7.1 Om produktionen av Tiggandets kör och Givandets kör

Vintern 2014 ringdes jag upp av Leif Eriksson – som är lärare och forskare på Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet och som jag senare förstår är en nyckelperson när det gäller de som tigger i Göteborg. Han hade hört mig på radio och vi kom att prata om en ekonomi som blir alltmer tydlig i mötet med de människor på gatorna som tigger, en ekonomi som bygger på ojämlikhet, vilket vi var överens om inte är acceptabelt. Vi pratade om utbyte snarare än att hjälpa. Hur kan det gå till?

Två månader senare träffas vi i Göteborg och han kör mig runt och berättar om hur han tillbringat sin fritid det senaste halvåret.⁴⁾Samtalet spelades in och transkriberades. Denna text har lästs och godkänts av Leif Eriksson. Vid Hjalmar Brantingsplatsen kliver vi ur bilen och han visar ett hål i betongen under Hjalmar Brantingsgatans bro och säger:

– Jag blev förbannad. I november hade jag haft en MA-kurs som handlade om social exkludering där vi bland annat hade tittat på hemlöshet och hur de processer som pågår i Göteborg ser ut i relation till det globala systemet. Vi hade haft hemlösa som kom till kursen och berättade. Det ena har gett det andra och någon gång i slutet av november då det blev väldigt kallt så fick jag nog. Nu har jag ordnat ett antal husvagnar och parkeringstillstånd till en grupp EU-mobila som kommit hit. Jag arbetar heltid och gör alltså detta på min fritid. De betalar själva för husvagnarna, jag köper in dem och hanterar regelverket här i Sverige.⁵⁾www.sverigesradio.se/sida/avsnitt/417601?programid=3381. [13-04-2016]. På senare tid har Leif också startat en organisation varigenom de som tigger kan få arbete.⁶⁾www.ejtiggare.se. [13-04-2016].

Tre månader senare och några veckor innan rekryteringen av Tiggandets kör (i maj 2014) möter jag Leif igen. Jag har bett om mötet för jag vill ha hans respons och hans stöd. Men innan dess har jag beskrivit idén för flera, bland andra Aaron Israelsson, chefredaktör på Faktum. Aaron berättar att de anställer så många som möjligt av de EU-mobila som tigger på villkor att de vill gå en kurs i svenska, och det står nu många på kö. Aaron lyssnar på min idé och protesterar inte men jag vet inte om han är positiv eller negativ till idén. Jag är inte fel ute, tänker jag, lite nervös nu inför vad Leif kommer att säga. Jag kommer att be honom hjälpa mig att rekrytera körsångare.

När vi möts sitter Leif tyst länge och lyssnar. Jag pratar på, hans kroppsspråk andas skepsis. Jag säger att konst är ett sätt att uttrycka det sinnliga och att det politiska också grundas i det sinnliga, i affekter och reaktioner hos människor. Jag berättar hur jag ser på interaktionen mellan de som tigger och de som ger eller väljer att inte ge, att jag tror att en sådan här gestaltning kan belysa en dimension av detta pågående drama. Det är framförallt givarnas känslor som hörs och märks, endast ett fåtal personer som tigger har fått plats i medierna och de har då inte uttryckt lika starka känslor som givarna, inte heller i mina intervjuer. Det verkar pågå en ständig konflikt i givarnas sinnen och tankar, och om någon djupare reflektion inte infinner sig blir det bara enskilda händelser som tappar innebörd och problemet skjuts över på de som tigger och deras hemländer. Varför finns det inte mer intresse att ta reda på varför känslorna är så starka hos givarna? Jag säger att jag tror systemet på något sätt sitter i kropparna, att människors emotioner utgör en spelplan för marknaden för att sälja in varor och tjänster. Det är förvisso ingen nyhet, det är vad en marknadsundersökare arbetar med. Men vad skulle hända om givarnas känslor hamnar i händerna på strategisk partipolitik? Eller vad händer om situationen ”normaliseras”, blir del av en social samhällskropp och accepteras som ett rådande tillstånd. Jag märker själv att min grunduppfattning om jämlikhet tappar kontakten med gatans verklighet, det är ett slags våld som vardagifieras.

– Leif, jag förstår det som att din upprördhet har triggat dig till att vilja försöka se vilka möjliga vägar till handling som kan finnas mellan dig som givande och den som är tiggande. Det går att lära sig mycket från drama. Den konkreta och fysiskt sinnliga upplevelsen i mötena mellan de tiggande och de givande går djupt in i människors logik, intuition och politiska ideologi.

Leif Eriksson svarar till slut:

– Såhär tänker jag. Vi som växer upp och aldrig behövt ställas inför akuta problem med utsatthet, även om man har goda intentioner – som de också har som vill förbjuda att ge – så måste man samtidigt tänka på att man inte vet konsekvenserna av ett sådant här konstprojekt. Nyckelfrågan blir: vad får de för ersättning för ett sådant här jobb?

– Hundra kronor i timmen, samma som jag har i lön efter skatten är dragen.

– Det var inte självklart för mig att du skulle ge dem betalt. Då blir det för mig något helt annat, du ger något tillbaka i stunden. Det är ju att avsätta tid som många av dem har svårt att göra eftersom de på olika sätt måste tigga för att dra in pengar på dagarna. De har lite tid över och den tiden kan de behöva för att till exempel gå en svenska-kurs för invandrare. ☞

Leif och jag bestämde att ses nästa kväll på Götaplatsen och köra till de tre husvagnarna på Hisingen. De som tigger har en lång arbetsdag och de kommer inte hem förrän vid åtta-nio. Första gången jag mötte dem – då också med Leif och med Carmen Condruz som tolk – frågade de varför jag inte ville följa med dem till deras hemförhållanden och filma deras liv eller varför jag inte skapar ett forum där de kan prata med svenskar. Jag berättade att jag både varit i Rumänien och träffat andra samt gjort en intervjufilm med andra som tigger på gatorna i Sverige och den typ av forum jag vill skapa är ett rum där givande och tiggande människor kan vara medskapande om en gemensam uppgift.

Körledare var Jenny Roos och Pär Hagström, de hade lagt upp övningarna och ledde träningen. Vi ville öppna rummet för dissonanser – det icke välljudande, missljudande – och att deltagarna även skulle kunna använda sin röst som uttryck som inte vanligtvis räknas som sång.¹⁰⁾Martin Rössel, musiker och producent, som lagt ut körsången på Spotify beskriver den som: ”De sjunger inte regelrätta toner utan atonala kluster. Det bryter upp känslan av en tonart till en samlad klang.” Den danske kördirigenten och pianisten Torben Eskildsen skriver ”Jeg har fået erindringer/associationer til Gerlesborg, hvor jeg i starten af 80’erne var med til en række vokal-improvisationer, hvor vi netop lavede den ”slags lyde”/”lyd-collager” med tonsättaren Svend-David Sandström. Vi brugte cluster-akkorder, samklang af tætliggende toner, hvis klanglige værdi bestemmes af bl.a. tæthedsgraden og beliggenheden. På tasteinstrumenter udføres cluster ved, at et nærmere angivet udsnit af tangenter anslås med håndflade, underarm e.l.” I det introducerande brevet hade jag skrivit: ”Vi arbetar med en stämning i taget och ger röst åt variationer av känslor. Kördirigenten samstämmer oss. För att frigöra rösten och utforska vår röstpotential tillsammans gör vi fysiska övningar. Målet är att sjunga fram känslor – som finns eller skulle kunna finnas i mötet med mellan den som är tiggande och den som är givande – tillsammans med andra.” Alla kördeltagare hade alltså förberetts på uppgiften att ge röst åt – sjunga – känslor i sin egen kör, som i sin tur sjunger i dialog med den andra kören. De förstod att det krävs träning, men inte hur det skulle gå till.

I en av röstövningarna fick konkreta situationer utgöra underlag: berättelser om att längta efter sina barn i Rumänien, att någon spottat, att en nära och kär har dött. Deltagarna leddes sedan vidare av Jenny och Pär för att finna ett ljud, en ton, en kort melodi, ett rop eller på annat sätt uttrycka sin känsla och upprepa detta ljud mekaniskt. Jenny förklarar vid 12:20 minuter in i filmen ”Mekanisk röstimprovisation”, ”Jag kommer att ge er ett tema utifrån en känsla – som vi ska prata om lite först – sen hittar man ett ljud som man upprepar och det blir en låt tillsammans. Det viktiga är att ni behåller det mekaniska. Det ska inte vara en låt som du skapar själv utan det ska vara ett litet ljud i en helhet.” Jenny fortsätter sedan med ett exempel där de börjar sjunga sitt ljud till en viss rytm.

När var och en efterhand – ledda av en rytm – upprepade sina ljud mekaniskt blev de en kör. En kör med sina individuella ljud härstammandes från en personlig associering till samma känsla, de uttryckte en stämning.

Ett annat övningsmoment var ”call and response” där Jenny eller Pär gjorde ett ljud, calling, och de svarade. Det var för att träna på att jamma med den andra kören. I produktionsfilmen visas också koncentrationsövningar för att slappna av i hela kroppen och känna hur kroppen är en ”resonanslåda” till rösten.

I köruppställningen fick de sedan koppla egna upplevelser med den känslostämning som gavs till hela kören. Jenny och Pär gjorde dem uppmärksamma på att de kan välja att vara tysta, kanske för att lyssna bättre. Koncentration på det en gör förmedlas med blicken, en kan blunda eller uppmärksamma någon i den andra kören.

Träningen för Tiggandets kör och Givandets kör var upplagda på samma sätt. De filmades även under träningspassen vilket förhindrade en alltför terapeutisk situation. De hade en ständig åhörare, ”betraktaren” var närvarande. Efter varje övning var det också köruppställning då de individuella känslorna skulle uttryckas i en kollektiv körsång på podierna. Köruppställningen var en stor kontrast till de mer fysiskt aktiva övningarna.

Verkliga händelser och varje kördeltagares personliga röst i relation till handlingen givande och tiggande ligger på så sätt till grund för den iscensatta körsången.¹¹⁾”Fenomenologen Sara Ahmed vill se känslor som rörelser – i rummet, mellan individer, grupper och ting – och definitivt inte som något som är, som finns inuti människor, utan snarare som något som görs och blir till i handlingar, i samspel med och beroende av andra människor.” skriver Merete Mazzarella, www.svd.se/kultur/understrecket/emotioner-kan-vacka-heta-kanslor_6559059.svd. [22-03-2016]. ☞

Vid ett tillfälle i produktionsfilmen säger jag till Jenny att jag lovat att deltagarna ska förstå varandra. – Oj, det var inget litet löfte, svarar hon.

Jag vill här förtydliga vad jag menar med mitt påstående. Förståelse är ett nyckelord i detta arbete; jag har många gånger upplevt att jag tror att jag förstår men det är först när jag kommer fram till att jag förstår att jag inte förstår som jag verkligen börjar lyssna och uppfattar något som jag inte visste förut. När referenserna tar slut, när jag inte har mentala bilder – för det finns inga – så lyssnar jag mer uppmärksamt på den som har annorlunda erfarenheter för att lära mig något om något jag inte vet.

Förståelse kan vara en form av empati; jag kan se mig själv i dig och förstå din känsla – till exempel sorg – men jag förstår din känsla genom min egen upplevelse av sorg. I rummet för inspelningarna fanns en påtagligt empatisk inställning till varandra. I övningarna bad vi deltagarna referera till egna upplevelser kopplade till olika känslor eller stämningar, däribland sorg. När någon relaterar sorg till att hon längtar till sina tre barn i Rumänien så relaterar jag till när min mamma dog för ett år sedan. Vi känner båda sorg men har olika bilder.

När jag sa att de kommer att förstå varandra menade jag den dimension av förståelse som innebär att när en ton ljuder från den egna känslan till en annans kropp slår tonen an dennes känsla. Jag tror inte att det är möjligt att fullständigt förstå en annan persons helt annorlunda livssituation. Jag kan inte riktigt förstå en som måste tigga. Men jag kan koppla min känsla till en annans känsla trots olika berättelser. Det handlar då inte lika mycket om att förstå Vad utan mer om Hur.

Vi bad därför deltagarna ta fram sina egna livsupplevelser kopplade till en egen känsla. Det är en slags konstruktion men den är mer – som Jenny uttrycker det i filmen en ”verklig eller äkta känsla” – än att be dem föreställa sig sorg i största allmänhet. Det är vars och ens minnen.

Och visst skedde en viss förståelse i Jacobssonteatern under dessa tre dagar. Så småningom byggdes en mer förtrolig känsla upp. I de mer sociala sammanhangen, då vi åt, hade paus, drack kaffe och dansade, fanns vilja att få kontakt, ett sökande efter att kommunicera, en nyfikenhet och en slags attraktion – ett nyfiket intresse. Det fanns tre tolkar som satt utplacerade på lunchen så att alla skulle kunna förstå vad vi sa till varandra. En samvaro mellan kördeltagarna växte fram.

Jag och Pär Hagström valde ut vilka tagningar och delar av tagningar som skulle användas och vi valde genom att lyssna – utan bild – på ljudspåren från tagningarna. Pär är musiker och både kördirigent och ljudtekniker i detta projekt. Det fanns en tagning som stod ut från de andra åtta. Till den lade vi till delar av tre andra tagningarna. Längden blev 7:30 minuter. Pär bearbetade ljudspåret och jag och Kristina Meiton redigerade sedan bilderna. Då vi redigerade installationens två filmer förhöll vi oss till att en betraktare kommer att stå mellan filmerna – i samma vinkel som kamerorna hade filmat körerna – och inte kommer att kunna se båda filmerna samtidigt.

Från den 20 augusti till den 14 september, 2014, sattes sex containrar upp vid Röda Sten, Göteborg. I två av dessa visades kördialogen (se bild nedan). Containrarna är ställda i vinkel motsvarande körernas placering då de filmades. Kördeltagarna tar ibland ögonkontakt med varandra.

I en tredje container presenterades produktionsfilmen och denna text. Dessutom en nyskriven essä som sätter in givandet och tiggandet i en europeisk kontext ”Giveriet i den fria rörlighetens Europa”.¹²⁾Veckan innan hade essän publicerats i Glänta #1.14 och den finns nu också att läsa på nättidskriften Eurozine.com (på svenska och även engelsk översättning). Eurozine gav följande beskrivning av texten i sin Eurozine Review: ”The informal politics of distribution on the streets – begging, giving – makes visible the faults inherent to the European welfare system, writes Cecilia Parsberg. Free movement is intended to open up national borders, but when poor EU citizens make use of this freedom to travel and do what they can to make money within the framework of the law, they are met by rules and statutes that aim to prevent them from enjoying this possibility.” Den hade recenserats av Judith Kiros ”…i den fria rörlighetens Europa, har vi problem med att hantera systemet vi har implementerat. Som Cecilia Parsberg påpekar i sin undersökning av giveri och tiggeri i Sverige och Europa – stater gör sitt yttersta för att inte locka till sig ’fel’ inomeuropeiska migranter. De fattiga.”¹³⁾www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/rasismen-kommer-uppifran. [22-03-2016].

Jag frågade samtliga deltagare vad de tänkt efteråt och några har svarat.

Leila: ”Jag tycker de tre dagarna fungerade jättebra. Det var påfrestande själva arbetet, jag var dödstrött. Jag hade fördomar om Givarna och jag hörde kommentarer som ’Oj, nu ska vi träffa den andra gruppen, hur ska det gå?’ Jag tyckte det lät som de tyckte det var jobbigt men det blev ju så fantastiskt sedan. Det blev fint och varmt mellan de två grupperna, kramar, alla brydde sig. Och efteråt har det känts bra. Jag och Florino arbetar som statister i filmer ibland och har erfarenhet av andra produktioner.”

Florino: ”Det var bra stämning i gruppen, alla gjorde så gott de kunde. Och det var bra för alla att få betalt.”

Marin säger i Kulturnytts reportage: ”To create some emotion was wonderful and to meet the people in this group and to meet also the Swedish people – now, we are friends – very important for us.”¹⁴⁾Reportage av Kulturnyheterna, SVT, 22/8, 2014. En egen kopia kan ses på: https://vimeo.com/108839080.

Maja skriver: ”Jag tyckte att inspelningsdagarna var väldigt givande men också väldigt krävande. Det var skavande och komplext och jobbigt och fint. Jag tycker att det fortfarande är väldigt svårt att förhålla sig till tiggandet som fenomen, och till de tiggande jag möter på stadens gator. Jag känner att jag kan pendla mellan ett inkännande och en shutdown, när jag fortfarande vänder bort blicken för att jag känner att min emotionella energi inte räcker. Jag ger inte ofta, men ibland (här kommer impulsen att rättfärdiga/förklara detta, skriva, ’jag har väldigt dålig ekonomi’). Jag har också tänkt en del kring vilket ansvar jag har att ’se’ människor, jag känner ju inte att jag har ett ansvar att se, möta och ta in alla människor jag möter, även om det är önskvärt, något att sträva efter, så varför skulle det gälla mer för dem som tigger? Jag tänker dock att det är väldigt olyckligt om jag möter/tar in de människorna mindre än andra, och risken finns. Jag har generellt en större tendens att blockera de människor som vill ha något av mig, det gäller alla, de som värvar för Läkare utan gränser, försäljare och de som tigger. Jag tänker att jag kanske har en mer nyanserad syn nu, att jag funderar mer, ifrågasätter mitt eget beteende mer, min förmåga att vara närvarande och öppen i relation till detta.”

Frej skriver: ”Jag är glad att jag var med, men det var också lite genant, lite obekvämt, awkward. Kände att ni hade omsorg, så det var inte det. Jag var inte van att navigera i en sådan situation. Det finns bilder och fantasier och fördomar om människor som tigger och när jag mötte deras berättelser så kände jag skam, dels för mina egna berättelser i min miljö och dels för mina berättelser om dem. Jag fick syn på dem. Det blev subjekt som möttes. I vardagen finns ett avstånd, jag kan välja om jag vill ge en femma eller gå därifrån, men här möttes vi i en etisk situation, vi hade ansvar tillsammans.

De fick betalt och jag fick inte det men jag var inte där för det. Det gjorde att vi inte heller var kollegor där. Vi givare var medel- och överklass och donerade vår tid för ett spännande projekt. Vi möttes alltså inte som jämlika. Nu blev det att jag var givaren men utifrån att vara givare i relation till mottagare och inte till tiggaren.

Det var en situation som tog ganska mycket från mig. Inte så att du utnyttjade oss, det kände jag inte, men det var något som jag behövde behandla efteråt. Jag kände skam hela tiden och även efteråt. När jag träffar dem på gatan nu efteråt också. Har man väl sett varandra i ögonen så finns det ett ansvar för varandra. Vad som togs från mig var också en viss naivitet, en oskuld. En dörr öppnades och den har sedan inte gått att stänga igen.” ☞

Catharina berättar vidare: ”Den äldre kvinnan i svart, lyckades inte lägga hennes namn på minnet, i en av de första pauserna söker vi oss till varandra. Vi har identifierat varandra som varande de två äldsta kvinnorna här. Det tycker jag om. Nu hälsar vi, nickar och ler mot varandra. Hon är blyg. Men vi tar varandras händer, håller och klappar, och ser in i varandras ögon. Hennes är nästan svarta. Jag frågar hur hon tycker att det är att vara här på Artisten med oss. Bene, säger hon och jag förstår att det på rumänska betyder som på italienska: bra. Jag ropar till mig tolken för att vi ska kunna prata mera. Tolken upprepar min fråga. Kvinnan säger trevande: Det är så… vackert! Och jag förstår. Det är vackert hur vi är med varandra. Och det är det konstnärliga arbetet och dess ramar som gör detta möjligt.”

7.2 Om symmetri och asymmetri i Tiggandets kör och Givandets kör

Den primära anledningen till den symmetriska köruppställningen var att körsången skulle skapas i interaktion. ”Co-presence” är ett nyckelord. På gatorna, i städerna, rör vi oss i en sam-närvaro, ”co-presence”, och människors rörelser är avgörande för hur städer fungerar. Men sam-närvaro behöver inte innebära att vi interagerar: ”co-presence is not social in itself. In contrast, it makes up the foundation of social interaction (if we by social interaction refer to interactions in physical space – not over the phone or the Internet). And it is with social interaction that the social ‘begins’”, skriver kulturgeografen Sara Westin.¹⁷⁾Sara Westin, The paradoxes of Planning, A Psycho–Analytical Perspective (doktorsavhandling vid Uppsala Universitet 2014), Ashgate publishing Limited, 2014, s 187. Vi började från en sådan ”co-presence” och gick vidare till interaktion mellan körerna – körsång är en skapande verksamhet människor emellan vilket kräver närvaro och samvaro av samtliga deltagare, den skulle kunna sägas kräva av deltagarna just det som inte krävs enligt rådande politiska struktur.

Den andra anledningen till den symmetriska uppställningen är att jag inte ville avbilda det som sker, inte återbilda de fysiska gester som sker på gatan. Deltagarna, vars kroppar och gester är präglade av situationen på gatan var från början vaksamma, inte lika mycket inför att sjunga som de var inför varandra. Det krävdes avlärningsträning från instrumentella roller och representationer: de bilder de hade av varandra. Denna avlärningsprocess förutsatte även av-representation vad gäller kläder såväl som positioner.¹⁸⁾Hur denna träning gick till redovisas i kapitel 7.1 ”Om produktionen av Tiggandets kör och Givandets kör”. (Jag resonerade på samma sätt som i mitt beslut att inte fotografera de som tigger utan endast de platser där tiggandet sker – avbildningen är inte det jag eftersträvar utan bilden.¹⁹⁾Se Platser I och Platser II. Jag ville försöka få fram en ny bild. Min fråga var och är: kan jag på något sätt krångla mig förbi den retorik som så lätt fångar in mig i förväntandets ramar, att vi gör något tredje tillsammans. Är det på detta sätt nya bilder kan genereras?

För betraktaren av filminstallationen finns det inga angivelser om vilken kör som är vilken. Betraktarna har bara fått reda på att i den ena kören deltar människor som brukar tigga på gatorna och i den andra kören deltar människor som brukar ge till de som tigger på gatorna (deltagarna är inte tillfrågade om etnicitet, medborgarskap och dylikt, utan endast om denna verksamhet och denna handling). Båda körerna står uppställda i samma formation.

Den tredje anledningen till symmetrin är som antropologen Camilla Ida Ravnbœl skriver utifrån ett tio månaders fältarbete med de som tigger på gatorna i Köpenhamn: ”De betragter sig selv som vaerande EU-medborgare […] at blive ’en del av systemet’”.²⁰⁾”Den nya utsattheten – om EU-migranter och tiggeri”, Socialmedicinsk tidskrift, häfte 3, årgång 92, 2015, Ravnbœl, s 328 och s 331. Finns även som open access på www.socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/issue/view/105. [06-05-2016]. Att de själva vill bli betraktade som alla andra medborgare och inte längre som ”dom andra” skriver även Mujo Halilovic, doktorand vid Malmö Högskola.²¹⁾”Den nya utsattheten – om EU-migranter och tiggeri”, Socialmedicinsk tidskrift, häfte 3, årgång 92, 2015, Halilovic, s 361. www.socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/issue/view/105. [06-05-2016]. Körverkets symmetri försöker visa den brist som upplevs på gatan. Betraktaren ges möjlighet att konfrontera denna brist när hen står mellan körerna. Judith Butler menar att det behövs ”en kritisk praktik av tänkande som vägrar ta för givet att ramverk av identitetsbaserad strid, som förutsätter att subjekt redan existerar, att de ockuperar ett gemensamt offentligt utrymme och att de kanske kan förlikas om bara vi har de rätta verktygen för att föra ihop dem.”²²⁾Judith Butler, Krigets ramar: När är livet sörjbart, Översättning Karin Lindeqvist, Tankekraft, 2009, s 150. Gestaltningen är tänkt att föreslå sådana verktyg. ☞

Betraktaren bjuds in till åtskillnadens rum. Det till synes tomma rummet förvandlas – inför betraktaren – från utbytta blickar i tystnad till sång med den andra kören. Det är en handling som bryter normerande föreställningar kring identitet, etnicitet, nationalitet och subjekt. Det är ett immateriellt rum. Här förmedlas sinnlighet. Mellan givande och tiggande finns ett potentiellt sinnligt utrymme.

Den femte anledningen är att symmetrin iscensätter ett ramverk (framing). Inom sociala ramverk skapas normer för det mellanmänskliga, bland annat sådana som handlar om vilka som är värda erkännande och representation.²⁴⁾Med anledning av att benämningen ”romerna som tigger” och ”de tiggande romerna” är i spel i den allmänna diskussionen och jag har själv erfarit att betraktare använt dessa för att tala om Tiggandets kör, vill jag ytterligare betona att uppdelningen inte har att göra med etnicitet. Det finns till exempel deltagande romer i både Tiggandets kör såväl som i Givandets kör. (Se vidare diskussion i Inledning ”Benämningar” samt 5.2.) Givande och tiggande utser delvis också varandras representation, och installationen med de två filmerna mittemot varandra med betraktaren i mitten visar exempel på denna performativa akt.

Enligt det sociala ramverk där körverket togs fram uppstod samtidigt frågan om och hur jag – som i det här fallet befinner mig i en kunskapsproducerande maktposition – kan lära något nytt från de jag engagerar. Butler skriver vidare: ”Om vissa liv anses värda att leva, skydda och sörja och andra inte gör det, då kan detta sätt att göra skillnader på liv inte förstås som ett problem med identitet eller ens med subjektet. Det är snarare fråga om hur makt formar fältet inom vilket subjekt alls blir möjliga, eller, snarare, hur de blir omöjliga.”²⁵⁾Butler, s 150. Det skulle kunna uttryckas som att kördeltagare såväl som betraktare inbjuds till en förhandling om utbyte och eventuell synergi med mig som regissör. Men det skulle också kunna ses som att de enbart anställs som körsångare av en filmregissör. Det är bland annat av den anledningen som produktionsfilmen också visas, för att öppna även den diskussionen.

Författaren och filmcuratorn Tobias Hering skriver ”The viewer stands in-between. For Cecilia Parsberg, ’as a practitioner’, the concern for the in-between is a double concern: The installation The Chorus of Begging and The Chorus of Giving explores the social space around the mutually related gestures of begging and giving, while it also explores the physical space of its own agency as an installation: the sensual (sound and vision) space created for the viewer, the witness, to step in and partake in the exchange. An installation as a social space, as a way of doing things that affects the way of doing things: an ethical space.”²⁶⁾Tobias Hering, November 2014, in response to Cecilia Parsberg’s reflections in a doctoral seminar.

Symmetrin visar glappet mellan körerna och asymmetrin länkar dem; symmetrin och det asymmetriska öppnar ett handlingsutrymme.

Mellan Tiggandets kör och Givandets kör sker en dialog eller brist på dialog mellan röster, ansiktsuttryck och kroppar. Här står betraktaren i ett gränsområde mellan olika EU-medborgare med olika förutsättningar men med liknande behov, med olika erfarenheter och intressen men med liknande känslor, med olika kläder men i liknande position, med olika utbildning men med liknande röstresurser.

Kapitel 7: Rösterna
Noter