Jag, liksom de flesta andra, sätter en gräns för mitt inre rum. Det är vid gränserna jag är sårbar.

Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum skriver i The fragility of goodness: ”Human cognitive limits circumsbribe and limit ethical knowledge and discourse; and an important topic ‘within’ ethical discourse must be the determination of an appropriate human attitude towards those limits.”¹⁾Martha Nussbaum, The Fragility of Goodness. Luck and ethics in Greek tragedy and philosophy, Cambridge University Press, 1986, s 8. I mitt första möte med den tiggande mannen utgick jag inte från det jag inte förstod, det fanns inget begär att få veta mer – men det kom efteråt.

BORDER är en två minuters animation, med text av Mara Lee.²⁾ BORDER (animerad film, 2:10 min). ”Den som aldrig darrat när hon passerar en gräns vet inte vad det är att vara mänsklig”, skriver Mara Lee.³⁾Mara Lee, ”… sa hon och darrade”, Glänta nr 2, 2011. Denna mening berör mig starkt. Jag har i tidigare arbeten dokumenterat den israeliska muren som avgränsar Västbanken.⁴⁾ceciliaparsberg.se/thewall/. Och redan då, våren 2002, började jag att rita två människor på varsin sida om en mur, människor som börjar vibrera och efter en stund krackelerar muren, pulvriseras, och återbildas, krackelerar till pulver och återbildas – det är en loop. Det handlar om två människor som vibrerar av begär, de lär känna varandra, muren faller, men i begärsförhandlingarna växer behovet av att differentiera, sätta gränser för varandra, och så polariseras situationen och en ny mur byggs. Det är en animation som också handlar om att det är i utrymmet mellan oss som förhandlingen, för-handlingen, av kontakten bedrivs, att det är i förhandlingen om en gräns som en blir sårbar. Jag färdigställde denna animation 2013 och den visade sig också handla om avståndet mellan mig och den som tigger, ett avstånd som är avgränsat av en mängd etiska frågor.

När jag darrar inför det okända, är det inför den förändring som kan ske med mig. För att aktivera gränsöverskridandet behöver rörelserna ske tvärs mot invanda identifikationsmönster och nya rörelsemönster genereras, en ny koreografi. Marcia Sá Cavalcante Schuback berättar att ”the word dance originate from trembling or quivering.”⁵⁾Cavalcante föreläste på Weaving politics, som var ett forskningsseminarium på Dansens Hus i Stockholm, arrangerat av Christina Caprioli 14–16/12 2012.

”We are losers, and you have to learn from us”, säger Kefah, poet, bosatt i de av Israel ockuperade palestinska områdena på Västbanken. Att ockupera är en metod att besätta en rumslighet, ett område, en annans egendom. Israel har byggt sin mur för att avgränsa ockuperat område, och för att kontrollera och förhindra rörelsen mellan de ockuperade och Israels invånare. Muren är Israels gränssättning, Israels lag. I internationella domstolen i Haag beslutades 2006 att muren strider mot folkrätten.

Muren innebär för många israeler ett skydd mot vad man befarar skulle kunna hända om den inte fanns. Muren är både fysisk och mental. Den skapades först i tanken, den visualiserades, skissades, planerades och därefter projekterades och byggdes den. Muren är en effekt av beslut grundade på erfarenheter. Muren kan – trots Haagtribunalen – anses stödjas av ett internationellt moraliskt system som genom att inte aktivt försöka upphäva den bifaller ockupationen.

När palestiniern Kefah säger ”We are losers, and you have to learn from us” föreslår han ett mindre vanligt sätt att se på relaterandet och lärandet av de eller det som inte kan utestängas och kontrolleras. Han är poet, en ockuperad sådan. Hans syn på muren är att den förhindrar möjligheter till att relatera och därmed att gemenskaper byggs. Han menar att muren är ett brott i en rörelse, att denna gränsdragning är en lag som bryter gemenskapens utveckling.

Murbyggarnas gemenskap är grunden för en kunskapsproduktion som sprider sig, det gör också de ockuperades gemenskap. Han kallar sig och sin ockuperade gemenskap – som är kringgärdad av muren – för förlorare. För att de har förlorat mot en vinnande makt. Men vinnarna besitter inte all kunskap. Han säger att förlorarnas kunskap är oundviklig. Han säger: Vi har visserligen förlorat, men om er styrka, vinst och framgång beror på att vi förlorat så finns vi i lika hög grad, kanske ännu högre, i er erfarenhet, i ert liv, i er verksamhet, i er kunskapsproduktion. ”We are losers, and you have to learn from us”.

När jag besöker Kefah lär han mig: att endast relatera mot, innebär att döda sin egen handlingskraft i ett beroende, det är att låta sig ockuperas. Han lär mig att relatera till, vara nära, vid sidan av, runt, kring, och vända på värderingar och se utrymmen runtomkring det synliga. Det handlar om egenmakt och hållning. Värdighet, att ge värde, att få värde, värde är inget som går att ta. Som när kvinnor i mitt hemland krävde rösträtt, att bli sedda, hörda och talade med, att få ett svar från samhället, en bekräftelse på att en finns, få värde. De krävde att bilderna av kvinnor förändrades. Kvinnorna var den rådande kunskapens ockuperade område.

Att kvinnors kunskap skulle räknas som kunskap var en kamp mot underställdhet, som bedrevs genom att vårda sitt värde. Den kampen handlar lika mycket om att vårda den kunskap som anses vara värd att föras fram.

Judith Butler skriver i Krigets ramar att det som ytterst sett kan vara sant för oss är att: ”Det subjekt som jag är, är bunden till det subjekt som jag inte är, att var och en av oss har makt att förstöra och bli förstörda, och att vi är bundna till varandra i denna makt och denna osäkerhet. I den meningen är vi alla osäkra liv.”⁷⁾Judith Butler, Krigets ramar, övers Karin Lindeqvist, Tankekraft, 2009, s 49.

Strukturella orättvisor har med våra bilder och attityder att göra; dessa ”bilder” – kollektiva likväl som individuella, visuella likväl som språkliga – sätts i spel i samhället. På det sättet hänger det politiska samman med det estetiska. En motvilja, eller en vilja att omfatta, genererar bilder, uppfattningar om varandra.

Det finns en slags kontroll i hur hjälpen är organiserad och det paradoxala i att hjälpen bestämmer villkoren och i värsta fall institutionaliserar (bekräftar) en maktordning, där den som ska hjälpas offergörs och underordnas. Bistånd där fattigas organisering och entreprenörskap villkorar vilken typ av stöd som krävs finns naturligtvis också. Frågan för mig, i detta projekt, handlar om hur konstnärens – mitt – ramseende kan utmanas då jag vill synliggöra situationen givande och tiggande. Jag får ett mejlutskick från Kultur i Väst och prövar att byta ut orden konstnär och kulturarbetare mot fattiga. Jag byter också ut konst mot överlevnadspraktik. Jag vill – genom att förändra ett retoriskt sammanhang – pröva mina egna bilder (på ett liknande sätt som Ioana Cojocariu i sin film prövar hur värderingar är knutna till en knäböjande position genom att byta sammanhanget från gatan till ett yoga-rum). Det som i ett sammanhang anses kreativt nyskapande är i ett annat sammanhang metoder för överlevnad.

Då det talas om de fattiga används ord som: ökad social delaktighet och egenmakt.¹³⁾”Det övergripande målet för Fead är att personer som befinner sig i en socialt utsatt position ska få ökad social delaktighet och egenmakt. Mer specifikt handlar det främst om EU- och EES-medborgare som stannar kortare tider i Sverige.” www.esf.se/Documents/Våra%20program/FEAD/Utlysning/Utlysning%20Fead%202015.pdf. [10-05-2016]. Frågan om vad de orden kan betyda i praktiken och hur det kan uppstå utan hjälpverksamhet – den traditionella – ligger på förhandlingsbordet. De bilder vi har av varandra behöver synliggöras och förhandlas – och därigenom prövas – eftersom de idag framkallar ett våld mot människor. Det är ”våra” bilder, de bilder som skapas i en objektifiering av andra – när andra görs (endast) instrumentella för varandra. När någon annan (endast) görs instrumentell för mig skapas tomhet. Och det händer att jag även gör det med mina bekanta i min vardag. Att bearbeta sina attityder till andra är en färskvara.¹⁴⁾Den 1 april, 2015 skrev jag i ett sms till en av de jag brukar dansa tango med: ”För mig handlar det om att möta andra (en vän, en man, en danspartner) som också har visioner, som fattar att vi inte är (endast) instrumentella för varandra – bara ska tillfredsställa vardagens behov – utan är skapande varelser. Det finns en dimension som går utöver just det vi gör tillsammans (det är skillnaden mellan att ta danssteg och att dansa!). Jag har alltid tänkt så med dig – det är kul så länge det varar. Men det skapar ju bara tomhet! Istället för att det öppnas möjligheter och fortsättningar. En annan människa får inte bli instrumentell – i min moral – då objektifierar jag denne. Jag tappar fullständigt meningen med livet om jag skulle göra så. Och äventyret i att möta en annan människa. Allt det som pågår som kan upptäckas (det osynliga, det sinnliga, det jag inte förstår, det som jag bara anar…) – det som gör att jag kan skapa mig själv också! Och det är inte romantikertänk, det är människa-tänk! Att inte objektifiera varandra, människor är organiska varelser. Patriarkatets synsätt på kvinnan är objektifiering och att vägra gå med på det är att gå till människan. Men jag finner mig insnurrad i dessa vävar av maktstrukturer, som lindar in och om mig i andra…”

Gradinaris romske borgmästare säger att ”Under Ceaușescu, efter Ceaușescu, i Rumänien eller i Sverige är det aldrig någon som frågat vad romerna själva vill. Utgångspunkten är alltid att romer ska göra det andra har tänkt ut. De är ett problem som ska lösas.”¹⁵⁾www.story.aftonbladet.se/rumanien. [27-04-2016]. Den politiska frågan är hur hjälp till nödställda kan förankras i deras tillvaro, i en verklighet som kan tyckas annorlunda och nästintill omöjlig att förstå. Hur skulle de kunna tala till varandra, lyssna och skapa handlingsutrymme? Eller, annorlunda uttryckt: hur kan bilder göras av händelser, hur kan bilder göras med andra? Att se bilder är en handling; de bilder som cirkulerar behöver ständigt omförhandlas och det kan inte ske utan att nya bilder produceras. Tänk på avståndet mellan tiggande och givande människor! Mellan tiggande och tiggande! Mellan givande och givande!

Min mamma var 63 år när hon fick diagnosen Alzheimers. Hon förstod vad det skulle innebära – att hon, kort sagt, skulle avveckla de förmågor som man i början av livet utvecklar och att hon skulle bli beroende av medicin. Det viktiga var att hon var i ett sammanhang, hon hade oss. Femton år senare dog hon. Under dessa femton år kände jag varje gång jag skulle åka till henne ett motstånd och var rädd, inte för att besöka henne i den miljö som verkar vara den yttersta i livet – rutiner, blöjbyten, saftsoppa, kisslukt, andra gamla människor som är onåbara, illaluktande, ropande efter hjälp i sitt demenstillstånd – utan för att jag visste att hon blev sämre för varje gång. För varje besök skrev jag ned vad som hände; hon åts upp inifrån, fysiskt och mentalt, hennes förmåga att vara närvarande varade allt kortare stunder. Men varje gång på väg till henne hade jag bestämt mig, aktivt, för att se det jag fick och inte det som jag inte fick. Det hjälpte mig att komma över min rädsla. Och hon kämpade. När hennes förmåga att urskilja former försvann såg hon istället för ett träd färgen grönt. När förmågan att urskilja färger försvann – den ena efter den andra, den sista färgen hon såg var rött – njöt hon ändå av en bekant smak av jordgubbar. När talet försvann sjöng hon, när orden försvann utstötte hon ljud, när hon inte kunde dansa längre, ryckte det i henne, hon ville kommunicera! Även om hon inte nådde fram. Det kunde gå flera timmar innan hon kom ur ”sin värld”. Men så småningom fick vi kontakt. Det skedde på olika sätt. En gång när hon kom gående i korridoren kände hon inte igen mig; jag kramade henne och sa mitt namn, vilket hon inte heller kände igen men så hon drog in min doft¹⁷⁾Maria Larsson, professor i psykologi, Stockholms Universitet säger att luktsinnet är det äldsta av våra fem sinnen. Det hjälper oss bl a att uppleva trygghet. Hon har studerat sambandet mellan lukt, minne och känslor. Känslorna i ett doftminne är mer kraftfulla än syn- och hörselminnen speciellt från barndomen. och långt inifrån hennes kropp kom det ut ett jaaa. Det var ett stort ögonblick, det spelade ingen roll att hon inte kunde mitt namn längre, att hon inte mindes vår gemensamma historia. Kontakterna uppstod under allt kortare stunder och med allt längre mellanrum, men när det hände var det så oändligt betydelsefullt.

Kontakt är något som uppstår, något som fås och tas. Det hörs och känns. Om det finns tillit. Och vilja. Det låter sig inte beskrivas. I förordet till Hannah Arendts Människans villkor står det: ”Språket karaktäriserar människan såsom social varelse. Ty språkanvändningen förutsätter en ömsesidig förståelse, det vill säga ett minimum av intersubjektivitet.”¹⁸⁾Hannah Arendt, Människans villkor, översättning Joachim Retzlaff, Daidalos, 1998 [1958], s 17. När mamma inte kunde kommunicera längre, dog hon.

Enligt Martha Nussbaum är valfrihet inbyggt i begreppet ”förmåga” (i denna berättelse: att urskilja form, färg, doft, ljud, att tala, dansa, sjunga osv). Hon menar att förmåga betyder möjligheten att välja och att funktioner är realiseringar av förmågor.²⁰⁾Hon ger exemplet: ”En person som svälter och en person som fastar har samma sorts funktion i fråga om näringsintag, men de har inte samma förmåga, för personen som fastar kan välja att inte fasta men den svältande personen har inget val.” Martha Nussbaum, Främja förmågor; en modell för mänsklig utveckling, översättning Emelie André, Karneval förlag, 2013, s 34. ”Funktioner är tillstånd och handlingar som är produkter eller realiseringar av förmågor.”²¹⁾Nussbaum, Främja förmågor, s 33. Visserligen kan en säga att i ett samhälle där människor är involverade i funktioner är funktionen slutmål för förmågan. ”Men förmågor har ett egenvärde som sfärer av valfrihet.”²²⁾Nussbaum, Främja förmågor, s 34.

För många år sedan såg jag en ljudinstallation av kompositören Alvin Lucier som med ett flertal instrument och inspelningsutrustning visade hur vi alstrar vibrationer i luften, ljudvågor, genom att röra oss i relation till varandra. På så vis rör vi oss i en resonanslåda, inomhus såväl som i samhällsrummet, och trots matrisen och strukturella gränsdragningar kan vi resonera eller resonans-era med varandra. Som en vän uttryckte det: ”Filosofin är långsam i jämförelse med bildkonsten som är långsam i jämförelse med musiken. Ljudet färdas snabbast.” Kan ljudet i själva verket ibland vara snabbare är ljuset?

”Resonansen sätter i rörelse och upprätthåller alla kreativa processer […] Inandningen och utandningen är rytmens, eller andningens, verk som manifesteras som röst, ljud, ord – vare sig det är hörbart eller tyst, talat eller skrivet, utanför eller innanför.”²³⁾Trinh T Minh-ha, Någon annanstans, här inne, övers Göran Dahlberg och Elin Talje, Glänta, 2012, s 94. skriver Trin T Minh-ha.

Jag funderar på det som Martha Nussbaum skriver om; att förmågor och valfrihet hör samman.²⁴⁾Martha Nussbaum lägger i sin bok fram en förmågemodell som ”insisterar på att det politiska målet för alla människor i ett land borde vara detsamma: alla borde komma över en viss tröskelnivå av kombinerade förmågor, inte i betydelsen av påtvingad funktion utan i betydelsen av reell frihet att välja och agera.”, Främja förmågor, s 33. Genom att i en koreografi lyfta fram vissa förmågor – i en tillitsfull miljö – kunde den funktion synliggöras som är en förutsättning för att andra funktioner ska kunna förändras: kommunikation. Jag börjar planera en filminstallation med en kör av tiggare som står mittemot en kör av givare, den heter till en början Röster över gränser.