Jag har skuggat dem, noterat tid och plats och gått fram och frågat om jag får fotografera. I utbyte mot en hundralapp ligger jag på gatan och trycker det böjliga gorillastativet mot husväggen för att få en rät lodlinje i bilden och en rak horisont att rama in täcken kuperade över kroppar. Det står ett par svarta skor framför täcket.

När jag ställer skärpan – så långt det går att flytta den röda fokuspricken ut i högerkanten – dyker hon in i bilden och ler stort. Jag hör de andra fnissa runtikring mig. Vad är det som är roligt?

Jag har bett dem om en bild. Hon fnissar åt mig. Vad är det för bilder jag får egentligen? Hon gör att jag får syn på hur jag ser dem, hur jag kryper på marken för att få den där bilden.