenhet som upplevs som negativ eller direkt stötande.
• De använder sig av ett påträngande sätt eller blick för att fånga givarens uppmärksamhet eller intresse.
• För att en gåva skall vara möjlig eller att givandet ska upplevas som en positiv handling, önskar givaren att respekten för tiggaren alltid bibehålles.
• Människovärdet får aldrig ifrågasättas eller graderas, flera av givarna anser också tiggandet är en ömsesidig relation, mellan den som tigger och den som ger.

Den projektblogg som jag drivit sedan 2011 hette tiggerisomyrke.se (beggingasaprofession.eu), och med den bloggtiteln hade jag en liknande tankegång som Reich-Szyber. De tänkte i banor av att ”ta bort skamstämpeln från tiggeriet och göra det till ett jobb som andra. Samtidigt skulle företaget gå med vinst.” Kunde en tiggande bli ”framgångsrik” i Sverige”? De misslyckades med att gå med vinst; förlusten blev över 90 000 kr för projektet Tiggarlördag. ”Tankeexperimentet av att applicera en marknadsorienterad affärsdrivande modell på fenomen som nöd och en bön om allmosor, att så att säga tillåta entreprenörsmallen spilla över allt vidare ytor för våra relationer till varandra, synliggör möjligen något av vår samtid för oss alla.”¹⁹⁾www.reich-szyber.com/blog/portfolio/tiggarlordag-persondesign/. [27-04-2016]. De talar om att vara delaktig i och verka i systemet. Ett system där arbetandet är organiserat, effektiviserat och görs i vinstsyfte och utifrån ett behov att tillfredsställa behov hos konsumenten även om dessa behov inte ens funnits förut, ett behovsskapande från begär. Det finns en föreställning om ”spelets regler” om ”anpassning”. ☞

Ett uttryck som ofta används om arbeten liknande mina, även av konstnärer själva, är ”ge någon en röst”. Vare sig det är en kommentar eller en fråga innebär det en positionering från den som säger det. Men ingen kan ge någon annan hens röst, alla människor har en röst. Även om förutsättningar behöver finnas, eller ges eller uppfinnas.

Under de följande sex åren arbetade jag med en rad projekt på de av Israel ockuperade områdena Västbanken och Gazaremsan, numera Palestina, det sista var filmen ”A heart from Jenin”. Jag tvivlade då starkt på min förmåga att återberätta den händelse som skildras i filmen men så fick jag ett råd av den palestinske poeten Kefah Fanni som stannat kvar hos mig sedan dess, han sa: ”Cecilia, du kan aldrig tala för oss, men du kan ge din bild av vad du ser här”.

Filmen handlar om Ahmed, en palestinsk pojke som levde i flyktinglägret i Jenin, på Västbanken. I november 2005, 12 år gammal, sköts han ihjäl av en israelisk krypskytt. Hans föräldrar beslöt att donera sonens hjärta till andra sidan muren, till Israel. En gåva kan förändra något, när det finns någon på den andra sidan som vill ta emot den. Samah heter den israeliska flicka som nu lever med Ahmeds hjärta. För Ahmeds föräldrar lever deras son vidare genom flickan som en önskan om fred med Israel.³²⁾www.ceciliaparsberg.se/a-heart-from/. [26-07-2016]. ☞

Jag är till viss del – liksom alla – fångad i ett ramseende och det behöver utmanas. Det går att få syn på givna bilder och det går också att få syn de system som bilder görs ur och för, men aldrig helt och hållet, eftersom jag är en del av det system jag lever i. Alla bilder förmedlas med hjälp av ett ramseende, med någon typ av framing. Ett tydligt exempel på framing är när årets bild 2010 valdes ut. Den var fotograferad av Paul Hansen efter jordbävningen på Haiti, en av de allvarligaste naturkatastroferna i modern tid med uppgifter om 212 000 bekräftade dödsfall och omkring 300 000 skadade.

På bilden ligger 15-åriga Fabienne Cherisma död på ett nedrasat hustak i Haitis huvudstad Port au Prince.³⁶⁾www.dn.se/kultur-noje/paul-hansen-tog-bilden-av-fabienne. [12-04-2016]. Bilden är borttagen 27-07-2016. I efterhand blev bilden ett hett diskussionsämne på nätet – på grund av en annan bild som fångat gruppen av fotografer som samlats runt Fabienne.

Nathan Webers fotografi är ett annat exempel på framing.³⁷⁾www.prisonphotography.files.wordpress.com/2010/03/cherisma-weber-nathan-photogs-img_7645.jpeg. 12/4 2016. [12-04-2016]. Det är ett metafotografi av en situation som syftar till att visa hur foton tas. Pressetik, gränsdragningar kring bildbearbetning, om huruvida kroppar får arrangeras för en bild, om representation, allt detta griper även in i en konstnärlig dokumentär-praktik (dokumentära metoder som medieras i konstens visningsrum). Om framing skriver Judith Butler ”Det är ingen lätt sak att lära sig se ramen som gör oss blinda för det vi ser. Och om det finns en kritisk roll för visuell kultur i krigstider, är det just att tematisera den tvingande ramen, den som utför den avhumaniserande normen, som begränsar vad som går att uppfatta och till och med vad som kan vara.”³⁸⁾Judith Butler, Krigets ramar: När är livet sörjbart, översättning Karin Lindeqvist, Tankekraft, 2009, s 97. Under de år jag gjorde arbeten i palestinska och israeliska områden deltog jag i en internationell mejldiskussion som handlade om mediering och fotografens intention. Den israeliska konstnären Bracha Ettinger hade med sig nedanstående bild med en snap-shot från en israelisk check-point på Västbanken, och diskussionen handlade om dessa frågeställningar vilka ständigt bör vara relevanta även i andra situationer där makt utövas.

Fotografen Susan Meiselas reste 1978–79 till Nicaragua och fotograferade upproret mot Somozas regim. När hon är där sker en förändring av hennes bildseende ”It went beyond the question of ’Why am I taking photographs?’ or ’Who am I taking pictures for?’ It was a pivotal moment. It gradually became clear to me that as an American, I had a responsibility to know what the U.S. was doing in other countries.”³⁹⁾www.susanmeiselas.com/latin-america/nicaragua/#id=somoza_regime. [12-04-2016]. 25 år senare återvänder hon, hänger upp nitton av dessa fotografier, i ”mural size” (cirka 2×3 meter), på platserna där de fotograferats och frågar människor vad de minns från denna tid. Det blir en serie videofilmer och ljudinspelningar.⁴⁰⁾www.susanmeiselas.com/latin-america/nicaragua/#id=reframing-history. [12-04-2016]. Dessa berättelser laddar på nytt fotografierna i installationen ”Reframing history” som visats i olika konstutställningar.⁴¹⁾www.susanmeiselas.com/latin-america/nicaragua/#id=exhibitions. [12-04-2016]. I utställningen Crusading, som curatorn Jan-Erik Lundström sammanställt för Bildmuseet i Umeå och Fotografins hus i Stockholm, visades Susan Meiselas installation tillsammans med en installation av mig: ”both explore conflicts of power in a historical perspective.” www.ceciliaparsberg.se/crusading/. [12-04-2016].

Framing finns i inställningen, i intentionen innan bilden fotograferas i fotograferingsögonblicket, i hur medieringen sker, i språket, i formuleringen av förmedlarens frågor.

”Vad har du för bild av det politiska läget i Grekland?” frågar TV-reportern. Vi förstår av frågan att det inte är en person som ska avbildas, det är en kontextuell bild som förväntas och den som svarar ska ge sitt perspektiv, sin syn eller vad det nu ska kallas. En reporter skulle kunna ställa liknande frågor till den som tigger ”Vad har du för bild av det politiska läget i Sverige?” Men reportrarna gör inte det, de ställer andra frågor. De ställer frågor om de tiggandes konkreta situation, hemförhållanden, hälsa, deras etnicitet, studier, om de organiserar sig och ibland med en underton av att organisering implicerar en kriminell sådan. Frågor som skulle handla om till exempel framgång och kreativitet ställs inte heller, det finns en viss ram inom vilken reporterns frågor håller sig. På så sätt förhindras att svaret – den bild som ges – går utanför denna ram. Det är de privilegierades ramseende. Det finns också en viss ram inom vilken de tiggandes frågor håller sig. ”Tjena, en krona, please?” Det finns en förväntan på den andre. Denna för-väntan – som finns från bådas håll, de som förväntas ge såväl som de som ber om att få, riskerar att bli en frusen åskådarpositionering. Det förutsätts att vi inte kan förstå varandra.

I det här projektet har jag utgått från min upplevelse av ett icke-möte på en gata i Sverige där jag bor. Jag vill undersöka och pröva detta avstånd, närma mig: kan en omförhandling om utrymmet mellan oss ske så att de bilder som både skapar och upprätthåller avståndet kan förstöras, omförhandlas – så att nya kan göras? Problemet är att det redan finns en massa bilder i vägen.

Ett år efter att Susan Sontags bok Regarding the pain of others publicerades (1993) började Judith Butler skriva de essäer som 2009 ges ut i boken Frames of war: When is Life Grievable? Där diskuterar hon Susan Sontags bok och bland annat den kritik Sontag fick för att hon sa att fotografierna från Abu Ghraib var fotografier av ”oss”. Det fanns de som menade att det påståendet ”[…] återigen var det slags självupptagenhet som paradoxalt och smärtsamt ersätter reflektion över andras lidande.” Men det hon frågade var ’”huruvida policyn som denna administration driver, och hierarkierna som utvecklas för att genomföra den, är av det slaget att den gör sådana handlingar (av tortyr) sannolika. Sedda i detta ljus, är fotografierna ’oss’.”⁴²⁾Butler, s 96.