5.1 Privata affärer i det offentliga rummet

Laura kommer hem till mig en vecka senare. De här samtalen har fått mig att tänka om, säger hon och fortsätter beskriva hur hennes bild av dessa människor var då hon bodde i Rumänien. När hon först såg dem här avfärdade hon dem, men nu när de pratat med varandra blir hon ”touched” – vi pratar engelska med varandra. Hon vill fortsätta, hon vill veta mer.

På tunnelbanan på väg ut till Högdalen berättar hon att hon förstår deras koder, både sådant de säger och i deras gester. Denna gång har vi andra frågor. Efter en hälsningsceremoni och utbyte av cigaretter börjar Laura prata med dem. Denna gång översätter hon direkt till mig. Jag får inte filma, men ljudet får vi spela in. Jag håller kameran under armen med linsen riktad nedåt.

Laura: What do you think a Swedish person should understand about your situation, why is this happening?

George: I tell you what’s happening – people tend to take one after another, like sheep. For example, I used to know some guys, they went to France with 60 Euro in their pocket (the plane ticket), they stayed two weeks there, whatever they have been doing, they came back home with 320 Euro in their pockets. People see this and what do they think – “Let’s go there too, it’s better, we could find work, make some money”… one after another…

L: How did you find this place and make it your home? Did you search a long time?

[Young man]: We found it quite hard, but it’s a very good spot. We take this path through the forest and get out directly at the train station.

[Woman]: We live in these huts, what can we do…

L: And in winter?

[Group]: The same. Yes.

[Woman]: The rents are too expensive. How could we have that kind of money? We go and beg, the men search for work. They work as day laborers in constructions, pavements…

L: How is it in comparison with Romania?

[Woman]: It’s better. Don’t you know the situation in Romania? It has become a laughingstock, good for nothing. Some can manage, but three quarters of the Romanians are gone. In Romania we lost our jobs, we have nowhere to go, no work. You cannot even find hourly work, you could at least work with digging the ground before, at least it was something.

G: Don’t film me, I don’t want to spread rumours in Romania… Youtube… Maybe somebody sent you? … Actually it would be good for somebody to help us, speak for us, at least to help some of us to go back home, or give us work… I see they give work to others, Arabians for example, Moroccans, they bring them to the social centers, give them homes, and us… They hear we’re Romanians – since we have a European visa and can come and leave whenever we want, they don’t give us any chance to get work. They’re very racist with us. Some Swedish people help us by giving us half a Euro or a Euro, something to eat, but it’s helpless as long as the rest is leaving us aside, ignoring us. ☞

En dag, under en lunch med min bäste vän började jag plötsligt gråta. Han blev förvånad och frågade varför. Jag försökte ringa in olika orsaker men lyckades inte hitta någon som jag kände var sann och träffade brännpunkten i mig. Han förstod inte, och skapade sig en egen förklaring som handlade om att X varit dum mot mig. Dagen efter kom jag på det, det handlade om de filmningar jag gjort i veckan: möten med människor som tigger på Götgatan i Stockholm och i deras läger i Högdalen. Jag och tolken Laura hade gjort en mängd intervjuer, samtalat och försökt förstå hur det kommer sig att de kommer till Sverige och tigger men framför allt: Hur har de tänkt sig att de ska lyckas och hur blir de bemötta? Helt enkelt: Hur går det? Hur tänker, känner och agerar de? Hur ser deras tillvaro ut? Dessa filmningar hade gått djupt in i mig, och fått mig att se på mitt eget leverne, att känna på rädslan för det okända, smutsiga, jobbiga, misären. Jag framstod – i jämförelse – som oerhört lyckad, renduschad, uppklädd – jag kände ingen skuld, det var något annat, sorg.

Jag står inför ett system som – liksom de flesta system, eller om det nu är samma, runt om i världen – orsakar att människor behöver tigga. Det är inte den som tigger som gör mig maktlös, inte att stå inför den andre, det är inte huvudproblemet. När handen sträcks fram ser jag att människor bjuder på mat, kläder, pengar, ger burkar, vantar, jordgubbar… Det är insikten om situationen som helhet som är mig övermäktig, jag kan inte hantera den.

Den 28 december 2013 publiceras en artikel av statsvetaren Bo Rothstein på DN debatt.⁶⁾www.dn.se/debatt/darfor-bor-vi-gora-det-forbjudet-att-ge-till-tiggare. [27-04-2016]. Han föreslår en ny lag, ett förbud att ge till tiggare. Han är övertygad om att ”ett förbud mot att ge till gatutiggare skulle tvinga fram mera omfattande strukturella stödinsatser för att verksamt bistå denna utsatta grupp.” Och han menar att ”ett förbud måste följas av någon form av sanktioner om det alls skall ha någon effekt, och att straffa dessa svårt utsatta, socialt utslagna och uppenbart nödlidande människor strider mot vår humanitet och rättskänsla. Samtidigt måste det stå klart att mera allmosor och fortsatt gatutiggeri inte kan vara lösningen på dessa människors sociala misär.”

Jag läste de 129 kommentarer som fanns till Rothsteins artikel på DN:s sajt. I en av dem står det: ”Tiggaren som ber om allmosor behöver ju detta för att få sina grundläggande mänskliga behov, såsom mat, tillgodosedda för dagen. Är det inte lite väl starkt att stå och se på när den enskilda tiggaren svälter bara för att jag som bemedlad medborgare tycker att detta är bästa sättet att få politikernas uppmärksamhet?” (masse, 09:42, 28 december 2013)

Finns det något historiskt underlag när det gäller fattigdom, att nöden tvingar fram rättvisa? Eller är det ett önsketänkande, en ideologisk konstruktion? Om att ge blir ett brott tar då samhället ansvar för att ge eller inte? Alltså hur ska gränsen mellan välgörenhet, solidaritet och välfärd dras? Det verkar vara de frågor som Rothstein vill väcka eller snarare provocera fram. ”På samma sätt kan en se på den som ger allmosor till gatutiggare, det vill säga som en person som bidrar till en annan människas sociala underordning och förnedring för att tillfredsställa något slags behov av att känna sig rättfärdig.” Rothstein vill diskutera giveriet, hur givandet ska gå till. Tiggeriet som en verksamhet förutsätter giveriet som en annan verksamhet. Det är här det blir intressant men tyvärr försvinner Rothstein i medieskugga då människor och medierna inte vill fortsätta den diskussionen.

Hur ska lagen – om ett sådant förslag ska genomföras praktiskt – konkret ringa in vad som är tiggeri? Här dras också en gräns mellan givaren och den som tigger. Om kontakten mellan den som ger och den som tigger blir kontrollerad av lagen, vad händer då med det individuella ansvaret för den egna handlingen? Är det inte vars och ens frihet att välja vem en vill ge till? Frågeställningarna visar hur komplex situationen är att hantera.

Rothstein skriver vidare: ”På samma sätt som att den som aldrig så generöst betalar till prostituerade (och kanske dessutom behandlar dem väl) likväl anses klandervärd, måste den som bidrar till den fortsatta sociala förnedring som gatutiggandet utgör också betraktas som klandervärd.” När han drar en parallell till förbudet att köpa sexuella tjänster, den lag som instiftades 1999 så verkar han inte göra skillnad mellan att köpa en sextjänst och att ge till en människa som tigger. Det framstår väl magstarkt, men kanske måste även den frågan ställas, frågan om syftet med givandets handling: vilka skäl driver en sexköpare och vilka skäl driver en att ge till en som tigger? ☞

Susanna Alakoski beskriver politik som ett hantverk och ”demokratin en praktisk gärning förankrad i människors sociala vardag.”⁸⁾Susanna Alakoski, Oktober i fattigsverige, Albert Bonniers, 2012, s 178. Hon påminner läsaren om att inga människor är frivilligt fattiga och att fattigdom är ett politiskt tillstånd.⁹⁾Alakoski, s 178. EU:s 28 medlemsländer har en befolkning på drygt 500 miljoner invånare. 2013 publicerar Eurostat uppgifter om att 115 miljoner uppskattas vara i riskzonen för fattigdom och social exkludering.¹⁰⁾”People at risk of poverty or social exclusion by broad group of citizenship (population aged 18 and over)”. Se tabellens översta rad: ”European Union (28 countries)” 2013 var siffran 22,9 %. Females 24 % and Males 21,6 %. www.appsso.eurostat.ec.europa.eu/nui/show.do?dataset=ilc_peps05&lang=en. [27-04-2016]. Demografiska uppgifter om EU:s befolkning har jag hämtat från: www.ec.europa.eu/eurostat. Demography report – 2015 edition. [27-04-2016]. Susanna Alakoski har en formel för hur det kan gå om allt ansvar läggs på den enskilde att hjälpa sin nästa ”Allmosor = staten minus ansvar.”¹¹⁾Alakoski, s 151.

Konstnären Renzo Martens tar i sitt verk ”Enjoy Poverty”¹⁶⁾Renzo Martens är en konstnär som för närvarande bor och arbetar i Bryssel, Amsterdam och Kinshasa. Martens blev känd för sina kontroversiella dokumentärer Episod I (2003) och Episod III: Enjoy Poverty (2008). 2010 tog Renzo Martens initiativ till Institute for Human Activities (IHA), som inledde ett gentrifieringsprogram i den kongolesiska regnskogen.
——Episod III, även känd som Enjoy Poverty, är en 90 minuter lång filmdokumentation av Renzo Martens arbete i Kongo. I en episk resa konstaterar filmen att bilder av fattigdom är Kongos mest lukrativa exportvara, som genererar mer intäkter än traditionella exportvaror som guld, diamanter eller kakao.
——På www.renzomartens.com/episode3/film [06-07-2016] står det: “Mitt i ett etniskt krig och obarmhärtigt ekonomiskt utnyttjande, sätter Martens upp ett frigörelseprogram som syftar till att lära de fattiga hur de kan dra nytta av Kongos största ekonomiska resurs: fattigdomen. Kongolesiska fotografer uppmuntras att vända det som är hinder till verksamhet; att börja ta bilder av sitt eget krig och katastrof och sälja dessa till bildbyråerna och på så vis konkurrera med utländska reportrar.” Men precis som med de traditionella exportvarorna får människorna som skaffar fram råvaran – de fattiga som filmas – knappast några fördelar av det. upp välgörenhets­industrins befästande av en kolonial maktordning. Han ger också konkreta, om än ironiska, förslag på hur de fattiga själva kan förändra situationen, hur deras blick och foton av sin egen levnadssituation skulle kunna bli en del av den bildproduktion som idag är i händerna på västerländska intressen. Filmen visar bland annat hans försök att utbilda fotografer i Kongo. Hans pedagogiska försök misslyckas. Och försöket framstår i filmen som ett ifrågasättande av huruvida de som tjänar pengar på att publicera bilder egentligen har något intresse av att förändra den rådande maktordningen. Martens har en tes som han iscensätter, men när det gäller bildproduktionen verkar det tveksamt om han verkligen driver sin tes hos till exempel mediebolagen och reportagetidskrifternas inköpare. Martens är alltså inte särskilt framgångsrik i att förändra de fattigas situation, men han är framgångsrik i att visa mig och övrig konstpublik hur dokumentation av andra kan förstärka rådande maktordning trots dess syfte att upplysa. Hur Kongo fortfarande sitter i ett kolonialt grepp och hur komplicerat det är med välgörenhet, som helt kan missa sina mål eller till och med motverka de som ska hjälpas.

Hur fri är då konstnären, journalisten och andra som medierar bilder av fattiga och andra utsatta? Renzo Martens exponerar hur estetiken är en del av matrisen, västvärldens bildmediering av den fattige i tredje världen. Martens film har gett upphov till diskussioner i olika konstforum där människor är ömsom upprörda över hans cynism, ömsom beundrande av den retorik som speglar en kolonial maktstruktur. För mig sätter han fingret på en objektifierande och kolonial attityd genom att föreslå att objektet/den andre talar och tar utrymme att berätta om sin egen situation istället för att ha uttolkare/fotografer som beskriver och tar bilder av dem.

Martens säger själv om sin film ”Enjoy Poverty”: ”Most documentary films critique, or reveal or show some outside phenomenon, like ’oh this is bad’, or ’this is good’, or ’this is tragic’. In this film, it is not the subject that is tragic, like poverty in Africa, it is the very way that the film deals with the subject that is as tragic. So that’s why it’s a piece of art, because it deals with its own presence, it deals with its own terms and conditions, it’s not a referential piece. It’s autoreferential.”¹⁷⁾app.samladeskrifter.se/article/12. [2016-08-06]. I diskussionen då Erik Pauser gör sitt andra inlägg finns detta citat av Renzo Martens. Martens figurerar själv i filmen, han filmar sig själv i kolonial khakikostym på en vandring med bärare bakom sig, och han låter sig också filmas då han undervisar en grupp människor i hur de kan fotografera. Det han säger är att filmen är konst just för att den behandlar den egna närvaron – hur den är gjord och dess förutsättningar. Martens säger också: ”Min film är ännu en industri som inte hjälper de fattiga.”¹⁸⁾www.tidskriftenordobild.se/nyhet/enjoying-poverty/ Citatet finns i slutkommentaren av ORD&BILD, app.samladeskrifter.se/article/12. [2016-08-06]. Han är mycket medveten om att inte heller han kan undslippa systemet. Med filmen ”överlämnar” han åt betraktaren att antingen identifiera sig med honom i den roll han spelar i filmen i fruktlösa försök att finna en utväg och en rättvisa både för de fattiga och sitt eget deltagande – eller stå utanför.

Det är frustrerande att se ”Enjoy Poverty”, den utmanar mig, för ingen kan ställa sig utanför, det finns ingen förlösning. En del av min känsla av maktlöshet – som jag också haft i flera av mina tidigare arbeten – ligger i denna insikt och den möjlighet jag ändå har att försöka exponera något av denna estetikens matris. Går det att se bakom de bilder som produceras, av västerlänningen, av kongolesen, av förövare kontra offer och andra bilder som blivit beteckningar, stereotyper, och utifrån vilka diskussionerna förs? ☞

5.2 Att bli befriad från en bild

Katarina Taikon är rom och hon föddes i ett tält utanför Örebro 1932. Hennes livsprojekt blev att förändra synen på romer: den rådande, ingrodda idén att de varken skulle kunna eller ville leva inom det moderna samhällets ramar. Hon lyckades, tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter, att tömma tältlägren som de bodde i och fick igenom rätten till skolgång. Hon anklagade aldrig välfärdssystemet, hon gav inte skuld åt de som ägde och hade, hon ville bara att alla skulle inkluderas i samhället: i rätten, i lagen och i gemenskapens berättelser, tankar, bilder, synsätt och blicken människa till människa på gatan.

1968 skriver aktivister och kulturarbetare – däribland författaren Katarina Taikon – i tidskriften Zigenaren, om: ”1920-talets rasbiologi, om regeringen Per Albin Hanssons stöd till den vetenskapliga rasismen, om svenska myndigheters önskan att bli av med romerna under samma tid, invandringsförbudet, nazismen i Tyskland, om deporteringarna och den grupp norska romer som blev nekade inresa i Norge och som sedan återfanns bland de döda i lägren. Redaktionen såg en röd linje mellan den mer rumsrena nationalismen och fascismens brott från 30-talet och framåt.”²⁸⁾Lawen Mohtadi, Den dag jag blir fri. En bok om Katarina Taikon, Natur&Kultur, 2012, s 158.

”Det tomrum som Katarina Taikon står inför när hon läser om de mänskliga rättigheterna är ett tomrum som har kommit att bestå genom tiden. Vi är många som efter henne funnit oss blicka in i det på liknande sätt som hon: håligheten mellan föreställningen att rasism är något som inte finns i Sverige, och våra egna verkligheter.”²⁹⁾www.dn.se/dnbok/zigenerska-var-borjan-pa-en-lang-kamp. [27-04-2016]. Så skriver Karolina Ramqvist. Mönstret att förvandla fattiga och skyddsbehövande människor till giriga och bortskämda romer återfinns idag i de förflyttningar som sker över Europas gränser. ☞

Betraktande som är kulturellt och sociopolitiskt betingat, synsätt som genom systematiskt användande skapar en norm – framing – kommer att innebära restriktioner för vad som kan höras, läsas, ses, upplevas och vetas. Judith Butler uttrycker det ”Detta ’inte seende’ mitt ibland seende, detta inte seende som är betingelsen för seende, blev den visuella normen, en norm som blivit en nationell norm, en som utförs i den fotografiska ramen för tortyrscenen. I det här fallet har cirkulerandet av bilden utanför scenen för dess produktion brutit sönder förnekandets mekanismer, och i sitt kölvatten spritt sorg och upprördhet”.”³⁸⁾Judith Butler, Krigets ramar – när är livet sörjbart?, övers Karin Lindeqvist, Tankekraft, 2009, s 97. Hon refererar till de foton av tortyr som togs i Abu Ghraib, ett av Saddam Husseins ökända fängelser i Bagdad där amerikanska armén 2003 uppförde det största fånglägret i det ockuperade Irak. Bilderna togs av amerikanska soldater då de förnedrade och torterade irakiska fångar och spreds över hela världen. Dessa bilder har sedermera kommit att symbolisera kriget i Irak. I en bok av Philip Gourevitch säger Lynndie England ­som var en av de som figurerade på fotona:­ ”Fotografier gör ju varken från eller till i ett krig. Det är bara så dumt alltihop. Jag menar, varför tycker regeringen att det är jag som är skurken? Regeringen lägger skulden på mig bara för att de faktiskt kan det – precis som ett lockbete.” (Standard Operating Procedure, inifrån ett krig, Atlas, 2008, s 190). Philip Gourevitch har samarbetat med filmskaparen Errol Morris som intervjuade hundratals timmar intervjuer inför sin dokumentär Standard Operating Procedure, 2008. Vitboken innebär en upprättelse för romerna. Men det är bara början. Det betyder att samtliga medborgare måste förändra något, formulera om något, uttrycka något annat språkligt och kroppsligt. Men utan erkännandet finns det inte som tanke, som bild. Erkännande ges någon. Erkännande är samtidigt mottagande av någon.

Efter att regeringens vitbok getts ut blev det vanligare att benämna de som tigger som romerna som kommer hit och tigger och variationer på det som rumänska romer som tigger eller romska migranter eller romerna som tigger – trots att det inte endast är romer som tigger på gatorna.³⁹⁾Tisdagen den 25 mars, 2014 publicerade Regeringskansliet vitboken som avslöjade 100 års historia fylld av övergrepp och kränkningar mot romer. Jag har inte mött en enda svensk medborgare som är rom och som tigger.

På forskning.se publiceras 2015 en text om tiggeriets historia i Sverige: ”– I vissa kommuner hör vi argument som påminner om dem som hördes under 1800-talet: skicka hem romerna, de är ju fullt arbetsföra människor.” Romerna har alltså blivit ”dåliga fattiga” menar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Han ser hur majoritetssamhällets attityd upprepas och hur de historiska mönstren går igen.⁴⁰⁾www.forskning.se/2015/04/14/tiggeri-genom-tiderna-ett-socialt-dilemma. [27-04-2016]. I boken Stranger shores skriver J M Coetzee om att vårt historiska vara är del av vårt nu-varande, att det är oskiljbart. Han menar att det är just den del av oss som tillhör det förflutna som vi inte helt kan förstå därför att det kräver att vi förstår oss själva både som ”objects of historical forces” såväl som ”subjects of our own historical self-understanding”.⁴¹⁾”Historical understanding is understanding of the past as a shaping force upon the present. Insofar as that shaping force is tangibly felt upon our lives, historical understanding is part of the present. Our historical being is part of our present. It is this part of our present – namely the part that belongs to history – that we cannot fully understand, since it requires us to understand ourselves not only as objects of historical forces but as subjects of our own historical self-understanding.” J M Coetzee, Stranger Shores. Essays 1986–1999, Vintage, 2002, s 15. Vi kan inte förstå oss själva i ett nu, men vi kan – utifrån vad vi gör nu – ändra vår förståelse av vårt historiska jag. Vi kan konfrontera vår förståelse av vårt historiska jag, i ett möte, med ett nu.

Jag frågar några nyckelpersoner som har regelbunden kontakt med människor som är här i Sverige och tigger hur stor andel romerna utgör och vad de anser om en sådan benämning. Min första kontaktperson, Victor Emanuel Chiorean, skriver i ett mejl till mig: ”Om en är ute efter exakt statistik av hur många procent av tiggarna i Sverige som är rumänska romer så kommer en stöta på olika hinder:

1. Den fria rörligheten gör det svårt att hantera demografiska uppgifter.
2. De individer som påstås tigga folkbokförs inte i Sverige eller i Rumänien, de åker iväg helt enkelt och återvänder när det verkligen krisar sig. Det finns alltså ingen officiell statistik som undersöker just detta. Det som finns är stickprov som olika aktörer har försökt att göra, bl.a. polisen och andra svenska myndigheter.
3. Den demografiska underrapporteringen som de rumänska romska populationerna ständigt brottas med. Enligt Rumäniens officiella folkräkningar finns det cirka 500 000 romer i Rumänien, medan EU, Europarådet och människorättsorganisationer menar att populationen snarare är 2 000 000. Det handlar alltså om en underrapportering på 75 procent. Vad detta beror på är väldigt komplicerat att besvara, men många romer vill inte identifiera sig som rom.” ☞

Artisten och samhällsdebattören Hans Caldaras är av romsk härkomst, under uppväxten förde han ett resande liv och började skolan när han var tio år. Hans skriver till mig: ”Av de rumäner och bulgarer som tigger är många romer, men det mycket viktigt att påvisa att en del från länder som Rumänien, Bulgarien, Ungern, Slovakien och Polen är icke-romer. Oroväckande att identifiera tiggeriet med romer eftersom det ökar på antiziganismen och antipatin mot romer.”

En tredje kontaktperson, född i Ungern och uppväxt i Rumänien, förklarar för mig i telefon att Rumänien och Ungern har många minoriteter som är diskriminerade och okunskap gör att det blir enklare att säga att alla är romer. Ekonomen Rickard Klerfors från organisationen Hjärta till Hjärta skriver att många av de som kommer hit och tigger är romer men inte alla.⁴²⁾Hjärta till Hjärta är en av de 41 organisationer som finns i Rumänien med svensk koppling, på deras sajt listas de övriga. http://media.hjartatillhjarta.se/2015/03/RPT-Organisationer-i-RU-o-BIU-version-2.2.pdf. [27-04-2016].

I en intervju i DN 10 februari 2015 står det: ”Hon och syskonen på plats i verkstaden är noga med att poängtera att de inte är romer, utan rudari. En kristen folkgrupp som inte talar romani men som rumänska regeringen ändå räknar som romer. De bor i byn Crovu, fem mil från Bukarest där mamman tar hand om barnen medan de försöker få in pengar till försörjningen.

– Det finns inga jobb hemma. Varken jag eller min man har jobb och det är svårt att sälja skedar för det ger inte några pengar. Jag har bara gått fyra år i skolan och har sex barn att försörja, säger Aurelia Marin.”⁴³⁾www.dn.se/sthlm/jag-saljer-hellre-skedar-an-tigger-utanfor-coop. [27-04-2016].

Det verkar alltså rimligt att diskussionen om tiggeri förknippas, men inte förväxlas, med den romska situationen. Även om en majoritet av de som bedriver tiggeri består av rumänska romer, och romerna är Europas största minoritet, så är benämningen romerna som tigger mycket problematisk, av flera skäl: för att romer i allmänhet kopplas samman med tiggeri och fördomar mot romer snarare stärks och därmed diskrimineringen. Om insatser görs med pengar som öronmärks för romer som tigger och deras barn och en på så sätt skiljer ut icke-romska tiggande, de sistnämnda skulle då hamna längst ner på skalan. Varje kategorisering som stärker en grupp riskerar att marginalisera en annan.⁴⁴⁾Rasism kan yttras på många olika sätt, det handlar om ömsesidig respekt mellan människor på gatan och på alla nivåer på höjden och bredden i samhället. Rasism är ett etiskt fenomen som hör till organisk solidaritet (se text 5.3)

Svenska ESF-rådet har fått uppdraget att förvalta fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt – FEAD. De har inte kunnat finna en benämning som de vill använda ”För svenska Fead är det inte intressant om det gäller just romer eller om de fattiga kommer från vissa länder, målgruppen är helt enkelt fattiga, socialt utsatta människor som rör sig i Europa för att försöka hitta en utkomst och få ett bättre liv och som inte har rätt till stöd och hjälp enligt Sveriges lagar.”⁵¹⁾2015 fick fem program beviljat en dryg miljon vardera, för program för fattiga i Sverige. www.esf.se/Documents/Våra%20program/FEAD/Utlysning/Forskningsinventering%20FEADs%20målgrupper.pdf. [27-04-2016].

5.3 Giveriet i den fria rörlighetens Europa

Sommaren 2011 anlitar jag, som tidigare nämnts, en professionell marknads­undersökare som genomför en kvalitativ marknadsundersökning där givare i Sverige ger sin syn på de som tigger och besvarar min fråga om hur de skulle kunna bli mer framgångsrika som tiggare. I marknadsundersökarens rapport framgår det att en framgångsrik tiggare:

1. Befinner sig i en mer eller mindre tillfälligt akut situation.
2. Är aktiv – får något på grund av att personen utför något.
3. Är relativt ren – en alltför smutsig person vill ingen vara nära.
4. Är ”vanlig” – en person med ”vanliga kläder” som går att identifiera sig med är lätt att förstå – och får inte göra så att givaren känner sig obekväm och inte utföra några obekanta eller konstiga ritualer.
5. Kan erbjuda en anledning till situationen som personen befinner sig i eller förklara vad pengarna ska användas till.

Tiggarna på olika sätt bör uppfylla de krav som vi potentiella givare ställer på dem för att framstå som ”autentiska”. Olika tiggartyper rankas i förhållande till det idealet och svaren diskvalificerar därmed många av de människor som tigger på Sveriges gator.

I augusti 2013 reser Laura och jag till Bukarest för att intervjua människor som tigger där. Trots att det finns en rumänsk lag som förbjuder den som anses kunna arbeta att tigga så har Laura sett människor som gör det senast vintern 2012.⁵²⁾Lag 61 från 1991 förbjuder att en person som kan arbeta kräver nåd av allmänheten. politiaproximitate.ro/legea_61.html. [13-04-2016]. Under tre dagar och kvällar letar vi, på samma typer av ställen som där man brukar hitta folk som tigger i Sverige: i T-banan, utanför gallerior, platser där många människor rör sig. Första dagen finner vi två pensionärer som tigger för att dryga ut sin pension. Gatan är också ett sätt för dem att träffa andra människor. Vi träffar först en äldre man, sjukpensionär sedan 1989 vars pension inte räcker till hyran. Runt hörnet hittar vi en 80 år gammal kvinna som berättar att hennes man nyss dött, att begravningen var så dyr att pengarna tagit slut. Hon står där tillfälligt under en vecka i väntan på sin pensionsutbetalning som dröjt på grund av semestertider. Hon ber ingen om pengar; människor ger henne ändå och det är många som känner henne. Vi går vidare till Calea Victoriei. På trottoaren mittemot polishögkvarteret sitter en man och tigger, hans ena ben är amputerat.

”För mig är det enda sättet att överleva, men jag drömmer om ett riktigt jobb, jag har fortfarande mina båda armar. Jag har hört från vänner att det är möjligt för krymplingar att få överkropps-jobb och jag skulle älska den chansen, men här händer ingenting, kanske jag borde försöka ta mig till ett annat land.” Han berättar att han tiggt på gatan i 18 år sedan olyckan och att polisen låter honom vara för att han inte anses arbetsför.

Sedan går vi till den gamla delen av staden, de kvarter dit turister går för att shoppa och äta på uteserveringar. Där borde det väl ändå finnas tiggare. Men vi hittar ingen. Vi frågar några patrullerande poliser och de säger att en del av de som förr brukade tigga nu säljer rosor, säkerhetsnålar eller annat, de andra finns inte kvar. De som inte kan överleva i Bukarest tycks resa till andra europeiska städer. Den fria rörligheten inom EU har skapat möjligheter för människor att söka sin utkomst i andra delar av Europa. Lauras rumänska vänner säger skämtsamt: ”Vi exporterar tiggare.” De ser inte glada ut när de säger det.

Antalet fattiga EU-medborgare som kommer till Sverige för att finna arbete beräknas öka avsevärt. En del av dem bygger egna bostäder – ofta tillsammans – på allmän mark, några hyr sovplatser, en del är uteliggare. Socialstyrelsen fann 370 hemlösa EU-medborgare i Sverige i sitt försök att kartlägga hemlöshet bland EU-medborgare, men enligt regeringens hemlöshetssamordnare Michael Anefur finns det snarare mellan 1 000 och 2 000.⁵³⁾I ”Slutredovisning från den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare” som redovisades 2016 står det ”Under 2012 började utsatta EU-medborgare i större utsträckning än tidigare komma till Sverige. En del kom för att tigga och andra för att plocka bär eller söka arbete. De följande tre åren ökade antalet kraftigt. Under våren 2014 beräknades antalet till 2 100 individer. I april 2015 var antalet cirka 5 000 individer. Därefter stannade ökningen av och en mindre nedgång har noterats. I november 2015 bedömdes antalet vara cirka 4 700 individer. Antalet barn i gruppen varierar, men bedöms vara mellan 70 och 100. www.regeringen.se/contentassets/b9ca59958b5f43f681b8ec6dba5b5ca3/framtid-sokesslutredovisning-fran-den-nationella-samordnaren-for-utsatta-eu-medborgare-sou-2016_6.pdf, s 7. [13-04-2016]. Tidskriften Faktums redaktör Aaron Israelsson skriver att: ”Rumänien tog bara under 2013 emot 3,6 miljarder dollar från gästarbetare i utlandet. I den summan ingår stora belopp som tiggts ihop på gator i bland annat Sverige. Det här biståndet är långt mycket mer effektivt än EU:s öronmärkta ekonomiska stöd till de östliga medlemsländernas romska minoriteter. EU-pengarna har nämligen, det visar de egna revisorsrapporterna, gett närmast noll effekt.”⁵⁴⁾gp.se/kulturnoje/1.2314378–stodet-till-tiggaren-vanessa-ar-unikt. [13-04-2016]. Om det nu är så: varför hanteras ”biståndet” på gatan mellan den enskilde givaren och personen som tigger bättre än EU:s bistånd?

Vi fann inga romer som tigger i Bukarest. Den handikappade mannen är inte rom, det är inte heller pensionärerna eller den unge mannen vi talade med. De är inte heller EU-migranter. Det finns olika levnadshistorier bakom tiggeri men faktum är trots allt att flertalet migranter som tigger i Europa är romer. Flertalet av de jag talat med, i Göteborg samt på gatorna och i olika läger i Stockholm, har varit romer. De romer som utnyttjar den fria rörligheten för att finna försörjning i andra länder, när det egna landet inte svarar mot deras behov, försöker själva ta hand om sin levnadssituation och förbättra den. Att romer i högre grad behöver migrera hänger också ihop med antiziganismen: den historiska och pågående rasismen mot romer.

I februari 2012 gav så Europarådet för mänskliga rättigheter ut den redan nämnda rapporten om romernas och resandefolkets mänskliga rättigheter i Europa. Det är Thomas Hammarberg som beställt och publicerat rapporten i sin tjänst som Europarådets kommissionär: ”Kommissionären har upprepade gånger betonat att antiziganism är en avgörande faktor för att förhindra att romerna inkluderas i samhället och att kraftfulla åtgärder därför måste vara centralt för alla insatser för att främja deras integration.”⁵⁵⁾”Human rights of Roma and Travellers in Europe”, Council of Europe Publishing, 2012, s 40. www.coe.int/t/commissioner/source/prems/prems79611_GBR_CouvHumanRightsOfRoma_WEB.pdf. [13-04-2016].

Den 20 mars 2014 uttalar sig Hammarberg om Sveriges behandling av romska EU-medborgare. ”Kommunerna vill inte göra någonting för att visa att de förstår situationen. Inte ens sätta ut en toalett. De vill inte heller ordna fler platser på natthärbärgen. Ingenting görs för att förbättra det dagliga livet.”⁵⁶⁾expo.se/2014/hammarberg-sverige-hycklar-om-romska-migranter_6445.html. [13-04-2016]. Ansvaret skyfflas uppåt och åt sidan när den rumänska ambassadören hävdar att Sverige ska förbjuda tiggeri för att Rumänien då kommer att ta hand om de sina. Samtidigt hänvisar man till den övernationella EU-politiken, och menar att nationalstaten – i detta fall Rumänien – är ålagd att använda det EU-stöd för romernas integrering som de får. De ska ”betala notan”, som några folkpartister uttrycker det. ”Regeringar utnyttjar EU-samarbetet för att kringgå anklagelser om att de bedriver politik i nationalistiskt egenintresse.”⁵⁷⁾Peo Hansen, EU:s migrationspolitik under 50 år: ett integrerat perspektiv på en motsägelsefull utveckling, Studentlitteratur, 2008, s 218. Alternativet tycks vara att makten centraliseras ytterligare.

När vitboken om övergrepp och kränkningar av romer i Sverige under 1900–talet presenteras den 25 mars av regeringen 2014 skickar Socialstyrelsen ett pressmeddelande där de tar på sig ett historiskt ansvar: ”Socialstyrelsen och Medicinalstyrelsen har många gånger inte bara varit passiva verkställare, utan har även varit pådrivande för att diskriminera eller begränsa romer och resande från samhällets stöd, säger Eva Wallin.”⁵⁸⁾www.socialstyrelsen.se/nyheter/2014mars/allvarligaovergreppmotromerochresandeisocialstyrelsenshistoria. [13-04-2016]. Gäller då detta även dagens romska EU-medborgare? ☞

Kommissionär Thomas Hammarberg igen: ”Hanterar vi detta bra och visar åtminstone minimal anständighet när vi bemöter de som kommer och inte skickar iväg människor, utan istället aktivt bidrar till en förändring i deras hemländer, då kan detta bli ett skede i historien då människor agerade och inte sopade romernas mänskliga rättigheter under mattan.”⁶⁶⁾www.expo.se/2014/hammarberg-sverige-hycklar-om-romska-migranter_6445.html. [13-04-2016].

Hur fungerar det nationella systemet för mänskliga rättigheter och solidarisk välfärd ihop med det övernationella systemet som bygger på konsensus inom EU? Jag ställer frågan till Hans Swärd via mejl och han svarar: ”Först på senare tid har EU kunnat enas om gemensamma fattigdomsprogram. Ofta är målen långsiktiga och har varit svåra att uppfylla. Det finns stora skillnader mellan de fattigaste och de rikaste EU-länderna. För att få tillgång till de olika ländernas välfärdssystem krävs att man har permanent uppehållstillstånd, har arbetat och kvalificerat sig för att få sjukpenning, pension m m. De allra fattigaste grupperna hamnar vid sidan av de traditionella trygghetssystemen.” Den fria rörligheten begränsas för den fattige, både inom nationell och övernationell lag och rätt, och är du rom är risken större att du dessutom utsätts för etnisk diskriminering.

Statsvetaren Peo Hansen forskar i migrationspolitik och den europeiska integrationen. Han menar att få politiska områden förmedlar en tydligare bild av samhällsbyggandets centrala frågor. Migrationspolitiken fungerar som en lins genom vilken vi får syn på vad EU vill vara och vad det vill bli. Han ställer frågan: ”Vem tillhör EU och vilka är främlingarna; vem sägs bidra till byggandet av det nya Europa och vem och vad sägs utgöra hoten mot detta?”⁷¹⁾Hansen, s 220. När detta nya bygge pressar ner vissa människor på knä, i bedjande positioner på Europas gator och Europa inte tar ansvar för det, brister den EU-gemenskap man talar om – vilka ska bära upp denna gemenskap, vad ska den bestå av?

Den enskildes välgörenhet gentemot den enskilda människan som tigger kan inte vara lösningen. ”Solidaritet!” ropade demonstranterna den 13 mars 2014, innan rivningen av de bostäder som sjuttio EU-medborgare byggt i Helenelund, Sollentuna. Sven-Eric Liedman beskriver skillnaden mellan välgörenhet och solidaritet: ”Välgörenheten bygger på den enes beroende av den andre, solidariteten på ett ömsesidigt beroende inom det välfärdssystem som generellt gäller.”⁷²⁾Liedman, s 25. Liedman menar att det är viktigt att skilja mellan en solidaritet som bygger på ömsesidighet och en som främst eller uteslutande riktas mot dem som har det svårt. ”Så snart gränsen mellan solidaritet och välgörenhet sprängs, kommer den solidaritet som riktas mot den behövande att betonas.”⁷³⁾Liedman, s 28. ☞

I grunden handlar det om vem som har rätt till vilka rättigheter. Tiggandet sker av nöd, givandet är en respons på dessa otillfredställda behov. Givande är beroende av nödtillståndet. Alla former av hjälparbete eller välgörenhet kan involvera – eller inte – medkänsla. Det kan vara en nödvändig väg till lösning, men förblir ”välgörenhetens” väg för den som ska hjälpas och måste underordna sig hjälpen. Hjälpverksamhet kan bara ses som ett sätt att ”befria” de som ska hjälpas men det kan aldrig vara en lösning. Även i hjälpverksamhet finns risk för förmynderi, att bli företrädare och veta bäst vad ”den andre behöver”.

De tillfälliga skjulen och husvagnarna ska ses som ett brott, polisen ska ”förhindra brott” som bosättningar på ockuperad mark. Nolltolerans ska tillämpas anser samordnaren. Men ”Nöden har ingen lag” säger Leif Eriksson, lektor i globala studier, kritiskt till mig i telefon. ”Du kan inte lagstifta mot att inte få sova.” Leif menar att när det föreligger nöd kan nödprincipen som finns i Brottsbalken, kapitel 24, §4 tillämpas.⁸¹⁾4§ En gärning som någon, i annat fall än som nämnts tidigare i detta kapitel, begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Lag (1994:458). Han menar att de avhysningar som skett kan beskrivas som våldsamma sociala konflikter och ofta har sin rot i icke tillfredsställda grundläggande behov: ”Om inte de grundläggande mänskliga behoven tillfredsställts, blir det meningslöst att tala om rättvisa eller mänskliga rättigheter”, säger han. Men det kortsiktiga kan heller inte bli fiende till det långsiktiga. Skulle lagen om nöd vara det enda skydd de fattigaste har? Hur förhåller sig egentligen nöd till lagarna? Uttrycket ”nöden har ingen lag” finns i flera språk, men är svårhanterligt för olika myndigheter.⁸²⁾Ett uttryck som finns på många språk. Necessitas non habet legem på latin, ett idiom som lär ha skrivits av Augustinus (400-talet), filosof, retoriker och en av de mest översatta medeltida författare över huvud taget. Necessity has no law; La necesidad no conoce leyes. På arabiska الضرورات تبيح المحظورات Motsvarande: nöden har inga förbehåll. Grunden för dess tillämpning är en plötsligt uppkommen situation som innebär direkt fara för liv, hälsa eller egendom och där ingen annan lösning än att bryta mot lagen står till buds. ”I princip kan vilken gärning som helst vara en nödhandling, några begränsningar finns inte i lagtexten.”⁸³⁾Ulrika Sandberg, ”Straffrättslig nödrätt”, examensarbete i straffrätt, Juridiska fakulteten, Lunds Universitet, s 13. www.lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=2293402&fileOId=2342902. [27-04-2016]. skriver Ulrika Sandberg i sin uppsats om straffrätt. ”Ytterst rör sig nöd om etik och etiska värderingar, något som är en viktig del av lagstiftningssamhället, men som inte alltid är helt enkelt att utforma som rättsregel.”⁸⁴⁾Sandberg, s 8. För en nödsituation behövs minst två personer och mellan dem en situation som ”innefattar en kollision mellan två av rättsordningen skyddade intressen.”⁸⁵⁾Sandberg, s 11. skriver Ulrika Sandberg och förtydligar ”Det handlar alltså i själva verket om en intresseavvägning som måste göras på grund av den kollision som i en nödsituation har uppstått mellan två intressen.”⁸⁶⁾Sandberg, s 15. Hon poängterar med en rad exempel att den rättsliga prövningen kräver en eftergift, en medling, ett utbyte av något slag, en transaktion för båda parter. Vilken, är en fråga som är specifik för varje situation. För organisk solidaritet behövs medkänsla och det är just medkänslan som är fundamentet i nödrätten. ”Nöd är ett slags överordnat rättviseintresse, som ska undanröja det som man brukar kalla ’summun ius, summa iniúra’, högsta rätt är högsta orätt. Utan den här typen av allmänna straffrättsliga regler skulle den formella rätten ibland ur både mänsklig och moralisk synpunkt kunna te sig väldigt orättvis”,⁸⁷⁾Sandberg, s 8. skriver Sandberg. ☞

I verket ”Lights in the city” av Konstnären Alfredo Jaar tänds Marché Bonsecours kupol upp av rött ljus varje gång en hemlös kommer till en av Montreals tre natthärbärgen och trycker på en knapp.⁸⁸⁾”Approximately a hundred thousands watts of red lights have been installed in the Cupola of the Marché Bonsecours, a landmark monument in the old Montreal. Detonating devices have been placed in the Accueil Bonneau, la Maison Eugénie Bernier and la Maison Paul Grégoire, homeless shelters located within 500 yards of the Cupola. Every time a homeless person enters any of these shelters, they are free to push the buttons and the red light will flash in the Cupola.” Lights in the city, 1999, Le Mois de la Photo à Montréal. www.alfredojaar.net. [26-04-2016]. På så sätt blir det en offentlig angelägenhet att alla invånare inte har någonstans att sova. Jaar synliggör det som inte annars är synligt. Det är ett sätt att framkalla bilder hos betraktarna. Och han synliggör därmed hur det privata hänger samman med det offentliga, han synliggör det politiska – samhällets gränsdragningar.⁸⁹⁾ Jag skiljer mellan det politiska och den rådande politiken, som exempel skriver jag i kapitel 7 om körverket: ”Det politiska pågår i vardagen, mellan människor i mina kvarter som delar min tillvaro.” Och i denna text, sista meningen i §6: ”Tiggeriet på gatorna utmanar den politik som råder inom EU, det väcker frågor om hur fördelningen ska ske. Giveriet på gatorna utmanar samma politik, och väcker samma nödvändiga frågor.”

Kapitel 5: Det konstnärliga och det politiska
Noter